40. I sista minuten

Mariannes och Svens främsta uppgift på Papua Nya Guinea var naturligtvis att förkunna Guds ord. Det hindrade dock inte att man även ville hjälpa folket socialt och därför, som vi berättat tidigare, startade man bland annat ett förebyggande hälsovårdsarbete. Även denna insats öppnade dörrar för det evangeliska arbetet.

Eftersom Marianne var både sjuksköterska och barnmorska kunde hon vid flera tillfällen vara till stor hjälp, ibland under dramatiska förhållanden.

Marianne berättar: En gång var det en fru till en av våra pastorer som blev väldigt sjuk. När jag undersökte henne förstod jag att det var ett utomkvedshavandeskap. Jag skjutsade henne till sjukhuset. Den läkare som undersökte henne sa dock att det inte var något fel på henne. Tyvärr var överläkaren på semester. Men de behöll henne på sjukhuset. När jag kom till sjukhuset dagen därpå hade de just konstaterat att hennes blodvärde var så lågt att hon riskerade att dö. ”Ni måste ge henne blod”, sa jag. ”Tyvärr har vi inget blod”, svarade läkaren. Jag ringde till Sven och sa att eleverna på yrkesskolan måste komma och ge blod. Sven kom med eleverna men de ville inte ge blod eftersom de trodde det var farligt. Det fanns nämligen en uppfattning att själva livet fanns i blodet och om man då gav blod skulle man dö. Men efter det att Sven lämnat blod gjorde även eleverna det. Men sjukhuspersonalen gjorde sig ingen brådska att påbörja blodtransfusionen.

Sjukhuset i Mount Hagen på 1980-talet

När jag kom till sjukhuset påföljande dag, dag tre, så hade man fortfarande inte börjat ge henne blod. Men när jag då blev arg och undrade vad de höll på med satte de äntligen igång med blodtransfusionen. Men kvinnan blev sämre och sämre och jag såg att hon var döende. Kommande natt vakade min moster Ingrid vid kvinnans sjukbädd eftersom jag var för trött för att vara kvar. När Ingrid såg att kvinnan blev ännu sämre sa hon: ”Ni måste ringa till överläkaren.” ”Det går inte eftersom han är på semester”, svarade sjukhuspersonalen. ”Ja, men han kanske har kommit tillbaka nu”, sa min moster. Till sist, klockan två på natten, ringde man till överläkaren och det visade sig att han just hade kommit hem. Han kom omgående till sjukhuset och opererade kvinnan. Det visade sig att problemet var precis det jag sagt från början, utomkvedshavandeskap. Tack vare operationen överlevde hon. Hon tillfriskande sedan mirakulöst snabbt, vilket vi tackade Gud för.

​

En annan gång, när vi precis kommit tillbaka från ett besök i Australien, fick jag höra att det var en annan pastors fru som var inlagd på sjukhuset eftersom hon var mycket sjuk. Jag åkte genast dit för att besöka henne. ”Hon har haft ont i magen så vi har gett henne dropp, men nu är hon mycket bättre”, sa läkaren. När han gått kände jag på hennes mage för att undersöka om det kunde vara blindtarmen som ”spökade”, ja kanske till och med var brusten. När jag gjort det gick jag till läkaren och frågade om det inte kunde vara blindtarmen som var orsak till smärtan i magen. Nej, det kunde det inte vara sa han.

Jag måste här göra en liten utvidgning av själva historien och berätta lite mer om hur det var på Mount Hagens sjukhus på den här tiden. Det var de anhöriga som såg till att de sjuka fick mat och det hände att de sov under den sjukes säng för att finnas tillhands och kunna hjälpa till. Men när läkarna gick rond fick alla anhöriga gå ut. Just den här dagen, som jag nu berättar om, var en utländsk läkare på besök (han var läkare på det närliggande katolska missionssjukhuset) och han skulle delta i ronden. Egentligen skulle även jag lämna sjukrummet men jag bad sjuksköterskan att få vara kvar i förhoppningen att få tillfälle att växla ett ord med den besökande läkaren. När de kom till min sjuke vän sa den inhemska läkaren att hon varit dålig men nu var mycket bättre. De var just på väg att gå vidare då jag vände mig till den utländska läkaren och sa: ”Förlåt att jag lägger mig i, men jag undrar om ni skulle kunna känna på hennes mage för jag undrar om hon har en brusten blindtarm.” Då kände han på hennes mage och sa sedan till att man omedelbart skulle göra i ordning för operation. Det visade sig mycket riktigt att blindtarmen var brusten och operationen räddade hennes liv. Själv upplevde jag att det var Gud som ledde mig så att jag fick vara till hjälp i dessa situationer.

Vid ett annat tillfälle var det ett par som länge försökt få barn men kvinnan hade fått flera missfall. Men så blev hon gravid igen och för att hon inte skulle få missfall satte man in ett stöd för livmodern, ett slags nät. Det innebar att innan hon skulle föda måste man operera bort stödet men när det var dags fick man fram fel journal, journalen för en annan person med samma namn. När jag fick höra att den här kvinnan skulle till att föda åkte jag till sjukhuset och kom just i rätt ögonblick för att förhindra misstaget.

När man skulle genomföra operationen sa man till mig att jag kunde åka hem ett par timmar. När jag sedan kom tillbaka kom läkaren just springande med en bebis som var alldeles blå. ”Syre, syre”, ropade han. Men det visade sig att syrgasen var inlåst i ett rum och ingen av dem som just då var i tjänst på sjukhuset hade nycklar till rummet. Men jag tänkte: ”Hon skall inte förlora ett barn till.” Jag fick fatt på ett par karlar som jag sa till att slå in fönstret till rummet där syrgasen fanns. ”Det kan vi väl inte göra”, sa de. ”Jo, gör det och hoppa in och öppna dörren”, svarade jag. På så sätt fick vi tag på syrgasen och bebisen kunde räddas.

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel

​