56. Vill inte lämna Papua Nya Guinea

Sven berättar: 1984 var vi samlade till en så kallad fältkonferens på Papua Nya Guinea där samtalsämnet var nationalisering av missionsverksamheten i landet, det vill säga att all verksamhet i pingstförsamlingarna skulle överlämnas till de infödda. I formell mening var det redan så, församlingarna leddes av infödda pastorer och av styrelser som bestod av infödda men de hade fortfarande stöd av missionärer och viss ”icke-kyrklig” stödverksamt utfördes fortfarande av missionärer. Det ansågs att den nationella kyrkan nu var stark nog att själv ta över allt ansvar för verksamheten.

Vid den här tidpunkten fanns det 34 missionärer från Assemblies of God på Papua Nya Guinea. Det beslöts att antalet skulle reduceras till sex stycken år 1990. När så skett skulle man åter ta ställning till hur länge dessa sex missionärer skulle vara kvar. Men målsättningen var klar, de infödda skulle helt ta över ansvaret för pingstverksamheten. En tanke som inte helt tilltalade mig eftersom jag var inställd på att leva på Papua Nya Guinea livet ut. Marianne och jag hade uppfattningen att detta var vad Gud ville att vi skulle göra med våra liv och dessutom trivdes vi väldigt bra.

Konferensen avslutades med en gudstjänst där en välkänd pastor från Assemblies of God i Australien predikade. Han talade om att det fanns andra missionsfält som väntade på evangelium och att även om vår tid på Papua Nya Guinea gick mot sitt slut så var vår uppgift som missionärer inte slut. Gudstjänsten avslutades med bön under någon timma och vi uppmanades att fråga Gud vad han hade för framtida planer för oss.

Under bönen fick Marianne se en syn där hon såg att hon och jag gick på en väl upptrampad stig på Papua Nya Guinea. Det syntes på oss att vi var väldigt nöjda med vår tillvaro. Plötsligt stod Jesus där mitt på stigen. Han hade en machete i den ena handen och tog oss i den andra handen. Han drog oss av stigen in i den täta djungeln. Den var så tät att han måste använda macheten för att bana väg. Det var väldigt mörkt, besvärligt och hemskt på alla sätt. Efter en lång vandring kom vi ut till ett enormt vetefält. Jesus frågade Marianne vad hon såg. Hon svarade att hon såg det enorma vetefältet. Jesus frågade om hon såg något mer. ”Ja”, svarade Marianne, ”jag ser att det är färdigt för skörd men att ingen skördar.” Då sa Jesus: ”Det är här jag vill att ni skall arbeta. Men om jag inte visar er så kommer ni aldrig att hitta dit.”

Marianne berättade för mig om sin upplevelse men jag tog det inte alls till mig, utan menade att jag visste att Gud kallat oss till Papua Nya Guinea. Ville Gud att vi skulle gå någon annanstans så fick han tala om det för mig! (Nu skrattar Sven hjärtligt.) Efter den här konferensen sa Marianne till mig flera gånger att hon visste att det skulle komma en förändring, men jag vill inte höra talas om något sådant.

När David Cartledge och Vic Stolar på uppdrag av Assemblies of God besökte en del platser i Sovjetunionen 1986 hade de under sina samtal funderat över vilka missionärer som man kunde tänka sig att skicka dit. De hade tittat på varandra och sagt: ”Sven och Marianne vore lämpliga att skicka hit.” I ett brev till Assemblies of God World Mission:s director George Forbes föreslog man detta. När jag fick höra talas om detta skrev jag till George Forbes att han inte skulle bry sig om detta förslag och fortsatte: ”Jag vet att Gud har kallat oss till Papua Nya Guinea och han har inte meddelat någon ändring på detta. Jag vill alltså inte höra talas om dessa planer.”

​

Jag har tidigare berättat att ”vi lämnade” David i Australien 1986 för att han skulle studera på universitet. 1990 var det så dags för Andrew och Sonia att börja studera i Australien. Allt gick bra i början men 1991 blev Sonia svårt sjuk. Det kom som en stor chock för oss. Hon hade aldrig haft några problem under sin uppväxt och hade alltid varit duktig i skolan. Men plötsligt var hon som ett tomt skal, det gick inte alls att kommunicera med henne. Marianne reste till Australien för att ta hand om Sonia men när hon träffat henne ringde hon mig och sa: ”Du måste komma hit för det är väldigt illa ställt med Sonia.” Jag hade inte kunnat föreställa mig att hon var så sjuk men när jag träffade henne insåg jag hur illa det var. Under ett halvt år fick vi inte ett vettigt ord ur henne. För att göra en lång historia kort kan man konstatera att det var en väldigt svår tid för Sonia och oss.

Sonia hade gått hos en psykolog som tillhörde vår kyrka men han sa att det inte var någon idé att hon fortsatte med det eftersom hon inte kommunicerade med honom. ”Vad skall vi då göra?” frågade jag. ”Ni bör ta Sonia till en psykiatriker”, blev hans svar. I mina öron lät det som att föra henne till djävulen själv, det var nämligen min uppfattning om psykiatriker på den tiden. Även vår husläkare var först tveksam till detta, men så ändrade han sig och remitterade Sonia till en psykiatriker. Det visade sig att det var en troende läkare, sjundedagsadventist, och att han var en mycket kvalificerad läkare och dessutom en vänlig och underbar människa. Han identifierade problemet och konstaterade vad som behövde göras. Det hade känts som om vi var i helvetet men nu började vi återvända till livet vartefter Sonia blev bättre. Till sist var hon frisk och kunde återgå till skolan och Marianne och jag återvände till Papua Nya Guinea 1992.

Men 1993 fick Sonia ett återfall i sin sjukdom och vi måste resa till Australien igen för att ta hand om henne. Även denna gång var det en lång tid av stora, svåra problem men till sist vände det och Sonia kunde 1994 äntligen gå sista året i gymnasiet, eller rättare sagt 12:e skolåret och Marianne och jag kunde återvända till Papua Nya Guinea.

Skolan slutade vid jul 1994 och Sonia hade sökt till sjuksköterskeutbildning. Hon kom dock inte in vid universitetet i Brisbane utan i Toowoomba, 130 km väster om Brisbane. Sonia blev väldigt orolig eftersom hon inte kände någon i den staden. Stolars, familjen som alla våra barn bodde hos, skrev då till oss att det kanske var bäst att vi kom till Australien eftersom de var oroliga att Sonia skulle bli sjuk igen av sin ängslan.

Vi beslöt då att Marianne skulle resa ”hem” och tillsammans med Sonia resa till Toowoomba. Det visade sig då att både Sonia och vi kände en hel del personer där, bland annat Assemblies of God-pastorn och hans fru. Frun var en gammal studiekamrat till Marianne från tiden när hon gick sin sjuksköterskeutbildning i Cairns. De hade även varit missionärer på Papua Nya Guinea så de kände oss väl. När pastorn i Toowoomba fått Sonias situation klar för sig sa han att trodde det var bäst för Sonia om Marianne och jag fanns på plats i Toowoomba under hennes utbildning.

Jag insåg att om vi lämnade Papua Nya Guinea för en tre-årsperiod var det detsamma som att avsluta vår missionsgärning där. Jag hade stora problem med att acceptera detta. Då uppmärksammade Gud mig på bibelordet som handlar om Jesus avskedstal till lärjungarna: ”Men jag säger sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.” (Joh. 16:7) Just delen ”det är bra för er att jag lämnar er” kom plötsligt i ett helt nytt ljus. När Jesus var fysiskt närvarande hos sina lärjungar utgick de alltid från att det var han som skulle lösa de problem som uppstod. Så länge Jesus var kvar på jorden hindrade detta lärjungarna från att växa andligen med hjälp av den Helige Ande. Men om Jesus ”togs bort” var de tvungna att lita på honom som osynlig och den Helige Andes hjälp.

Nu började jag se ett mönster. Vi hade lärt de infödda pastorerna hur de skulle lösa problemen när de uppstod och jag visste att de själva skulle kunna göra det, men så länge jag var kvar utgjorde jag ett hinder för att de själva skulle ta itu med de olika problemen.

Så även om det på många sätt kändes tungt var det efter den nya insikten av bibelordet ”det är bra för er att jag lämnar er” lättare att fatta beslutet om att lämna Papua Nya Guinea. Sonia behövde Marianne och mig i Australien. Även pastorernas andliga tillväxt skulle gynnas av det. I min avskedspredikan utgick jag från ovan nämnda bibelord. ”Det är bra att vi lämnar er, för om vi inte gör det litar ni inte på den Helige Ande utan istället på att jag skall lösa problemen. För hitintills har ni sagt, ’Det här fixar Sven’. Men nu när jag lämnar er måste ni själva ta itu med problemen under Guds ledning.”

Man blir aldrig fullärd, men nu hade jag fått lära mig att det inte bara är viktigt att man känner Guds kallelse och ledning att komma till en plats utan att man på samma sätt är villig att lyssna till Gud när han säger att det är dags att lämna den. När detta blev klart för mig fick jag frid över att lämna verksamheten på Papua Nya Guinea. Och det har senare visat sig att det var ett rätt beslut. När vi lämnade Höglandet fanns det cirka 200 Assemblies of God-församlingar där. Idag, 2012, är det cirka 400.

​

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel

​

​