Sänd av Gud
top6.jpg
Startsida Sök kapitel Kontakt Fler bilder

 

41. Att färdas bland pilar och spjut

English   sveriges-flagga.png

 

Sven berättar: Vi upplevde många olika episoder när vi reste omkring på Höglandet. Ibland var jag tvungen att köra genom områden där det pågick stamstrider. När jag var ensam i bilen var det i allmänhet inget problem, eftersom jag inte tillhörde någon stam.

Som framgått tidigare hade jag åren 1982-1983 varje vecka samlingar för ett antal infödda pastorer. I samband med dessa sammankomster körde jag och hämtade pastorerna i deras byar. Om då en stam som någon av pastorerna tillhörde låg i krig med en annan stam tvingades jag att köra en lång omväg för att inte riskera pastorns liv. Våra församlingsmedlemmar deltog inte i stamstriderna, men det tog de krigande ingen hänsyn till. Och på den här tiden var det bara ett fåtal stammar som helt tagit avstånd från stamstrider.

Krigare.jpg

En gång när jag lämnat av den sista pastorn och är ensam i bilen tar jag vägen rakt igenom ett område där det pågår stamstrider. Plötsligt ser jag i bilens strålkastarsken att en stor trästock är placerad rakt över vägen lite längre bort. Där står en massa män med pilbågar, spjut och yxor. Till råga på allt är stocken placerad utanför en luthersk kyrka. Jag förstår att jag kommer att bli stoppad. Innan jag är helt framme öppnar jag fönstret och ropar: ”Vad håller ni på med?” Då hör jag hur de säger till varandra: ”Det är omvändelsebilen.” Jag upprepar min fråga och då svarar de att de trodde att det var en fiende som kom och då ville de stoppa honom. ”Är det vad ni får lära er i den här kyrkan?” säger jag då. Då blir de alldeles tysta och tar bort stocken så att jag kan åka vidare.

En annan gång åkte jag igenom samma område med Kundi Pok och ytterligare en person, som satt i baksätet. Jag visste inte att han tillhörde en av de stridande stammarna. Även den här gången låg det en trästock tvärs över vägen, men inte på samma plats som i ovanstående händelse. Vi blev stoppade och de tittade in i bilen. De pratade vänligt med oss eftersom de bara såg oss två i framsätet och sa att vi kunde köra över ett litet dike vid sidan om stocken och på så sätt komma vidare.

Jag började köra, men då fick de syn på mannen i baksätet. De ropade, ”vänta, vänta” och började slita i bakdörren för att få ut den här mannen. ”Vad skall jag vänta på?” ropade jag tillbaka och trampade gaspedalen i botten och skuttade över diket. Hade de fått ut mannen så hade de slagit ihjäl honom. Det tog dock lite tid att få upp farten så de hann kasta en sten genom bakrutan. Jag körde till polisstationen och anmälde skadan. Polisen åkte ut till platsen och talade med de inblandade. Polisen klargjorde att de måste betala min bakruta. Några dagar senare åkte jag själv dit och pratade med dem. De lovade att betala rutan före ett visst datum, men trots att jag talade med dem flera gånger fick jag aldrig några pengar.

Vid ett annat tillfälle pågick det strider mellan stammarna från Baiyer Zoo och Poroma. Vi hade ett par kyrkor i detta område och jag körde dit för att se hur våra vänner där hade det. Det var en liten väg som ledde fram till området där våra kyrkor låg. På vägen mötte jag plötsligt ett 30-tal krigare med pilbågar, sköldar, spjut och yxor. De hade även några hemmagjorda gevär. Männen stoppade mig och frågade: ”Vart är du på väg och vad skall du göra?” ”Jag har hört att det är oroligheter i det här området så jag tänker åka och hälsa på våra församlingsmedlemmar för att se hur de har det.” ”Det är okej, du får fortsätta”, sa de ”men först måste du predika för oss.” Lite förvånad sa jag ”det gör jag gärna”.

Jag klev ur bilen och krigarna slog sig ned på en grässlänt. Jag talade om att vi måste älska vår nästa som oss själva. När jag talat färdigt sa ledaren: ”Det där du säger är nog sant men vi måste försvara oss när den andra stammen anfaller oss.” ”Djävulen har verkligen lurat er för den andra stammen säger precis samma sak som ni, det vill säga att det är ni som kommer och slåss mot dem.” Sedan fick jag köra vidare och träffa mina vänner i området.

En annan gång när jag körde samma väg var det en berusad man som stod mitt på vägen. Jag körde sakta fram emot honom men han flyttade sig inte utan la händerna på motorhuven. Jag avvaktade lite eftersom man aldrig kan vara säker på vad en berusad man kan ta sig för. Plötsligt kom en annan man fram och drog den fulle mannen av vägen. De hamnade i diket och började slåss. Då passade jag på att köra vidare.

När jag uträttat mitt ärende och var på väg tillbaka blev jag stoppad av mannen som dragit den fulla mannen av vägen. ”Titta här”, sa han, ”jag blöder tack vare att jag hjälpte dig att få den fulle mannen av vägen, så nu måste du betala mig kompensation.” ”Nja, jag behöver inte betala dig någonting men här har du två kina för ditt besvär”, sa jag. 100 meter längre fram på vägen står den fulle mannen åter på vägen. Han stoppade mig och visade att också han blödde. Han sa att jag måste betala honom som kompensation. "Nej, se det gör jag inte”, sa jag. ”Det där är helt självförvållat. Om du vill ha kompensation så får du begära det av honom som gav dig ölen att dricka.” Då skrattade han så mycket att han nästan föll omkull och jag kunde köra vidare.

På vägen mellan Keminga och Kalinga finns det en bro precis där gränsen går mellan två stammar. Vi hade två ganska nya församlingar där, en på var sin sida om bron. Även här var det stamstrider och också denna gång ville jag åka för att se hur det var med våra församlingsmedlemmar. Den här gången var hela min familj med.

När vi kom fram till bron visade det sig att det var just där som striderna pågick. Pilar och spjut flög genom luften. Jag vevade i vanlig ordning ned fönsterrutan och frågade vad som pågick samtidigt som jag körde sakta genom stridsområdet. Det gällde att köra försiktigt eftersom man inte fick överraska dem. Marianne satt med ansträngt leende samtidigt som hon väste till mig: ”Stanna inte, stanna inte.” Sonia, som satt emellan oss i framsätet, sa: ”Pappa, jag tror du måste stanna bilen för mamma behöver nog gå på toaletten.” Grabbarna, David och Andrew, som satt i baksätet höll på att ”skratta ihjäl sig”.

Idag finns det två livskraftiga församlingar i det här området.

Strider.jpg

Vid ett tillfälle när vi hade besök av en australiensk pastor skulle vi åka till Baiyer Zoo för att delta i en barbeque. Det var inte så ofta jag hade kameran med mig när jag var ute och åkte. Men nu hade jag hört att det pågick stamstrider längs den vägen så jag tog med kameran i förhoppning om att kunna ta ett par bra bilder. När vi kom fram till platsen där striderna pågick hoppade jag ur bilen och ställde mig på motorhuven för att få bra bilder. Marianne satt kvar i bilen och ropade att vi måste åka vidare. Även vår besökande pastor klev ur bilen för att fotografera men ångrade sig snabbt när han såg hur pilar och spjut for genom luften. Han hoppade snabbt in i bilen igen. Själv fick jag några riktigt bra bilder, men riskfritt var det inte.

Pilbaage.jpg

Föregående kapitel

Nästa kapitel