Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
8. Pågen blir man |
Sven berättar: 15 år gammal var jag på ett ungdomsläger i Skanör. En dag när vi var i bön så hörde jag åter hur Herren liksom talade till mig och sa: ”Sven, du skall bli predikant.” Då bad jag om ett tecken, ett bevis, på att det var Gud, som talat till mig. Jag bad att någon skulle komma och fråga mig den dagen om jag skulle bli predikant. Den dagen hade vi friluftsmöte i parken. Några av deltagarna på ungdomsveckan hade av någon anledning blivit osams med en del av ungdomarna från bygden. Dessa hämtade förstärkning för att kunna ge oss stryk. När jag, som en av de sista, gick hem från platsen för friluftsmötet hade jag plötsligt en hel grupp av de här ungdomarna runt mig. Jag hade min Bibel i handen. De började knuffa på mig och en började dra i Bibeln. ”Låt bli min Bibel”, sa jag. Då svor han och använde Jesu namn. På detta svarade jag: ”Du skall inte missbruka Herren din Guds namn för Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” ”Ska du bli predikant?” blev hans replik då. Och så lät de mig bara gå. Först senare på kvällen kom jag att tänka på att det var precis vad jag bett om, att någon skulle fråga mig om jag skulle bli predikant. Då förstod jag att det var Gud som kallade mig och att det fanns en Guds plan för mitt liv. Ett par år senare satt jag i ett missionsmöte. Det var en missionär som talade om Indien. Det högg tag i mig och åter kände jag att missionsarbete var Guds plan med mitt liv. Jag trodde då att det var till Indien jag skulle. Upplevelsen var så stark att jag omedelbart ville ta min portfölj och åka iväg. När jag berättade detta för min far så var hans kommentar att jag kanske först borde skaffa mig ett yrke. Han föreslog att jag skulle söka till Tekniska skolan i Hässleholm. Jag sökte och blev antagen. Jag minns, att när jag kom in på mitt rum i Hässleholm böjde jag mina knän och bad: ”Herre, jag skall försöka gå igenom den här skolan och om du hjälper mig så att jag klarar av det, så skall jag ge min ingenjörsexamen tillbaka till dig.” Hela skoltiden hade jag bara en målsättning, att förbereda mig för missionsarbete. 
Hässleholms Tekniska Skola vid i början av 1960-talet Efter ett tag upplevde jag att jag borde göra något för mina kamrater på skolan. Jag satte upp ett upprop på anslagstavlan där jag frågade om det fanns några troende elever som var intresserade av att samlas en gång i veckan på lunchtimman. Det var 23 stycken, tillhörande olika samfund, som svarade på uppropet. Tillsammans formade vi en kristen ”teknistgrupp”. Vi hade bönemöte, sångövningar och på helgerna hade vi möten i olika kyrkor. Vi var i pingst- och missionskyrkor och en gång var vi till och med i en statskyrka. Efter den gudstjänsten träffade jag en f.d. evangelistsystern (då pensionär) från Sionförsamlingen i Matteröd. Hon sa: ”Sven, inte var ni väl i statskyrkan?” Mitt svar blev då: ”Jo, se det var vi och vi hade ett härligt möte där.” Bakgrunden till hennes fråga var att man på den tiden, hur det är i Sverige idag vet jag inte, från frikyrkligt håll tyckte att statskyrkan var nästan så långt man kunde komma från Gud. Hur som helst blev vi en grupp som fick vara till stor välsignelse. |
Sven i Hässleholms Tekniska Skola Jag vill gärna berätta om ytterligare ett par upplevelser från tiden i Hässleholm. Många kamrater gav mig gliringar, man kan väl säga att det var mobbning, men jag upplevde det aldrig som mobbning utan som att jag var förföljd för min tro. Det snarare hjälpte mig, styrkte mig och gjorde mig mycket fastare i min tro. Samtidigt lärde jag mig hur man kan bemöta argument mot Bibeln och min tro. Så det var en mycket lärorik tid för mig. Jag blev lite av specialist på att besvara frågor och ofta vann jag diskussionerna. Till exempel fanns det historier som jag läst som passade in i olika sammanhang. Exempel på en sådan historia var domaren som ville ha ett ja eller nej av den åtalade. Ja, men hävdade den åtalade, det finns frågor som man inte kan svara ja eller nej på. Det tror jag inte, sa domaren. Jaså, sa den åtalade, kan domaren vara snäll och svara ja eller nej på denna fråga: ”Har domaren slutat ta mutor?” När jag en gång blev ansatt av en kamrat som absolut ville ha ett ja- eller nej-svar på en fråga ”så att du inte kan slingra dig som du brukar” kom jag att tänka på den historien och sa: ”Du vet väl att det finns frågor som inte kan besvaras med ja eller nej.” ”Det finns det inte alls.” ”Okej”, sa jag, ”kan du då svara på följande fråga: Har du slutat att muta lärarna?” Då fick han erkänna att det fanns frågor som inte kunde besvaras med bara ja eller nej utan att man måste förklara sig. Vid ett annat tillfälle satt vi i skolans matsal och åt. Jag brukade alltid be Gud välsigna maten. Jag knäppte mina händer, böjde mitt huvud och bad en tyst bön. En av mina kamrater, som var kommunist, frågade: ”Vad gör du Sven?” ”Jag ber Gud välsigna maten, gör du aldrig det?” ”Nej, se det gör jag aldrig.” ”Nej, jag borde väl inte vara förvånad, eftersom grisarna hemma inte heller gör det.” Jag lärde mig alltså att vända frågorna till fördel för mig själv så att kamraterna inte skulle skratta åt mig utan åt den som försökte trakassera mig. Men ganska snart förstod jag att människor inte kom till tro på Gud för att jag vann diskussionerna. När detta stod klart för mig blev det inte längre så betydelsefullt för mig att vinna debatterna utan det viktiga var att jag fick vittna på ett sätt som kunde föra människor närmare Gud. Vid ett tillfälle skulle det arrangeras skoldans. Jag frågade då mina kamrater i kristna teknist-gruppen om de var intresserade av att göra en evangelisationsinsats i samband med dansen. Jo, det var man. Jag gick då till arrangören och frågade om det fanns någon paus i tillställningen. Svaret var att det vid 22-tiden skulle bli 20 minuters paus och jag frågade om vi kristna teknister kunde få sjunga och vittna då. ”Vågar du det?” frågade han. ”Javisst, det vågar vi” blev mitt svar. Sagt och gjort, när pausen kom fanns vi där, vittnade och sjöng. Publiken var så tyst att man skulle kunnat höra en knappnål falla. När vi slutat var det många ungdomar som kom och ville ha samtal. Somliga grät och berättade att de hade haft en tro men nu tappat bort den. Vi fick även be tillsammans med flera stycken där på dansgolvet. Denna och liknande upplevelser gjorde att vi kände att vi fick tjäna Gud och vara till välsignelse. |
