Sänd av Gud
top6.jpg
Startsida Sök kapitel Kontakt Fler bilder

 

35. Katolikerna som ville bli döpta

English   sveriges-flagga.png

 

I byn Pou fanns en katolsk ungdomsledare vi namn Sylvester Timbi. Han bestämde sig för att hans ungdomsgrupp skulle studera Bibeln. Det kan tyckas naturligt att man i en kristen ungdomsgrupp studerar Bibeln, men faktum var att detta var ett ganska unikt. Efter ett års studier kom de till slutsatsen att de enligt Bibelns lära inte levde ett kristet liv. Hela gruppen upplevde att de skulle be Gud om syndernas förlåtelse. Ingen utomstående hade varit där och vittnat för dem utan detta kom de fram till genom sina bibelstudier. Efter detta, när de upplevt frälsning genom att be Gud om syndernas förlåtelse, fortsatte de sina bibelstudier. När de nu studerade vad Bibeln säger om dopet kom de fram till att Bibeln bara talade om dop genom nedsänkning efter bekännelse om sinnesändring och tro på Gud. De insåg då att deras barndop inte var ett dop enligt Bibeln. De gick till den katolska prästen och berättade att de efter att ha studerat Bibeln kommit fram till att det fanns ett behov att de skulle göra bättring och bli frälsta. De berättade vidare att de även insett att de måste bli döpta genom nedsänkning i vatten som ett vittnesbörd på att de gjort sinnesändring och att de nu trodde på Gud.

”Vill du döpa oss?” frågade de.

”Ni är redan döpta så det behövs inte”, svarade prästen.

”Det är inte vad vi kommit fram till när vi studerat Bibeln.”

”Ni är katoliker och måste följa den katolska traditionen”, fortsatte prästen.

”Det behöver vi inte, utan vi måste följa Guds ord.”

”Gå till Filadelfia då”, sa prästen.

Det trodde han att de aldrig skulle göra men det gjorde de.

Sven berättar: I slutet av 1979, eller möjligen i början av 1980, kom de till mig och berättade den här historien för mig och frågade om vi i Filadelfia ville döpa dem. Jag samtalade med dem och förstod då att de verkligen hade förstått vad dopet innebar så jag sa att inget hindrade att vi döpte dem. Vid dopförrättningen var det 31 ungdomar inklusive Sylvester Timbi som blev döpta.

De gick sedan tillbaka till sin by där de byggde ett en liten gräskyrka. I den började de ha regelbundna gudstjänster istället för att gå i den katolska kyrkan. De äldre i byn var väldigt arga på dessa ungdomar eftersom att de hade svikit den Katolska kyrkan, men verksamheten växte, det var fler och fler ungdomar som lämnade sig åt Gud i Pou.

20120403_007.jpg

Den nuvarande kyrkan i Pou (2012)

Då hände det som inte får hända: Sylvesters fyraåriga dotter blev påkörd av en bil och dog. Chauffören åkte direkt till polisstationen för sitt eget skydd. Nu var frågan, skulle Sylvester göra som Kundi eller falla tillbaka till traditionen med blodshämnd. När polisen kom till platsen för olyckan höll Sylvester sin lilla dotter i sina armar och sa: ”Herren gav och Herren tog, ära vare Herrens namn. Jag vill inte ha någon kompensation och jag vill inte att chauffören skall straffas. Det var en olyckshändelse. Ni kan släppa ut honom från fängelsecellen - inget kommer att hända honom.”

När chauffören hade släppts gick Sylvester hem till honom och vittnade för honom om Jesus. Så istället för att gå till chauffören med en yxa för att hugga huvud av honom gick Sylvester till honom med Bibeln i handen. Chauffören blev frälst och likaså många av hans släktingar. Några veckor senare gick Sylvester dit igen och hade en dopförrättning då alla de nyfrälsta blev döpta. På så sätt startades en församling i den byn.

När Sylvesters far såg hur pingstverksamheten växte och hur Sylvester hanterade dotterns död blev han så arg att han brände ned gräskyrkan de hade byggt i Pou. Men Sylvester och de andra församlingsmedlemmarna ställde sig i askan och sa: ”I morgon bygger vi en ny kyrka. Och om de bränner ned den så bygger vi ytterligare en kyrka.” Ingenting kunde stoppa dem från att berätta om sin tro. Så småningom byggde de en permanent kyrka på den högsta platsen i byn - en väldigt fin plats.

I början var det mest ungdomar och kvinnor som blev frälsta i Pou. Det var inte många äldre män som kom till tro. Eftersom det var de som fattade alla beslut i de traditionella samhällena så fanns det en risk att även de ungdomar och kvinnor som kommit till tro skulle falla tillbaka i de gamla traditionerna, men det hände något märkligt.

En av de inflytelserika katolikerna i Pou var en gammal man. Han hade många medaljer och utmärkelser som han fått av den katolska kyrkan. Han hade en son, jag vill minnas att han hette Gabriel, som jobbade på en plantage i Kimbe i provinsen West New Britain. Vid ett tillfälle flög den gamle mannen till Kimbe för att besöka sin son. Väl framme möttes han av det chockartade beskedet att hans son blivit pingstvän.

En natt, när den gamle mannen var på besök hos sin son, drömde han att han var med Sakarias i templet i Jerusalem. Drömmen utspelade sig vid den tiden när Sakarias fru, Elisabet, skulle föda en son. Innan hon blev gravid hade hon ansetts ofruktsam på grund av sin höga ålder (Luk 1:5-8). När han vaknade berättade han om sin dröm för sin son och undrade vad den kunde betyda. ”Begriper du ingenting”, sa sonen och fortsatte: ”Det betyder helt enkelt att Gud talar om för dig att hitintills har han gjort under bland de unga men nu skall han börja göra under bland de gamla.”

Några nätter senare hade den gamle mannen en ny dröm. Han drömde att han lyftes upp i luften ovanför sin hemby och såg byfolket under sig. Även denna gång frågade han sin son om vad han trodde att drömmen betydde. ”Begriper du fortfarande ingenting”, sa sonen. ”Det betyder att när Gud skall börja göra under bland de gamla skall han börja med dig.” Det resulterade i att den gamle mannen blev frälst när han var i Kimbe.

Jag fick kännedom om den här händelsen när man bad mig komma till Pou för att medverka i en speciell sammankomst. När jag kom dit var det massor av folk, både katoliker och pingstvänner. Den äldre mannen var där, den katolske prästen och flera katolska ledare. Den äldre mannen steg nu upp och berättade att han blivit frälst när han besökte sin son i Kimbe. Sedan tog han av sig alla sina medaljer och utmärkelser och gav dessa till den katolske prästen och sa: ”De här kan inte frälsa mig, endast Jesus kan frälsa mig.” Efter det lät han döpa sig. Det blev ett genombrott för evangelium bland de äldre i byn. Folk började förstå att det här med frälsning inte bara var något för ungdomar och kvinnor utan att det verkligen höll på att hända något stort.

20120403_013.jpg

Sven tillsammans med Sylvester Timbi:s mor (2012)

Det gick en tid och senare under 1980 hade vi en stor konferens i Pou. Det var ett par tusen deltagare. I samband med konferensen fick vi döpa 97 personer. På måndagsförmiddagen, dagen efter konferensen, fick jag ett telefonsamtal där man uppmanade mig att omgående komma tillbaka till Pou. När jag kom dit berättade man för mig att fyra inflytelserika katolska ledare, tre män och en kvinna, var för sig hade drömt att Jesus kom tillbaka för att hämta hem de frälsta till himlen. De såg i drömmen hur alla byborna i Pou lyftes upp till himlen men att de själva lämnades kvar. De var så omskakade av drömmen att de klockan sex på morgonen hade kommit och knackat på pingstpastorns dörr. De sa att de ville bli döpta. Så vi fick ha en dopförrättning till. Dessa fyra personer blev verkliga stöttepelare i Guds verk. En av dem, Paulus, var från en intilliggande by. Han byggde senare en kyrka i sin by.

20120403_003.jpg

Marianne och Sven vid Sylvester Timbi:s grav

I dag, april 2012, finns det åtta pingstkyrkor i det här området som en frukt av att Sylvester Timbi och hans ungdomsgrupp började studera Bibeln på allvar. Även samhället i övrigt påverkades, en mängd ölpubar fick stänga, våld och laglöshet minskade kraftigt.

Föregående kapitel

Nästa kapitel