Sänd av Gud
top6.jpg
Startsida Sök kapitel Kontakt Fler bilder

 

39. Åter på Papua Nya Guinea

English   sveriges-flagga.png

 

Sven berättar: Återkomsten till Mount Hagen blev lite märklig. Ingen kom och mötte oss vid flygplatsen och under första veckan var det ingen som besökte oss, inte ens Kundi Pok. ”Vad gör vi här?”, sa Marianne, ”det är lika bra vi åker tillbaka till Australien.” ”Nej”, sa jag, ”Gud har kallat oss hit för att utföra ett jobb så jag vill att vi stannar. Jag vill att vi avvaktar och ser hur Gud tänker lösa detta och vad Han vill att vi skall göra.”

Nu började Den Helige Ande låta mig se vad som låg bakom det som skett. Efter det att vi lämnat Papua Nya Guinea i slutet av 1980 hade några personer besökt våra olika församlingar och sagt: ”Gå inte med i Assemblies of God, det är det samma som att gå med i katolska kyrkan.” Resultatet blev att våra pastorer och församlingsmedlemmar blev väldigt negativa till Assemblies of God. Tyvärr hade Hilding Eriksson och Anders Olsson inte förstått vad som pågick. De förstod att församlingarna var lite kritiska mot dem, men de förstod inte varför. I Hildings fall berodde det väl till största delen på bristande erfarenhet och i Anders fall på att han helt nyligen kommit till Papua Nya Guinea och alltså inte hade det kontaktnät som behövdes för att få insyn i vad som hände.

Jag fick genom Guds ledning klart för mig hur det låg till. Det var en kristen affärsman från Australien som till stor del låg bakom det som skedde. (Det var samma person som såg till att det bildades en styrelse för 20 församlingar i Västra Höglandet, se kapitel 37.) När jag fick kunskap om styrelsen för de 20 församlingarna, hur dessa affärsmän styrde pastorerna, tillsatte och avskedade dem som om de var arbetare i deras företag så förstod jag vad som var fel. Det fanns ingen andlig ledning i styrelsens sätt att leda församlingarna. Detta var en katastrof för församlingarna och jag förstod att jag var tvungen att bryta detta ledarskap. Jag började förstå vad Herren menade när han talade om att Jerusalems mur hade rivits, och att jag var tvungen att gå och bygga upp den. Jag sökte upp affärsmannen och sa:

”Du och några andra personer har varit runt och predikat i våra församlingar under tiden vi varit i Australien. Jag vill bjuda dig och de övriga på barbecue hemma hos oss på lördag.”

”Vi har bara undervisat”, blev hans svar när han förstod syftet med inbjudan.

”Det är väldigt viktigt hur ni undervisar. För när församlingarna faller i bitar så kommer inte du vara där och plocka upp bitarna.”

”Vi kommer på lördag”, sa han.

De berörda personerna kom mycket riktigt hem till oss på lördagen. Samtidigt som vi åt berättade jag hur vi upplevt att Gud kallat oss tillbaka till Papua Nya Guinea för ”att återuppbygga Jerusalems mur”. Men de förstod inte vad som var nedrivet.

Efter några veckor lyckades jag få till en samling med de sju mest erfarna pastorerna. En av dessa var Kundi Pok. Vid den här samlingen sa jag till pastorerna att den styrelse som de hade varit med att tillsätta arbetade inte på ett bibliskt sätt och var inte enligt Guds vilja. ”Ni måste göra er av med den här styrelsen och själva återta era funktioner som pastorer. Gud har kallat er att vara pastorer och leda era församlingar”, sa jag. Vi avslutade vår sammankomst med att skriva ett uttalande om att den nuvarande styrelsen skulle avskaffas och att pastorerna skulle återta ledningen av församlingarna. Alla närvarande skrev under uttalandet.

En av de närvarande pastorerna gick till mannen som var ordförande i den gamla styrelsen och visade upp uttalandet. Av detta framgick att vi skulle tillsätta en ny styrelse som bara skulle bestå av pastorer. Han blev så arg att han omgående avsa sig uppdraget som ordförande. Det var jättebra, för det gjorde hela proceduren mycket enklare. Men egentligen avsa han sig uppdraget för att han trodde att alla pastorer då skulle vädja till honom att stå kvar eftersom han var rik. Några pastorer gjorde det, men inte merparten av dem som varit med på våra överläggningar. En kort tid därefter visade det sig att han hade en ”affär” med en kvinna. För att legalisera detta gifte han sig med henne och fick på så sätt två fruar. Nu började pastorerna förstå att han inte var rätt man att leda Guds verk. När så även kassören ”skaffade” sig ytterligare en fru så klarnade bilden ännu mera och den gamla styrelsens ”rätta ansikte” kom fram. Men även efter att detta kommit fram hade en del av dem som rest omkring och besökt våra församlingar svårt att acceptera vårt beslut. De tyckte att vi borde förstå att personer som var vana att leda stora företag också borde vara kapabla att leda församlingarna. Mitt svar till dem blev att framtiden kommer att visa vem som har rätt och att sanningen kommer att segra.

Att vi tillsatte en ny styrelse innebar inte att församlingarna blev anslutna till Assemblies of God. Filadelfiaförsamlingen i Warakum (det vill säga i Mount Hagen) ville gå med omgående men eftersom de övriga församlingarna inte var redo för detta vädjade jag till den församlingen att vänta så att vi inte fick en splittring. Församlingen i Warakum beslöt då att vänta med att ansöka om inträde i Assemblies of God.

20120407_024.jpg

Sven och Marianne framför kyrkan i Warakum, Mount Hagen 2012

Efter detta kom en lång period där jag en gång i veckan samlade pastorerna från de berörda församlingarna. Eftersom det bara var jag som hade bil innebar den veckodagen ett drygt arbete. Först tog det c:a fyra timmar att köra och hämta alla och när överläggningarna var slut gick det åt lika mycket tid att köra hem dem. Detta pågick fram till slutet av 1983.

I nästan ett och ett halvt år hade vi dessa samlingar. Vi hade bibelstudier men också många diskussioner om det som varit och om framtiden. Tyvärr var det någon i vår pastorsgrupp som läckte information om våra samtal till dem som motarbetade oss. Det försvårade arbetet mycket.

I slutet av 1983 kände jag att jag inte orkade mer. När jag var på väg hem från pastorernas veckomöte sa jag till Gud: ”Nu ger jag upp. Jag låter församlingen i Warakum ansöka om anslutning till Assemblies of God. När det är klart kommer jag att med utgångspunkt från den församlingen försöka skapa en ny pingstverksamhet på Höglandet.”

När jag kom hem hade det kommit ett julkort från en kvinna i Australien som tillhörde en församling som vi inte hade någon kontakt med. Antagligen var det så att de hade en kvinnogrupp i församlingen och de hade kommit överens om att skicka julkort till alla Assemblies of God:s missionärer. Den här kvinnan som hade fått på sin lott att skriva till oss kände oss inte och visste ingenting om oss. Kortet innehöll naturligtvis en sedvanlig julhälsning men dessutom: ”Kom ihåg Sven, att när Nehemja skulle bygga upp Jerusalems mur så var det mycket opposition men han gav inte upp utan han fortsatte och höll ut och fullbordade arbetet.” Jag sa till Marianne: ”Detta är otroligt, hon känner oss inte.” Hade inte detta kort kommit så hade jag gett upp arbetet med att få med alla församlingar in i Assemblies of God. Men det här kortet gjorde att jag fortsatte att arbeta med pastorerna.

I maj 1984 började det planeras för en konferens för de församlingar som ville gå med i Assemblies of God. Konferensen skulle hållas i oktober samma år. Saken var den att en grupp församlingar i Engaprovinsen, som varit självständiga i förhållande till styrelsen i Västra Höglandet, hade beslutat sig för att gå med i Assemblies of God. Så också de sju församlingarna som kommit över från Weslyanska kyrkan samt ytterligare några församlingar på olika platser. Det var alltså den första konferensen för pastorer i Assemblies of God på Höglandet och en styrelse skulle tillsättas för regionen.

En dag när Kundi var hemma hos oss kände jag att Guds Ande manade mig att säga till honom: ”Jag vill tala med dig om en sak. Du vet att Marianne och jag är missionärer via Assemblies of God men du vet också att vi inte på något sätt försökt tvinga någon församling att gå med i den organisationen. Men samtidigt tror jag att du förstått att vi tycker att det bästa vore om alla församlingar samtidigt gick med i Assemblies of God.” Så tog jag fram papper och penna och under två timmar förklarade jag för Kundi hur det fungerade med Assemblies of God. Efter förklaringen fortsatte jag med att säga: ”Vad som oroar mig nu är att ingen pastor från Västra Höglandet kommer att vara med på konferensen och långt mindre kunna väljas in i styrelsen eftersom ingen av dessa församlingar anslutit sig till Assemblies of God. Det oroar mig eftersom de verkliga ledarna finns bland pastorerna i Västra Höglandet. Tror du att de församlingarna nu är mogna att ansöka om medlemskap i Assemblies of God så att pastorerna från dessa församlingar kan vara med på konferensen och även vara valbara till styrelsen.”

”Ge mig två veckor så skall jag ta reda på om det är möjligt”, svarade Kundi. Efter två veckor återkom han och sa: ”Ja, församlingarna är redo att ansöka om medlemskap i Assemblies of God men först måste du besöka alla församlingarna och på samma sätt som för mig rita och berätta hur det hela fungerar. Efter det får varje församling rösta om de vill gå med i Assemblies of God.

20120401_021.jpg

Glada flickor på gudstjänst i Mount Hagen 2012

Jag gjorde som han önskade och resultatet blev att 15 av 20 församlingar beslöt att ansöka om anslutning till Assemblies of God. Tyvärr kom de andra fem församlingarna att inta en oppositionell ställning. Deras motiv för detta var att man trodde att man genom att gå med i Assemblies of God skulle förlora stödet från de affärsmän som försökt påverka församlingarna under tiden vi var i Australien. Det är möjligt att stödet hade försvunnit och man kan konstatera att deras beslut helt grundade sig på ekonomiska motiv. Tyvärr har det senare visat sig att en del av dessa fem församlingars pastorer förskingrat en hel del pengar som man fick i bidrag till verksamheten. De här fem församlingarna anslöt sig aldrig till Assemblies of God och fick tyvärr inte alls samma positiva utveckling som övriga församlingar.

Men de lokala affärsmän som ingick i styrelsen och som ställt till så mycket problem hade inte riktigt gett upp ännu. Vid ett tillfälle bjöd de Kundi att komma och bo på ett hotell i tre dagar. Och de bjöd på mat tre gånger per dag, vilket naturligtvis var trevligt för Kundi som aldrig åt mat på hotellrestaurang. Efter tre dagar sa de till Kundi: ”Om du vänder Sven ryggen och kommer med oss skall vi regelbundet ge dig ett rejält bidrag.” Då svarade Kundi: ”Ni är inte för enhet i Guds verk utan är ute efter att splittra arbetet. Era tankar är inte Guds tankar utan människotankar. Om ni vill hjälpa mig så kan ni lägga pengarna i kollektboxen i kyrkan i Tega.” Och så gick han därifrån. Kundi hade alltid haft ont om pengar att bedriva verksamhet för och vi hade inga pengar att ge honom. De här gubbarna hade kunnat ge honom rätt mycket pengar om de ville. Att i det läget ta den ställning Kundi gjorde var mycket starkt gjort. Han förstod att det de höll på med inte var inspirerat av Gud.

På konferensen i oktober 1984 valdes Kundi till ordförande i den nybildade regionstyrelsen för Assemblies of God på Höglandet. Senare valdes han även in i styrelsen för hela Papua Nya Guinea. En period var han även vice ordförande i den nationella styrelsen. Hans visdom hade stort inflytande på Papua Nya Guinea, se även kapitlet ”Gangstern som blev adlad”.

I november 2011 besökte Marianne och jag tillsammans med Anders och Helen Olsson den församling på Västra Höglandet vars pastor är ordförande för ett distrikt som omfattar 60 församlingar. När pastorn berättade om deras arbete sa han: ”Vi står på Jerusalems mur och ser till att ingen kommer och förstör muren igen.” Jag tänkte, det är fantastiskt att efter alla dessa år kan de fortfarande förstå hur kritiskt det var år 1984.

Föregående kapitel

Nästa kapitel