Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
36. Otillräcklig? |
Vi är nu framme i senare delen av år 1980. Det är fyra år sedan Marianne och Sven påbörjade sitt missionsarbete på Papua Nya Guinea. De har fått vara med och lägga grunden till en pingströrelse på Höglandet. Många människor har blivit frälsta och döpta. Ett 20-tal församlingar har bildats och ytterligare några har anslutit sig till Filadelfia. Sven berättar: Jag upplevde att vårt missionsarbete växte väldigt fort och fick en sådan omfattning att jag började känna mig otillräcklig. Det kändes som om jag inte hade tillräcklig erfarenhet för att klara av att leda denna verksamhet. Formellt hade jag ingen position i någon församling, men ändå betraktades jag av de infödda pastorerna som den ytterst ansvarige ledaren. För att en mer erfaren missionär skulle kunna överta min, om än inofficiella, position kände jag mig tvungen att lämna missionsuppdraget på Papua Nya Guinea. 
Från avskedsmötena 1980  
|
Efter det att Marianne och jag resonerat om saken meddelade vi i december 1980 de församlingar i Sverige som deltog i vårt ekonomiska underhåll att vi nu avslutade vårt missionsarbete på Papua Nya Guinea. Efter avskedsmöten reste vi hem till Australien, återvände till Mount Isa och skaffade oss ”vanliga" jobb. Det som nu hände, eller rättare sagt inte hände, berodde på att ledningen för Assemblies of God inte hade förstått min roll. I efterhand kan jag konstatera att jag borde ha varit tydligare med detta i mina samtal med Assemblies of God, men jag levde i den uppfattningen att det klart framgick vad min roll var. Jag var också väldigt försiktig för att på inte något sätt nedvärdera Hildings och Ludvigs tidigare insatser. Det var de som startat pingstverksamheten i Mount Hagen och dess omgivningar. Ledningen för Assemblies of God utgick alltså från att det fortfarande var Hilding som var ytterst ansvarig. Sanningen var den att Hilding var väldigt lite insatt i hur verksamheten utvecklats från det att Marianne och jag kom dit 1976. Man måste komma ihåg att hans erfarenhet av församlingsarbete var mycket begränsad, det var bland annat därför som han och Ludvig bad Marianne och mig komma till Papua Nya Guinea. Assemblies of God:s ledning förstod alltså inte vilket tomrum som uppstod när jag lämnade Papua Nya Guinea eftersom man trodde att Hilding var den ytterst ansvarige. Och eftersom de inte förstod detta så insåg de inte heller att nu fanns det en möjlighet att sätta in en mer erfaren missionär i ledningen för pingstarbetet på Höglandet. I samma veva som Marianne och jag lämnade Papua Nya Guinea blev möjligheten för svenska pingstmissionärer att komma till landet som associerade till Assemblies of God klar. Detta innebar att Kristina och Anders Olsson nu kunde få visum via Assemblies of God och reste till Papua Nya Guinea i slutet av januari 1981. När de anlände till Mount Hagen var vi alltså redan i Australien. |
