Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
43. Kortet som räddade mycket |
Sven berättar: Jag har tidigare berättat om att Kundi Pok var i Sverige när hans son blev dödad i en bilolycka och hur han då fattade beslut om att ingen kompensation eller blodshämnd fick utkrävas för hans son. Detta beslut fick stor uppmärksamhet på Höglandet. Så långt jag kan minnas var hans stam aldrig mer inblandad i något sådant krig. Det var också andra byar som förändrades på detta sätt. Detta att ta avstånd från blodshämnd hade en väldigt stor betydelse. 
Men det fanns naturligtvis stammar där vi hade församlingar men där stammen fortfarande var inblandad i stridigheter av olika orsaker. Myndigheterna brukade hantera dessa på så sätt att stammarna fick kriga en tid, men sedan när man tyckte att striderna varat länge nog skickade man dit kravallpolis. Kravallpolisen brände ned husen, trädgårdarna och dödade deras grisar i ett försök att få slut på striderna. Tanken var att stammedlemmarna skulle vara tvungna att ta itu med återuppbyggnaden och på så sätt sluta med striderna. Vanligtvis brukade dessa åtgärder leda till att det så småningom blev fredsslut och ersättning betaldes till den stam som förlorat flest personer. Det var alltså de som ”vann” som fick betala förlorarna för att striderna inte skulle fortsätta.
Fredsuppgörelse. På den runda tavlan är pengar uppfästa som skall betalas till den förlorande stammen. Trots att våra församlingar, medlemmar och pastorer, inte var inblandade i stridigheterna och inte höll med stammen utan tvärtom försökte få de övriga att låta bli att kriga så blev även deras hus och trädgårdar förstörda av kravallpolisen. 1984 eller möjligen i början av 1985 började Kundi och jag fundera över hur vi skulle kunna hjälpa våra medlemmar att undvika att få sin egendom förstörd. För att diskutera frågan träffade vi polischefen i Mount Hagen. Vi framhöll att inga av våra pastorer eller medlemmar deltog i stamstriderna utan att de tvärtom försökte motverka dessa. ”Vi tycker det är orättvist att även våra församlingsmedlemmars egendom bränns ned av kravallpolisen”, sa vi till polischefen. Han förstod problemet och frågade vad vi hade för förslag till åtgärd. ”Vi vill göra ett ID-kort till våra pastorer som dels innehåller uppgifter om pastorn och dels instruktioner till kravallpolisen att de inte får bränna ner vare sig pastorns eller hans församlingsmedlemmars hus och trädgårdar.” ”Det låter bra”, sa han. ”Gå hem och gör ett förslag till utformning och kom tillbaka och visa mig.” |
Vi gjorde ett ID-kort med namn och foto på pastorn samt församlingens sigill. Vidare fanns det information om i vilken by kyrkan låg som han var pastor i och så pastorn namnteckning. På insidan av det vikta kortet skrev vi: ”Det här kortet bekräftar att innehavaren, vars namn, foto (stämplat med vårt sigill) och underskrift finns på framsidan, är pastor i den angivna församlingen. Medlemmarna i denna kyrka kommer inte att delta i några stamstrider, men kommer att samarbeta med polisen så att striderna kan stoppas. De har tagit avstånd från blodshämnd och kommer vare sig ta emot eller ge ersättning för dödade.” I början undertecknade Kundi Pok och jag denna del, men senare av regionens föreståndare och dess sekreterare. Kortet gällde i 12 månader och förnyades alltså varje år. På kortets baksida skrev vi en instruktion som riktade sig till kravallpolisens befäl: ”Om det är stamstrider i denna by, vänligen respektera detta kort. Sätt inte den här mannen eller någon av medlemmarna i hans församling i fängelse.” Polischefen undertecknade baksidan och stämplade den polisens sigill.
Framsida och baksida av ID-kortet När vi visade förslaget till ID-kort för polischefen tyckte han det var bra. Vid den här tidpunkten var det församlingar i cirka 60 byar som berördes av detta. Vi tillverkade ID-kort för dessa församlingars pastorer. Kundi och jag undertecknade framsidan, den som identifierade personen. Polischefen skrev under och stämplade polisens sigill på baksidan som en bekräftelse på att detta var en order från högsta polisledningen. 
Mittuppslaget av ID-kortet. Just det här kortet är inte undertecknat av Sven. Det utfärdades då han var i Australien. Det visade sig fungera bra. När kravallpolisen kom ut i byarna så visade pastorn sitt ID-kort och pekade ut sitt och sina medlemmars hus och trädgårdar. Kravallpolisen samarbetade och respekterade det pastorn sa. Det var många kyrkor, hus och trädgårdar som på så sätt undgick att bli nedbrända. Trots att det fanns många olika kyrkor och missioner på Papua Nya Guinea som hade ID-kort så var vårt det enda som kravallpolisen respekterade. Det här väckte stor uppmärksamhet ute i byarna och folk i allmänhet fick väldigt stor respekt för vår verksamhet. Grunden till polisens förtroende för vår verksamhet lades när Kundi Pok respektive Sylvester Timbi förbjöd blodshämnd då deras barn blev dödade i trafikolyckor.
|
