59. Uppdrag Centralasien

I detta och nästa kapitel har en del namn och orter utelämnats av hänsyn till säkerheten för berörda personer. När vi i det här avsnittet anger belopp i dollar avses USA-dollar. Under åren 1999-2002 var dollarkursen i Sverige 9-10 kr.

Sven berättar: I februari 1999 anlände vi till ett väldigt kallt Almaty i Kazakstan. Sargon Daniali, som mötte oss på flygplatsen, hade hyrt en lägenhet på tre rum och kök åt oss i norra delen av centrala Almaty. Bostaden låg på nionde våningen och var enligt våra mått i dåligt skick. Inga skåpdörrar gick att stänga ordentligt eftersom de hängde snett. Vi hyrde lägenheten i möblerat skick, men det var inte mycket till möbler. När vi skulle flytta skrivbordet föll det i bitar, men med skruv och lim lyckades jag få det stabilt. Ena hörnet av sängen hölls uppe av tegelstenar eftersom sängbenet gått av. Och de 450 dollar vi fick betala per månad var mer än vi räknat med.

Officiellt var vi i landet som biståndsarbetare. Eftersom det var svårt att hitta troende tolkar beslöt vi att börja studera ryska på universitetet, men efter sex månaders studier insåg jag att jag aldrig skulle lära mig språket tillräckligt bra för att kunna predika på ryska. Så om jag skulle kunna komma igång med någon verksamhet inom rimlig tid var jag tvungen att använda tolk. Så småningom fick vi tag på en ung troende kvinna som var ganska duktig på engelska och som kom att fungera som vår tolk under merparten av tiden som vi var i Centralasien. Vi lärde oss dock tillräckligt med ryska för att klara av våra vardagliga sysslor.

Eftersom samarbetet med Teen Challenge inte blev bättre fortsatte vi förberedelserna med att skapa biståndsorganisationen Zabota. Och i mitten av 1999 kunde vi registrera den och tillsätta en styrelse för den. Under vår tid i Centralasien kom vi att ”ta in” ett 20-tal missionärer till området via denna organisation.

Med utgångspunkt från Sargons lilla församling i Almaty började vi omgående med det evangeliska arbetet. Vartefter tiden gick fick vi kontakt med andra små församlingar, som troligtvis hade gått under om vi inte kommit till deras hjälp. Vi startade även någon ny församling. Under åren 1999 och 2000 kom vi att samarbeta med tio olika församlingar över hela Kazakstan.

Barnhemmet som Zabota hjälpte på olika sätt

Eftersom vi officiellt var i landet som biståndsarbetare var det naturligtvis nödvändigt att vi även bedrev social verksamhet. Och behovet var jättestort, för att inte säga omättligt. Redan i början av vår vistelse i Kazakstan började vi hjälpa ett statligt barnhem för handikappade barn. Det hade för lite personal och knappt några resurser. Barnen var vanskötta och vistades på detta hem tills de blev 16 år gamla, om de nu blev så gamla. Man fick nästan intrycket av att man önskade att de skulle dö. De som uppnådde 16 års ålder flyttades till ett ålderdomshem där väntan på döden kunde bli lång.

Vi fick tillstånd att komma dit en gång i veckan med en grupp från kyrkan för att leka med barnen och läsa för dem. Vi hjälpte dem även med material och leksaker. Samarbetet utökades och en av våra medlemmar i kyrkan besökte barnhemmet nästan varje dag. Så småningom anställde vi en läkare, en socialarbetare och en sjukgymnast som skulle arbeta på barnhemmet. Allt betaldes genom Zabota. Vi byggde även en liten gymnastiksal så att sjukgymnasten hade ett utrymme att arbeta i. Flera av barnen hade aldrig tidigare kunnat gå men genom sjukgymnastens arbete lärde de sig det. Vi köpte också in mediciner och andra hjälpmedel som läkaren behövde för att hjälpa barnen till bättre hälsa.

Vi fortsatte med detta arbete i flera år, men så småningom insåg myndigheterna att de måste ta ett större ansvar för denna verksamhet. Standarden på barnhemmet förbättrades mycket under den här tiden.

I Sargons församling fanns det en kvinna som jobbade med utslagna kvinnor. Hon berättade att det inte fanns något ställe där man kunde erbjuda dessa kvinnor vård och hjälp under en längre tid. Detta försvårade rehabiliteringen avsevärt. Hon kände sig oerhört frustrerad över att när hon samtalat med dessa hjälpbehövande kvinnor var det enda hon kunde göra att ”släppa ut dem på gatan igen”.

När vi tittade närmare på det hela förstod vi att det fanns ganska många rehabiliteringshem för unga män men inga för kvinnor. Vi upptäckte att det var massor av kvinnor som levde på gatorna för att de blivit övergivna av sina män. Många dog under de kalla vintrarna och deras barn stal för att överleva. Missbruket av alkohol och droger var omfattande. Och inte blev det bättre av att till exempel marijuana växte vilt på dikesrenarna i detta land.

När man kommer till en sådan här insikt kan man lätt gripas av vanmakt eftersom man förstår att man inte kan hjälpa alla behövande, men om man inte kan hjälpa alla får man inrikta sig på att försöka hjälpa några. Vi beslöt att vi skulle försöka starta ett hem för kvinnor i kris. Ett av problemen var naturligtvis bristen på pengar. Vid ett besök i Australien i mitten av 1999 tog jag upp denna tanke med Assemblies of God:s missionsstyrelse. De gav klartecken för projektet men lovade inga pengar. Men vi beslöt att arbeta vidare i tro och när vi var tillbaka i Kazakstan började vi leta efter ett lämpligt hus. Eftersom fastigheterna i Almaty var ganska dyra letade vi även i närliggande städer.

Huset som omvandlades till kvinnocenter

Vi åkte bland annat till Kapshigai, som ligger cirka 10 mil från Almaty. Vi frågade borgmästaren om han hade någon byggnad som han kunde ställa till förfogande för ett hem för kvinnor i kris. Hans första motfråga var: ”Varför vill ni hjälpa kvinnor? Det är väl bättre att hjälpa unga män?” Han hade ingen förståelse för detta, men hans inställning var som sagt inte på något sätt unik. Trots sin inställning visade han oss några hus som vi skulle kunna få använda, men i våra ögon såg de mest ut som ruckel. Till sist kom vi till en stad Zarechny, cirka 16 km från Kapchigai på vägen mot Almaty, där han pekade ut två byggnader som ägdes av regeringen. Han sa att vi fick välja vilken vi ville, så vi valde den vi tyckte bäst passade vårt ändamål.

Vår advokat rådde oss dock att inte ta emot byggnaden gratis. Det fanns nämligen en stor risk att när vi väl ställt iordning byggnaden så skulle han bara ta tillbaka den. Vi träffade åter borgmästaren och sa att vi ville köpa fastigheten så att vi kunde bygga om den som vi önskade. Han lovade då att vi skulle få köpa den för 11800 dollar. Det var väl ett skapligt pris men vad hjälpte det oss när vi bara hade 1800 dollar i kassan för detta ändamål. Månaderna gick och vi närmade oss det datum då vi måste betala om vi ville ha fastigheten. Jag stod i begrepp att be om ett nytt sammanträffande med borgmästaren för att tala om att vi inte kunde köpa fastigheten då vi fick ett brev från Mariannes bror Sune där han berättade att han hade en check på 10000 dollar till oss. Han undrade hur han skulle kunna föra över pengarna till oss.

​

​

Vi betalade den avtalade summan och trodde att affären i och med detta var genomförd. Men då sa borgmästaren att vi måste lämna ett anbud på fastigheten och att vi var tvungna att hitta en annan organisation som också la ett anbud, men det skulle naturligtvis vara lägre om vi skulle få köpa. Dessutom måste vi i anbudet redogöra för hur mycket pengar vi var beredda att satsa på fastigheten under de närmaste fem åren. Borgmästaren sa att vårt anbud skulle vara på 1800 dollar. Nu förstod vi att resten, 10000 dollar hade han ”stoppat i sin egen ficka”. Men det var bara att bita ihop om vi inte skulle förlora hela affären och de pengar vi redan betalat. Vi fick ordna fram en annan organisation som la ett lägre bud och beslöt att erbjuda oss att rusta fastigheten för 80000 dollar under de nästkommande fem åren. När vi genomfört dessa förbättringar skulle fastigheten tillhöra oss för gott. Vi gick igenom hela processen och fick papper på att vi ägde huset, men det var tur att vi hade hjälp av en advokat så att vi fick klart för oss att vi måste köpa tomten separat. Vi fick lära oss att i Kazakstan räcker det inte med att köpa huset, utan man måste också köpa tomten. Många har blivit lurade av detta, de har köpt ett hus som de sedan blivit nekade tillträde till eftersom de inte ägde tomten.

Att bygga upp och driva detta kvinnocenter var ett stort projekt så vi behövde någon eller några som kunde ägna sig åt detta på heltid. Vi fick löfte om att ett missionärspar, Narelle och Paul Kelvin, skulle komma och hjälpa oss med detta projekt. Paul var byggare och Narelle hade erfarenhet av att driva kriscentra i Australien. Hon skulle hjälpa oss att lägga upp ett program som gjorde det möjligt att söka bidrag från SIDA via PMU i Sverige.

Narelle och Paul kom i slutet av 1999, men vi hade fortfarande inga pengar att dra igång projektet med. Paul gjorde upp en plan för vilka ändringar och förbättringar vi måste göra i huset. Och när vi satte igång med arbetet kom det på något förunderligt sätt fram pengar vartefter vi behövde dem. När vi slutligen fick pengar från SIDA hade vi redan renoverat fastigheten för 80000 dollar.

Det tog oss två år att få projektet godkänt av PMU och SIDA. Många av de uppgifter de ville ha fick vi lov att gissa eftersom vi aldrig genomfört ett dylikt projekt, och i all synnerhet inte i Kazakstan. Till sist fick projektet godkänt inklusive driftbidrag för de tre första åren. Sedan var det meningen att hemmet skulle vara självförsörjande, vilket jag ansåg omöjligt eftersom de människor vi hjälpte var oerhört fattiga. Men varför oroa sig för framtiden, var projektet i enlighet med Guds vilja så skulle han förse oss med nödvändiga medel. I oktober 2003 invigde vi centret och det fungerar än idag. Vi planerade hemmet för 40 personer men eftersom många kvinnor har barn så har det nog maximalt varit 25 kvinnor där samtidigt.

Från invigningen av kvinnocentret

Jag nämnde tidigare om att vi redan under 1999 kom att samarbeta med tio församlingar spridda i hela Kazakstan. Efter ett tag beslöt dessa församlingar att registrera sig som Assemblies of God Kazakstan. När föreståndaren för Teen Challenge fick höra talas om detta försökte han ge ett sken av att det var hans verksamhet som låg till grund för bildandet av dessa församlingar.

Marianne på marknad i Turkiet

Vid den här tiden försökte jag fortfarande samarbeta med föreståndaren för Teen Challenge och föreslog att vi tillsammans skulle bilda Assemblies of God Kazakstan, men det ville han inte. Vi blev båda två kallade till Assemblies of God World Mission i Australien för samtal om dessa problem. Beslutet blev att vi skulle ordna en konferens i Kazakstan till vilken pastorerna för de tio församlingarna skulle bjudas in. Även föreståndaren för Teen Challenge-verksamheten skulle få skicka representanter för de tio församlingar han påstod sig ha varit med om att bilda. Sammanlagt blev det 40 delegater från 20 olika församlingar som kom att delta i konferensen. Konferensen skulle besluta om stadgar och så skulle ett nationellt verkställande råd för Assemblies of God Kazakstan väljas. Utan att gå in på detaljerna i denna bedrövliga tillställning kan jag bara konstatera att föreståndaren för Teen Challenge saboterade konferensen så till den milda grad att de 20 delegaterna från de 10 församlingarna jag arbetade lämnade konferensen och ville inte mer prata om att bilda Assemblies of God Kazakstan.

Marianne tillsammans med en kvinna som satt och vävde mattor på en gata i Turkiet

Man kan inte bygga en kristen verksamhet på lögner, bedrägerier, mutor och misshandel, men det var vad föreståndaren för Teen Challenge Kazakstan ägnade sig åt. Det var inte bara min åsikt utan jag försåg missionsledningen i Australien med dokument från över 20 missionärer som försökt samarbeta med honom. Även missionärer från Assemblies of God i USA stödde dessa uppgifter. Att avsluta arbetet kändes inte som något alternativ eftersom vi hade ansvaret för kvinnocentret, som var under uppbyggnad, och många andra projekt i både Kazakstan och Kirgizistan. Jag var också ansvarig fören hel del både utländska och inhemska medarbetare som förlitade sig på vårt stöd. Till sist gick det så långt att vi till och med blev stoppade vid grinden till Teen Challenge-anläggningen. Mycket märkligt, eftersom jag formellt var föreståndarens chef. Jag upplevde att nu, i mitten av år 2001, gick det inte länge och jag tvingades ställa ett ultimatum till missionsledningen för Assemblies of God i Australien. De fick välja mellan mig och föreståndaren för Teen Challenge Kazakstan.

​

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel

​

​