Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
7. Norrlandstösen |
Marianne, född den 6 september 1942, växte upp i den lilla byn Högbrännan (c:a 5 mil norr om Örnsköldsvik, fågelvägen) i Ångermanland. Hon är dotter till Elsa och Ludvig Eriksson. Marianne hade åtta syskon. Pappa Ludvig var lantbrukare men på vintern arbetade han i statens skogar. Åkrarna var magra och Mariannes barnaår präglades av fattigdom. Deras hus var gammalt, dragigt och kallt. De hade ingen riktig värme i huset, bara en liten kamin i sovrummet. För att inte tala om när de skulle gå på utedass i den iskalla vintern. Än i dag minns Marianne hur hon gruvade sig för detta. På vintern var det jobbigt för mamma Elsa att hämta vatten i stora mjölkflaskor. Tvätta sig fick man göra en gång i veckan när mor hade värmt upp vatten. Boendet blev bättre då Marianne var sju år. Tack vare bidrag till familjer med många barn kunde familjen Eriksson bygga ett nytt hus med värmepanna och allt annat som tillhörde dåtidens standard. Marianne berättar: Redan som barn längtade jag bort från det kalla Norrland. När jag var fem år gammal brukade jag sitta på stugtrappan och längtansfullt följa flyttfåglarna när de flög söderut när sommaren närmade sig sitt slut. Jag längtade efter att få följa med till varmare länder. När jag var sju år gammal konstaterade skolsköterskan att jag var väldigt mager och hade dåligt blodvärde så det måste det göras något radikalt. Min moster och morbror, Vega och Melker Häggblad, som bodde i Djuptjärn (c:a 5 km från Högbrännan) hade det bättre ställt och det beslöts att jag skulle bo hos dem. Jag blev kvar hos dem, med smärre avbrott, ända tills jag gick ut sjätte klass. Det var dock inget vilohem. Jag fick ofta passa deras två barn. Man kan nog säga att jag var lite av en barnpiga, trots min ringa ålder. Speciellt på somrarna fick jag ta ett stort ansvar för hushållet när min moster och morbror jobbade med att slå och hässja hö. Det var inte bara mat som skulle lagas, utan även hönsen skulle ses till och äggen de värpte skulle tvättas. Något som jag uppskattade mycket var att det fanns en pingstförsamling i Djuptjärn. Speciellt älskade jag att höra när pastorn, Erik Samuelsson, berättade om när han och hans fru var missionärer i Indien. Han lärde även oss ungdomar att spela gitarr. Det förtjänar också att nämnas att 1950-talet var en väckelsetid i den här delen av Norrland. Jag kom även i kontakt med en annan missionärsfamilj som arbetade i Sierra Leone, en stat i Västafrika. De berättade mycket om sitt arbete och jag kände ofta att missionsarbete skulle bli mitt framtida liv. När jag var 10 år gammal visste jag att jag skulle bli missionär! |
Sommaren 1955 var jag på ett ungdomsläger i Kantsjö, en liten by mellan Högbrännan och Djuptjärn. Huvudtalare var Wasti Feldt (senare Wasti Feldt-Johansson). I det så kallade eftermötet till en av kvällsgudstjänsterna frambar hon ett profetiskt budskap. I sin profetia berättade hon om en liten flicka som brukade sitta på stugtrappan, titta på flyttfåglarna och längta till varmare länder. Jag funderade på om det kunde vara mig hon talade om. Vidare sade hon att flickan och hennes familj kommer att emigrera till ett land långt bort där det är evig sommar. Sedan berättade hon detaljer i mitt liv som hon inte kunde känna till och på så sätt blev jag övertygad att det var mig hon profeterade om. För mig var detta en mycket stor upplevelse och man kan säga att det var en viktig milstolpe på min väg till en missionsgärning. 
1954. Marianne, den "halvlånga" flickan strax till höger om mitten, med mamma Elsa, bakom Marianne, och del syskon och släktingar. Pappa Ludvig är inte med på bilden. 13 år gammal började jag på Umeå läroverk. Detta sammanföll med att pappa och tre av mina bröder fått arbete på byggandet av Stornorrforsens kraftverk. Vi hyrde en liten sommarstuga i byn Baggböle (10 km väster om Umeå centrum). Det var en mycket liten stuga och den saknade helt uppvärmningsmöjligheter, så det här med att frysa förföljde mig. Vi fick tränga ihop oss i en jättelik våningssäng och i ett försök att få lite värme använde jag sovsäck. För lite mat och dålig sömn gjorde att jag alltid kände mig trött. För att få liv i mig på mornarna fick de formligen skaka mig ur sovsäcken. För att komma till skolan i Umeå åkte jag buss, men först måste jag gå i en halvtimme till busshållplatsen. På vintern var det mörkt och kallt, både när jag gick till bussen och när jag kom hem från skolan. Ofta fick jag gå i djup snö. Jag har aldrig i mitt liv frusit så mycket som jag gjorde då. Någon lunch serverades inte i läroverket och ingen mat hade jag med mig, så jag var alltid hungrig. När min syster, som arbetade i Umeå, förstod hur det låg till sa hon till mig att komma till henne på lunchen så skulle hon ge mig mat. Det var en halvtimmes gångväg till henne, så jag fick småspringa dit, slänga i mig maten och springa tillbaka för att vara på plats när nästa lektion började. |
