9. Landet med evig sommar

Marianne berättar: Min pappa, Ludvig Eriksson, berättade vid några tillfällen för oss barn om en dröm han hade haft när han var 17 år gammal. I drömmen såg han en karta över Papua Nya Guinea och upplevde att Gud kallade honom att arbeta där. Men livet kom så att säga emellan. Ludvig var äldst av fem syskon och eftersom hans pappa dog när han var väldigt ung fick han tillsammans med sin mamma ta ansvar för familjen. Åren gick, Ludvig gifte sig och fick själv nio barn. Ibland dök dock tanken på Papua Nya Guinea upp, men som livet hade utvecklat sig kändes det som en omöjlig tanke att han någonsin skulle komma dit.

Som jag tidigare berättat hade vi det ganska fattigt under min uppväxt i Högbrännan. Detta och lockelsen av äventyr gjorde att Ludvigs åtta år yngre bror, Hilding Eriksson, i mitten av 1950-talet började prata om att emigrera till Australien och han ville att Ludvig och hans familj skulle följa med. (Ludvigs fru Elsa var syster till Hildings fru Ingrid.) Men det var ett stort steg för en fattig familj i Norrland.

Men Hilding gav inte upp tanken. Han tog med sig kartor över Australien och tillsammans med Ludvig låg han på golvet i stugan och filosoferade över var i Australien de skulle bosätta sig. Till saken hörde att Australienska staten uppmuntrade invandring från Europa genom att betala större delen av resekostnaderna. Till en början var det mer som en dröm men så småningom fick ”projektet” en fastare form, men problemet var hur man skulle få ihop de pengar som behövdes. Dels för resan till London, varifrån betald båtresa gick, och dels till det startkapital som behövdes. Detta innebar bland annat att huset och marken i Högbrännan behövde säljas, men det verkade helt omöjligt eftersom det inte fanns någon efterfrågan på sådana gårdar.

Efter mycket funderande och resonerande bestämde man sig, trots alla svårigheter, för att resa i september 1958. Men fortfarande var det naturligtvis mycket vånda i samband med detta stora beslut. En kall vinternatt, sista vintern innan vi skulle emigrera, när pappa och jag var på väg hem till Högbrännan från Umeå, frågade han mig: ”Hur känner ni barn inför detta med att emigrera till Australien?” Jag hade aldrig tidigare berättat om Wasti Feldts profetia, den jag fick höra några år tidigare när jag var på ungdomsläger, men nu gjorde jag det. Jag berättade att hon sagt att vi skulle flytta till ett land där det var evig sommar. ”Så jag tror det är rätt, pappa” sa jag.

För att få ihop pengar inför resan jobbade alla i familjerna med att röja skog och sly vid ett dammbygge i Klimpfjäll den sista sommaren i Sverige. Samtidigt försökte pappa sälja vår gård, men det verkade helt omöjligt.

En morgon, inte så långt innan vi skulle åka, berättar pappa om en dröm han hade haft under natten. Han såg Jesus vid stranden av ett stort hav. Jesus pekade utöver havet och sa: ”Nu är vägen öppen till Australien.” I drömmen frågade pappa då: ”Hela vägen till Australien?” ”Ja, hela vägen till Australien”, svarade Jesus. Samma dag vid lunchtid kom en man och ville köpa vår gård. Och han hade hela köpesumman med sig i kontanter. Efter att ha sålt våra möbler och annat lösöre som vi inte kunde ta med oss till Australien så anträdde vi resan till London, avslutar Marianne.

Emigrationen väckte en hel del uppmärksamhet i bygden. Den 17 och 18 september 1958 kunde man i två artiklar i Örnsköldsviks Allehanda läsa om Trehörningsjöfamiljerna som var på väg till Australien. Den 17 september skrev tidningen bland annat: ”Blommor och sång, välgångsleven och dragspelsmusik, avskedskramar och glittrande tårar satte i går kväll sin prägel på Trehörningsjö järnvägsstation strax före tågets avgång 19.17 där en fullpackad perrong vittnade om att någonting ovanligt var på färde.” Dagen efter, den 18 september, innehöll Örnsköldsviks Allehanda ett foto med rubriken ”Utvandrarna”. Bilden visar när familjerna Ludvig och Hilding Eriksson lämnar gården i Högbrännan. Hela resesällskapet, 15 personer, utom Ernst Erikssons fästmö finns med på bilden. Marianne är sjätte personen från vänster.

​

Resan gick med tåg via Tyskland. På tåget i Östtyskland fick de lämna ifrån sig sina pass till konduktören. På natten stannade tåget. Passpolisen kom ombord och ville se deras pass, men dessa hade de ju lämnat till konduktören. Marianne, som var den enda som kunde lite tyska, försökte förklara att passen var hos konduktören, men det brydde man sig inte om utan började dra i både personer och bagage för att få dem av tåget. Sune, en av Mariannes äldre bröder, lyckades smita iväg och få tag på konduktören. På så sätt räddades de från att kastas av tåget.

Båtresan till Australien gick via flera hamnar. I bland annat Bombay låg båten ett par dygn så man hade tillfälle att gå i land och uppleva en för nordbor väldigt exotisk stad. Båtresan var en mycket angenäm upplevelse med tillgång till både pool och god mat. För Marianne, som ofta under sin uppväxt var hungrig blev detta överflöd av mat en ny upplevelse. Första hamnen i Australien var Perth, på östkusten, men familjerna Eriksson följde med till slutdestinationen Sydney. Från Sydney fick man åka tåg till ett uppsamlingsläger för immigranter i Brisbane.

Mariannes två äldsta bröder, Ernst och Ivan, hade åkt till Australien ett par månader före de övriga och undersökt var de kunde få jobb och bosätta sig. De hade hamnat i Cairns, i Queensland. Genom att de redan ordnat bostad och arbete så blev vistelsen i uppsamlingslägret bara en vecka för familjerna Eriksson. Så hade Marianne äntligen hamnat på en plats där det var evig sommar. Och Wasti Feldts profetia hade gått i uppfyllelse.

Marianne fortsätter: När vi kom fram till Cairns hade vi bara några få dollar kvar, så det blev mycket mjölmat. Pappa och Hilding fick arbete på flygplatsen i Cairns. Men det var väldigt slitsamt i den 35- och ibland 40-gradiga värmen. På en reklamskylt för flygbolaget ANA läste de ”FLY ANA”. Hilding tolkade detta på sitt eget sätt och sa till Ludvig: ”Här står det att vi skall fly den här platsen.”

På stranden i Cairns julen 1958

Hilding, som i Sverige jobbat i gruvor hörde talas om att man i Mount Isa, en stad c:a 100 mil inåt landet, sökte gruvarbetare. Han åkte dit och fick omedelbart arbete. Ludvig följde efter. De bodde i en barackliknande byggnad. En dag brann hela kåken ned och där stod de utan andra ägodelar än det de hade på sig. De köpte sig ett tält och kampade ihop med aboriginerna nere vid en flod. Så småningom kunde man hyra ett bungalowliknande hus, mycket enkelt, men tillräckligt stort så de övriga familjemedlemmarna kunde flytta dit.

På något sätt var det självklart för mig att jag skulle utbilda mig till sjuksköterska. Som en början på detta fick jag arbete som sjukvårdsbiträde på sjukhuset i Mount Isa. Det var väldigt nyttigt, för jag fick lära mig vad de olika fackuttrycken inom vården hette på engelska.

I gruvan var det svalt och skönt men ovan jord var det om möjligt ännu varmare i Mount Isa än i Cairns. Pappa och mamma ville tillbaka till Cairns. I viss mån påverkades väl detta av att mina äldre bröder var kvar där. Pappa fick jobb på ett slakteri i Cairns och flyttade dit. På fritiden åtog han sig att riva ett hus. Han fick ta hand om rivningsvirket och av detta byggde han ett nytt hus som vi kunde flytta in i. Dessutom fick han lite betalt för rivningsarbetet.

Pappas bror, Hilding, och hans familj blev kvar i Mount Isa. Han jobbade som borrmaskinist i gruvan och startade så småningom även ett hönseri för äggproduktion.

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel

​

​