60. Evangelium till Kazakstan och Kirgizistan

Sven berättar: Även om vi, Marianne och jag, upplevde det bristande samarbetet med föreståndaren för Teen Challenge Kazakstan som oerhört jobbigt hade vi trots allt stöd av Assemblies of God Word Mission:s director George Forbes. Tyvärr fick han inte med sin styrelse på att ”ta hem” föreståndaren. När så George avgick i samband med Assemblies of God:s generalkonferens 1999 beslutade den nya ledningen i början av 2001 att lägga ner stiftelsen Zabota i Kazakstan och att Assemblies of God World Mission:s verksamhet i Centralasien skulle utgå från Teen Challenge i Almaty. För mig var det, och är fortfarande, en gåta hur man kunde komma fram till detta beslut. I valet mellan mig, som var utsedd av Assemblies of God World Mission att var deras centralasiatiska regionchef, och föreståndaren för Teen Challenge så drog jag det kortaste strået.

Vid den här tidpunkten, i mitten av 2001, var det många missionärer och även infödda pastorer som var beroende av Zabota. Zabota var lokalt registrerad i Kazakstan och kontrollerades inte från Assemblies of God Word Mission i Australien. Styrelsen för Zabota, som alltså fanns i Kazakstan, kom fram till att denna organisation måste finnas kvar och accepterade alltså inte beslutet från Assemblies of God Word Mission att stänga den. Om Marianne och jag skulle fortsätta jobba med utgångspunkt från stiftelsen Zabota måste vi säga upp oss från våra anställningar som missionärer för Assemblies of God Word Mission och jag måste sluta min tjänst som director för den asiatiska verksamheten. Vi gjorde det i slutet av juni 2001 och anställningarna upphörde den 30:e september samma år.

Styrelsen för Zabota

Vad skulle vi leva av nu? Vi insåg att de församlingar som deltagit i vårt underhåll nu kunde sluta bidra på grund av det som inträffat. Vi skrev därför brev till dem alla och berättade vad vi gjort och varför. Vi framhöll också att vi ville fortsätta arbetet i Centralasien och frågade om de kunde tänka sig att även i fortsättningen stödja oss, men nu utanför Assemblies of God Word Mission. Fram tills nu hade allt stöd till oss kanaliserats via Assemblies of God World Mission Office i Melbourne. (Assemblies of God World Mission var en självständig enhet inom Assemblies of God i Australien. Våra problem var inte relaterade till Assemblies of God i Australien utan endast till Assemblies of God World Mission. Vi lämnade alltså inte Assemblies of God i Australien utan bara våra uppdrag inom Assemblies of God World Mission.) Det var denna organisation som betalade ut våra löner, såg till att våra skatter och pensionsavgifter blev inbetalda. Det löste sig dock genom att alla våra bidragsgivare i både Sverige och Australien, med undantag för en mindre bidragsgivare i Australien, meddelade att de ville fortsätta samarbetet med Marianne och mig. Vi tog detta som ett tecken från Gud att vårt ställningstagande var rätt.

Organisationen Zabota fanns bara i Kazakstan och nu var vi i behov av en organisation i Australien som kunde ta hand om bidragen från de understödjande församlingarna och sköta våra löner med mera. Vi registrerade organisationen Central Asia Relief Enterprises, CARE, i Australien. Lite fyndigt eftersom ordet care på engelska bland annat kan översättas med vård eller omsorg. (Organisationen Zabota finns kvar än i dag men CARE är avregistrerad.)

Ordförande i styrelsen för CARE var Vic Stolar, kassör var Liz Boey och sekreterare vår son David Goransson, alla bosatta i Australien. Pastorerna Tony Hallo och Bruce Hills, också bosatta i Australien, var ledamöter. Från Sverige var pastorerna Tomas Ander och GertOve Liw med i styrelsen. Även Marianne och jag var ledamöter. Eftersom styrelsen var spridd över hela världen så skedde ”sammanträdena” mest via epost.

Tilläggas kan, att under de kommande åren var det många av missionärerna inom Assemblies of God i Australien som lämnade Assemblies of God World Mission utan att lämna sitt missionsuppdrag och utan att förlora sitt stöd från de australienska Assemblies of God-församlingarna. Vid ett tillfälle fick jag brev från en välkänd australiensk missionär som jag inte kände personligen. Hon stod inför ett liknande dilemma som Marianne och jag gjort och ville nu säga upp sig från denna organisation. Hon undrade hur hon skulle göra det utan att förlora sitt underhåll från de Assemblies of God-församlingar som stödde henne. Hon hade rådfrågat George Forbes som i sin tur hänvisade henne till mig. Nämner detta bara för att belysa att det inte bara var Marianne och jag som var krångliga. Tack och lov har det skett en förändring inom ledningen för Assemblies of God World Mission och några av problemen från den här tiden har retts ut.

Söder om Almaty

I vår nya roll begränsade vi vårt arbete till Kazakstan och Kirgizistan. Och det räckte så väl. Kazakstan är till ytan det nionde största landet i världen. 2011 hade man drygt 16,5 miljoner innevånare. 2005 hade landet, näst efter Kina, världens snabbast växande ekonomi. Det är oljetillgångarna som satt fart på landets ekonomi. Kirgizistan är ett betydligt mindre land, bara 7-8 procent av ytan i Kazakstan men med en befolkning på 5,5 miljoner (2011) innevånare är man något tätare befolkat. Kirgizistan är ett mycket bergigt land.

Några månader senare beslutade de tio församlingarna, som jag berättade om i föregående kapitel, att de ville organisera sig i en organisation som kunde bli erkänd av The World Assembly of God Fellowship. För att inte komma i konflikt med Teen Challenge-verksamheten gav man organisationen namnet Association of Kazakstans Full Gospel Churches. Man ansökte om och beviljades medlemskap i The World Assembly of God Fellowship. Vi hjälpte dessa församlingar med bibelstudieveckor, regelbundna besök, köp av pastorsbostäder och kyrkolokaler. Utan detta stöd skulle troligtvis inte dessa församlingar funnits idag. Visserligen har det varit en väldigt stor ekonomisk tillväxt i landet, men rikedomarna är mycket ojämnt fördelade.

Dop i Almaty

Ganska snart efter det att vi kommit till Kazakstan 1999 fick vi besök av Katarina Klaar. Hon var missionär i Karakol i Kirgizistan tillsammans med Annika Gustavsson och Åsa Enkvist. De hade startat en församling där. Katarina var från Hudiksvall och vi hade bott i hennes föräldrahem när vi besökte Sverige. Katarina inbjöd oss att besöka dem i Karakol.

Karakol ligger som sagt i Kirgizistan och vägen dit från Almaty är cirka 62 mil. Vägen var väl inte i bästa skick, men jag har sett sämre. Detta blev början på ett långt samarbete med missionärerna och de infödda vännerna i Karakol. Både Katarina och Annika gifte sig så småningom med män från Kirgizistan. Åsa däremot reste ganska snart hem till Sverige för att fortsätta sina studier till läkare. När sedan både Katarina och Annika med familjer flyttade tillbaka till Sverige ombads vi av pingstförsamlingen i Hudiksvall att ta ansvar för missionsverksamheten i Karakol. Det innebar många resor mellan Almaty och Karakol. Än idag har vi regelbunden kontakt, via epost och telefon, med vännerna i Karakol precis som med pastorerna i Kazakstan.

Vi hjälpte även till med att starta upp projekt i Kirgizistan. Bland annat hjälpte vi ett par missionärer att starta verksamhet bland kurder i Kant, som ligger intill huvudstaden Bishkek. Tyvärr finns det ingen församlingsverksamhet kvar där idag, men vår förhoppning är att vi i himlen en dag skall få möta även personer från Kant.

I själva huvudstaden Bishkek stödde vi en annan pastorsfamilj. De har senare flyttat sin verksamhet till Tokmok, där de fortfarande är verksamma, avslutar Sven.

​

Jag frågar Sven: ”Vad var den stora skillnaden mellan att bo och verka på Papua Nya Guinea och i Kazakstan?”

”Den stora skillnaden var den att i Kazakstan kunde vi inte arbeta öppet på samma sätt som på Papua Nya Guinea. På Papua Nya Guinea behövde vi aldrig vara rädda att polisen skulle komma och kontrollera vad vi gjorde, men i Kazakstan var det en reell risk. Det var ganska ofta vi blev inkallade till förhör där vi fick redogöra för vad vi höll på med”, säger Sven och fortsätter: ”Eftersom vi hade visum som biståndsarbetare måste vi i dessa förhör framhålla det biståndsarbete som vi var engagerade i. Allt vi sa var sant men vi berättade inte allt vi gjorde. Kvinnocentret vi drev blev alltså vår ’täckmantel’, det vill säga det synliga beviset på vårt biståndsarbete. Det var det vi hänvisade till varje gång polisen kallade oss till förhör. Som jag berättat tidigare hjälpte vi även ett barnhem så det var flera saker vi gjorde under Zabota-fondens namn som visade att vi var biståndsarbetare. Vår officiella titel var ’Internationella biståndssamordnare för Zabota-fonden’”.

Det var fler häst- och åsneekipage än bilar

”Var det stor skillnad i den ’grundläggande’ religiositeten mot det ni hade mött på Papua Nya Guinea?”, undrar jag.

”När det gällde ryssar, som stannade kvar i landet efter att Kazakstan blivit ett självständigt land från Sovjetunionen 1991, så räknades de som kristna av muslimerna, även om de var ateister. Alla kazaker ansågs vara muslimer och på samma sätt utgick man från att alla ryssar var ryska ortodoxa kristna. Deras kultur var mer lik den västerländska kulturen och ingen utomstående skulle lägga sig i deras privatliv. Lite mindre än 30 % av befolkningen var etniska ryssar och muslimerna brydde sig inte om att man evangeliserade bland ryssarna. Ryssar som blivit frälsta förföljdes av dock den Ryska Ortodoxa Kyrkan.

Men när det gällde kazakerna, som är muslimer, så var det ingen större skillnad. Hos dem fanns en grundläggande religiositet. Skillnaden var att det var svårare att nå muslimer med evangelium än att nå stamfolk på Papua Nya Guinea med Evangelii budskap. När det gällde familjeband och liknande frågor fanns stora likheter. Precis som bland papuaner är släkten och stammen väldigt viktig bland kazakerna. Ingenting är privat, alla beslut skall tas av familjen och släkten, inklusive vem man gifter sig med. Man skulle kanske kunna säga att det är ett asiatiskt drag”, säger Sven.

I närheten av Karakol

Så här kan det gå på vintervägen mellan Almaty och Taraz

”På Papua Nya Guinea fick ni vara med om en fantastisk väckelse, många kom till tro och många församlingar bildades. Om jag förstått saken rätt blev det inte på samma sätt i Kazakstan och Kirgizistan. Vad beror det på?”, frågar jag.

”Under alla våra år på Papua Nya Guinea så upplevde vi aldrig någon organiserad religionsförföljelse. Det var fritt fram att var som helst, offentligt och privat, att förkunna Guds Ord. I Kazakstan däremot har det varit religionsförföljelse ända sedan Sovjetunionen invaderade landet och ända fram tills Kazakstan blev självständigt 1991. Därefter har religionsförföljelsen ändrat karaktär. Nu, när de styrande i Kazakstan inte längre behöver ta order från den ateistiska regimen i Moskva, så är man istället påverkade av den Ryska Ortodoxa Kyrkan och den muslimska religionen. Dessa religioner är ännu mer fientligt inställda till evangelisk verksamhet eftersom deras uppfattning är att i Kazakstan skall man antingen vara muslim eller tillhöra den Ryska Ortodoxa Kyrkan. Allt annat är av ondo och måste till varje pris motarbetas. Många som bli kristna riskerar sina liv eftersom muslimerna lär ut att en muslim som konverterar måste dödas. Även de som lämnar den Ryska Ortodoxa Kyrkan blir trakasserade. Med tanke på dessa svåra förhållanden måste man glädja sig över den framgång som Guds verk ändå har haft”, svarar Sven.

"Sven, en sista fråga”, säger jag och fortsätter: ”Marianne hade en vision där hon såg ett stort vetefält moget för skörd. Ni tolkade detta som att vetefältet var den muslimska världen när ni sa ja till att bli missionärer i Centralasien. När man hör eller läser detta är det lätt att tänka, att ett stort vetefält moget för skörd är lika med att många människor skulle bli frälsta. Var visionen fel?"

"Nej, jag är helt övertygad om att Mariannes vision var riktig och att vi tolkade den rätt när vi blev missionärer i Centralasien. När Marianne hade denna vision 1984 var det sju år innan det överhuvudtaget blev möjligt för evangeliska missionärer att komma in i något av dessa centralasiatiska länder. När Sovjetunionen, som alla dessa länder tillhörde, föll samman 1991 kom det under de närmaste åren därefter tusentals missionärer till dessa länder. Om vi håller oss till Kazakstan, som jag bäst känner till, så kände man år 1991 endast till tolv troende kazaker i hela världen. Nu har jag hört siffran 20000 troende kazaker nämnas och det var denna utveckling som gjorde att de muslimska ledarna tvingade myndigheterna att införa restriktioner för evangelisk verksamhet. Dessutom måste man komma ihåg att det Gud visade Marianne var att det stora vetefältet, moget för skörd, saknade skördemän. Gud sa aldrig till Marianne att det var just vi som skulle få "ta in" de stora skördarna men han ville att vi skulle bli två av många skördemän och att vi skulle hjälpa fram andra skördemän."

”Arbetet med att sprida evangelium i Kazakstan fortsätter än idag, även om det i vissa avseende bromsat in lite. När landet 1991 öppnade sig för västerländskt inflytande kom många evangeliska/karismatiska predikanter med extrem tro in i landet och förkunnade framgångsteologi. Många människor hade det fattigt och svårt i det fria Kazakstan och tusentals lockades av framgångsteologin. De trodde att om de bara blev kristna skulle de få allting, men så blev det naturligtvis inte. När detta inte hände, att de blev rika, blev många likgiltiga i tron. När vi 2008 avslutade vårt arbete i Kazakstan och Kirgizistan var tillväxten av evangeliska/karismatiska församlingar långsammare, men vi tackar Gud för de 20000 kazaker som genom olika missionsorganisationers verksamhet kommit till tro på Kristus. Men arbetet fortsätter och det finns en bra grund i ett antal församlingar att bygga vidare på och vår bön till Gud är att väckelsen skall nå även dessa länder”, avslutar Sven vårt samtal där vi sitter på ett litet familjehotell utanför staden Orange i Australien.

Jag, Leif, vill bara tillägga att jag vet att ovanstående beskrivning inte ger hela bilden av Mariannes och Svens missionsverksamhet i Centralasien. Många människor har kommit till tro och blivit döpta, och även församlingar har bildats, men mycket av detta kan vi inte berätta om med hänsyn både till de som blivit frälsta och de som fortsätter sprida evangelium i dessa länder.

Tilläggas kan att Sven & Marianne fortfarande är ordinerade pastorer inom Assemblies of God i Australien och ofta deltar i deras pastorskonferenser. Organisationen har ett system där man omprövar legitimationerna vartannat år, finns inget att anmärka på så förnyas de automatiskt. År 2002 fick Sven & Marianne inte sina pastorslegitimationer förnyade. Orsaken till detta visade sig vara ett brev från Assemblies of God World Mission:s dåvarande director till Assemblies of God att Marianne och Sven lämnat dem och gått in i en annan rörelse. Detta var naturligtvis fel. Via föreståndaren för Assemblies of God-församlingen i Brisbane överklagade de detta beslut och fick då tillbaka sina pastorslegitimationer.

​

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel

​

​