Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
37. Splittringsförsök |
Kristina och Anders Olsson reste till Papua Nya Guinea för att Anders skulle undervisa på pingstmissionens yrkesskola i Mount Hagen. Men väl framkomna fick Anders besked av Hilding att han fick ta över efter Sven. Det var naturligtvis ett helt oväntat besked. I detta sammanhang kan det vara värt att notera att Kristina och Anders innan avresan från Sverige inte fått information om att Hilding inte hade varit ansvarig för den ”svenska” pingstmissionen på Papua Nya Guinea under senare år. Ytterligare en besvärande omständighet var att Samuel Halldorf inte informerat vare sig Anders och Kristina eller de svenska församlingar som hade missionärer på Papua Nya Guinea om överenskommelsen med Assemblies of God. 
Kristina och Anders tillsammans med Hilding och Ingrid Efter att Hilding ”överlämnat” ansvaret till Anders reste han till Södra Höglandet och kvar var Anders i en position som han inte hade räknat med. Anders och hans fru Kristina kunde väldigt lite pidgin, vilket försvårade deras arbete. Som pastorspar i en liten pingstförsamling i Sverige hade de goda kunskaper om hur en lokalförsamling i Sverige fungerade, men att plötsligt och oväntat stå som ledare för en pingströrelse på Papua Nya Guinea med ett 30-tal församlingar var naturligtvis en helt annan sak. Det var en mycket besvärlig, för att inte säga omöjlig, situation som Anders och Kristina hamnat i. En del missionärer från andra evangeliska missioner insåg att det uppstått ett ledarvakuum inom pingstmissionen på Höglandet. Några försökte utnyttja den uppkomna situationen till att förmå pingstförsamlingar att gå över till deras missionsorganisation. Till saken hörde, som vi tidigare berättat, att det i Mount Hagen fanns flera olika evangeliska församlingar men ingen av dessa hade medlemmar från språkområdet melpa spekers. Mount Hagen ligger i centrum för detta språkområde och vid den här tidpunkten omfattade det kanske 100000 människor. Men i pingstförsamlingarna på Höglandet fanns det 100-tals medlemmar som var melpa spekers. Tanken var alltså att få ingång i denna språkgrupp genom att locka över pingstförsamlingar till sin egen missionsorganisation. Naturligtvis tillstod man inte att man försökte utnyttja ledarsituationen. Man försvarade sitt beteende med att dessa församlingar inte tillkommit genom någon missionsorganisations arbete utan att de uppstått spontant som ett Guds under. Om detta visste Sven och Marianne ingenting för ingen skrev och berättade vad som skedde. De levde fortfarande i förhoppningen att Assemblies of God skulle tillsätta en erfaren missionär att leda pingstmissionen på Höglandet. En baptist från Australien som var företagare i Mount Hagen övertalade pingstförsamlingarna på Västra Höglandet, som var ett 20-tal, att det skulle tillsättas en gemensam styrelse för dem. Styrelsen kom att bestå av tre nyfrälsta personer som hade framträdande befattningar i samhället: en var bilförsäljare på Toyota, en var tjänsteman på Skogsdepartementet och en var grossist för cigaretter. Styrelsen beslöt att alla kollekter som samlades in i kyrkorna skulle tas om hand av styrelsen. De skulle sedan betala ut löner till pastorer. Resultatet blev att styrelsen betraktade pastorerna som sina arbetare. Om det var någon de inte tyckte om så avskedade man bara vederbörande och satte in någon annan. I slutet av 1981 fick Sven ett brev från Kundi Pok där han bad honom komma och inviga den nya kyrkan i Tega under julen 1981. Sven berättar: Tillsammans med pastorn i Mount Isa, Peter Patterson, reste jag till Papua Nya Guinea. Jag visste fortfarande ingenting om alla de problem som uppstått i pingstförsamlingarna på Höglandet. På vår resa till Mount Hagen övernattade vi i Port Moresby. På morgonen sökte John Sweany upp mig på hotellet, han var Assemblies of God:s nya missionsledare på Papua Nya Guinea. ”Pingstförsamlingarna på Höglandet vill att du skall komma tillbaka till Mount Hagen”, sa John. ”Varför vill de att jag skall komma tillbaka? Jag lämnade ledarskapet för att ge rum för en mer erfaren missionär” svarade jag. ”Folket där uppe vill att du skall komma”, sa John. Senare fick jag veta att Cyril Westbrook, den förra Assemblies of God-ledaren på Papua Nya Guinea, hade sagt till Kundi att de behövde en pingstmissionär till Höglandet. Kundi hade då svarat: ”Om du kan övertala Sven och Marianne att komma tillbaka, ja, då behöver vi en missionär. Annars behöver vi ingen.” Det var anledningen till att John sökte upp mig. |
Jag blev väldig rörd över deras önskan, men jag sa att jag inte visste vad jag skulle svara och fortsatte: ” För det första var det så att Marianne var väldigt trött när vi lämnade Papua Nya Guinea och jag vet inte om hon orkar komma tillbaka. För det andra så har jag inte hört från Gud att vi skall åka tillbaka. Hör jag inte det från Gud så är det bättre både för mig och er att vi inte kommer tillbaka. Dessutom måste vännerna i Mount Hagen konfirmera att de verkligen vill att jag skall komma tillbaka.”
Från invigningen av kyrkan i Tega 1981 Efter samtalet flög Peter och jag till Mount Hagen, invigde kyrkan i Tega och hade ett par veckors möten. Mot slutet av vistelsen kallade jag samman de mest erfarna bröderna som jag kände. Jag berättade vad John Sweany hade sagt och frågade om det var så de kände. ”Ja, vi vill att ni kommer tillbaka”, svarade de. ”Ni måste förstå att om vi kommer tillbaka så blir det som Assemblies of God-missionärer eftersom vi på missionssidan har gått ihop med den organisationen. Vad tycker ni om det?” ”Vi bryr oss inte om på vilket sätt ni kommer tillbaka, vi vill bara att ni kommer.” ”Okej, då skall jag be över detta. Jag vet inte hur Marianne kommer att ta det här och jag måste höra från Gud att han vill att vi skall återvända till Papua Nya Guinea.” Då var det en av bröderna som profeterade och sa: ”Oroa er inte, Sven och Marianne kommer tillbaka till oss.” Åter i Australien berättade jag för Marianne om vännernas önskan att vi skulle komma tillbaka som missionärer. Vi bad över saken men veckorna gick och ett återvändande till Papua Nya Guinea kändes mer och mer fjärran. Vi upplevde det inte som att vi åter skulle sälja hus och bil och säga upp oss från de bra jobb vi nu hade. Vi hade det bra i Australien. 
I Tega bygger man åter en ny, stor kyrka. Från vårt besök 2012 |
