Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
10. Syster Marianne |
Marianne berättar: Som jag tidigare berättat var det på något sätt självklart för mig att jag skulle bli sjuksköterska. Kanske fanns det i mitt undermedvetna en tanke att det skulle vara en bra utbildning när jag skulle bli missionär. Tillbaka i Cairns sökte jag till sjuksköterskeskolan där. 1960, 17 år gammal, påbörjade jag min sjuksköterskeutbildning. Den här utbildningen tog fyra år och det var en bra tid i mitt liv. Vi var flera kristna som höll ihop och tillsammans gick vi på gudstjänster. Jag fick en särskild god vän i Cecilia, en färgad flicka född på en av de Australienska öarna i norr. Vi var båda med i sjuksköterskeskolans kristna studentgrupp. (Att det anges att Cecilia var en färgad person beror på att det vid den här tiden var det mycket ovanligt att färgade personer utbildade sig till sjuksköterskor eller annan högre utbildning. Det var t.o.m. så att Australien enbart tillät immigration från Europa, en politik som kallades White only policy. Denna politik ändrades först 1972.) Både Cecilia och jag kände att vi skulle bli missionärer men vi var inte säkra på till vilket land Gud kallat oss. Efter ett ungdomsmöte i Cairns, där man speciellt lyft fram evangelisation och missionskallelse, så kände vi ett stort behov av att få klarhet i den frågan. Så vi träffades på mitt rum för att be om visshet i denna för oss så viktiga fråga. Vädermässigt var det en förskräcklig natt, det regnade och åskade våldsamt. Fram på småtimmarna, jag tror klockan var tre på natten, fick jag klart för mig att det var till Papua Nya Guinea som Gud kallade mig som missionär. Strax därefter sa min kamrat: ”Nu har Gud talat till mig att jag skall åka till Papua Nya Guinea som missionär. Vad har Han sagt till dig?” Jag var lite sur på Gud att det inte skulle bli Afrika eller Indien, men efter ett tag sa jag: ”Jo, även jag upplever att det är till Papua Nya Guinea jag skall åka. Men jag känner mig rädd för att åka dit eftersom det finns kannibaler där och så är det ett väldigt primitivt land.” I slutet av 1963 tog jag min sjuksköterskeexamen. Men det blev bara studieuppehåll under jul- och nyårshelgerna för redan i januari 1964 åkte jag till Melbourne för att komplettera med en barnmorskeutbildning. Vistelsen i Melbourne blev på många sätt annorlunda än studietiden i Cairns. Det var inte bara det att jag nu var långt från min familj utan jag saknade även troende kamrater. Och inte kom jag iväg på några gudstjänster eftersom det var långt till någon kyrka där jag kände mig hemma. En del av mina kamrater ställde frågor om min tro och om saker i Bibeln som jag hade svårt att svara på. Jag var inte särskilt bra på att diskutera och argumentera. Tvivlen kom in i mitt liv och saker i den kristna tron som tidigare hade varit självklara var inte längre så självklara.
Marianne som färdigutbildad barnmorska i Melbourne 1964 |
När jag efter året i Melbourne åter var tillbaka i Cairns fanns det alltså en massa frågetecken. Jag hade också börjat fundera över det här med livskamrat, en man att dela mitt liv med. Fanns det någon för mig? Hitintills hade jag inte mött någon som jag ens funderade över om det kunde vara HAN. Inom mig växte också en tanke fram att jag borde göra ett längre besök i mitt gamla hemland, Sverige. Men var det rätt väg för mig? Jag kände mig väldigt villrådig och upplevde att så här kunde jag inte ha det. Vad skulle jag göra med mitt liv? 
Under hela min uppväxt hade jag lärt mig att gå till Gud med mina bekymmer och nu hade jag fyra stora frågor som jag ville ha svar på. Så, trots mina tvivel, böjde jag mina knän i mammas och pappas sovrum och ropade ut min nöd. ”Gud”, sa jag, ”skicka Con Frangos hit för att prata med mig.” Var det en ”stor” begäran av Gud? Con Frangos var äldstebroder i församlingen i Cairns. Han var 70 år och kom ursprungligen från Grekland. När jag träffade honom i kyrkan brukade han säga: ”Marianne, Gud har något för dig och jag ber varje dag att han skall leda dig rätt.” Men, vi hade nu bott sju år i Cairns och Con Frangos hade aldrig besökt vårt hem. Så, sannolikheten för ett besök från hans sida var inte så stor. När jag reser mig upp från min bönestund och tittar ut genom fönstret ser jag att det ösregnar. Jag kan knappt tro att det är sant det jag ser, där i ösregnet kommer Con Frangos in genom grinden på cykel! Är det en synvilla? Jag känner mig nästan svimfärdig. Det knackar på dörren och jag öppnar, eftersom jag är ensam hemma i dag. Con Frangos säger: ”Gud har skickat mig hit för att tala med dig. Du har frågor som du behöver få svar på. Kan jag få komma in och prata med dig?” Vi går och sätter oss vid köksbordet. Han undrar inte vilka frågor jag har utan öppnar sin Bibel. Och så börjar han: ”Du har frågat Gud hur det förhåller sig med den här frågan.” Så läser han ett bibelord i det sammanhanget och förklarar hur det hänger ihop. Han går på detta sätt igenom min fyra frågor och så säger han: ”Och nu funderar du på att åka till Sverige men du vet inte om det är rätt. Gud har sagt till mig att det är rätt att du åker, det är i enlighet med hans vilja. Och så tvivlar du på att det finns någon livskamrat för dig eftersom du upplever att du skall bli missionär. Det behöver du inte bekymra dig om, för när du kommer till Sverige så kommer du att möta din man där. Första gången du ser honom kommer Gud säga till dig att den här mannen skall du gifta dig med.” |
