Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
42. Fredsdopet |
Sven berättar: Dopförrättningarna hölls alltid i floder och var en väldigt offentlig händelse. Det var inte bara församlingens medlemmar som var närvarande utan ofta byns alla innevånare. För äldre män, som ingick i byns ledning, var det många gånger ett mycket stort och svårt beslut att låta döpa sig. Dopet sågs som en slutlig bekräftelse på att man lämnat sin gamla position. Det innebar att man var tvungen att inför stammens ledning förklara att man inte längre skulle delta i till exempel blodshämnd eller andra stamstrider. För det mesta accepterades detta men ibland innebar detta steg att man blev utsatt för hotelser. Ibland sattes hotelserna i verket och det hände att någon blev rejält slagen. Vid ett tillfälle var det en yngre kvinna som lämnat sig åt Gud och ville bli döpt. När hon stod i vattnet och väntade på att bli döpt kom hennes släktingar och ryckte upp henne ur vattnet och bar bort henne. De ville inte att hon skulle bli döpt. Så för en del ”kostade” det extra mycket att följa Jesus. Men hon gav sig inte utan blev döpt senare.
Vid ett annat tillfälle var det en man som hade varit med om många stamstrider och mycket våld. Han hade flera hemmagjorda gevär och innan han döptes gjorde han en brasa och brände upp alla sina gevär och övriga krigsredskap inför hela stammen. Dopet visade på ett tydligt sätt att man upplevt frälsning. Jag brukade säga att när man lämnade sig åt Gud dog ens gamla liv och att dopet blev en symbolisk begravningsakt men när man reste sig upp ur vattnet blev det en uppståndelseakt, till ett nytt liv. När någon nära dör hastigt kan det ibland vara svårt att ta till sig att personen inte kommer tillbaka. Begravningsakten blir då ofta en akt som klargör att det inte finns någon återvändo. På samma sätt upplevde de infödda dopet till Kristus. I och med dopet förstod man att den personen aldrig skulle återgå till sitt gamla liv. 
Folket på väg till "fredsdopet" Dopförrättningarnas omfattning varierade. Ibland var det några få som döptes och vid andra tillfällen betydligt flera, ofta ett 20-tal. På den största dopförrättningen vi var med om på Papua Nya Guinea döptes 97 personer, säger Sven. ”Fick de troende vara med i byrådet?” frågar jag Sven. ”Oftast inte i början av pingstväckelsen på Höglandet. Eftersom många av besluten rörde sig om blodshämnd och stamstrider och eftersom man visste att de troende var emot våldsamheter så var det bäst att inte ha dem med i byrådet, svarar Sven och fortsätter: ”Längre fram, när flera betydelsefulla stammedlemmar blivit frälsta och när församlingarna blivit mer etablerade så fick de troende en mycket viktig position i samhället. Ofta var byns domare, den lokala kommunfullmäktigerepresentanten och församlingsföreståndaren de tre viktigaste personerna i byn.” |
Det samlades massor av folk från de två stammarna Sven fortsätter att berätta: Det var två stammar som varit i krig med varandra under mycket lång tid, ja i flera år. Så inträffade det att båda stammarnas byrådsledare blev frälsta. Man beslöt att man skulle ha ett gemensamt dop och sluta fred i samband med dopet, man skulle helt enkelt ha ett fredsdop. 
Alla medlemmar i de båda stammarna marscherade till en liten bäck som låg på gränsen mellan de två stammarna. Det blev en stor samling där, jag predikade och Kundi Pok tolkade till det lokala stamspråket. I samband med dopet omfamnade de båda stammarnas ledare varandra och sa att de hädanefter skulle leva i fred med varandra. Det var även många andra som döptes vid detta tillfälle. Detta var en unik fredsöverenskommelse eftersom normalt skulle det ha lämnats grisar och pengar till den stam som förlorat mest. Men något sådant förekom inte i detta fall utan man lät dopet bli en bekräftelse på att man slutit fred. 
Mannen längst till höger i bilden, framför pastorn i blå T-shirt, är en av de två stamledarna. |
Mannen som eldade upp sina gevär