Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
55. Varför? |
Det finns en händelse under Mariannes och Svens missionsgärning på Papua Nya Guinea som i första hand berörde deras missionärskamrater Kristina och Anders Olsson men som även satte djupa spår hos Marianne och Sven. Det känns angeläget att med några rader beskriva detta ”Varför?” Som framgått på andra ställen i denna skildring kom Kristina och Anders Olsson ut som missionärer till Papua Nya Guinea första gången i månadsskiftet januari-februari 1981. Anders uppgift var att undervisa på verkstadsskolan men han hamnade i en situation där han fick ta ett betydligt större ansvar eftersom Sven och Marianne återvänt till Australien av skäl som skildras i kapitel 36. Marianne och Sven kom åter till Papua Nya Guinea i augusti 1982 men redan i december 1982 reste familjen Olsson hem till Sverige, så samarbetet blev inte så långvarigt den gången. 
Familjen Olsson 1982 I september 1983 återvände Kristina och Anders Olsson till Papua Nya Guinea. Den här gången skulle Anders jobba som lärare på bibelskolan. Han kom även att vara rektor för den. Kristina samarbetade mycket med Marianne, bland annat när det gällde kvinnogrupperna. I december 1986 reste familjen Olsson till Sverige för en viloperiod. De återkom i september 1987 för, som det skulle visa sig, en sista missionsperiod. Även den här gången var Anders lärare på bibelskolan och Kristina återupptog sitt samarbete med Marianne. Så småningom skvallrade Kristinas växande mage om att familjen Olsson skulle utökas. De hade sedan tidigare tre söner. Man räknade med att barnet skulle födas i början av januari 1989. Eftersom Kristinas tre tidigare förlossningar varit okomplicerade oroade de sig inte för att hon skulle föda på Papua Nya Guinea. Även i detta land föddes ständigt nya bebisar. Men när dagen för födseln närmade sig tillstötte komplikationer. Kristina drabbades av havandeskapsförgiftning. Lilla Erika föddes den 6 januari 1989 men överlevde inte och tillståndet för Kristina blev allt sämre. Man rekvirerade ett ambulansflyg från Australien men det enda läkarna kunde göra vid framkomsten till Brisbane var att förklara Kristina för död den 9 januari 1989. De tre små sönerna fick först vara med om Erikas begravning på Papua Nya Guinea, där pappa Anders inte kunde närvar eftersom han flugit till Australien med mamma. Några dagar senare fick de närvara vid mammas begravning i Brisbane. Det var mycket svåra dagar för Anders och hans söner. Förtvivlad reser Anders med sina pojkar hem till Sverige. En lång och svår period följer där Anders brottas med bibelordet ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också (Matt 6:32)”. Anders har svårt med detta bibelord eftersom han tycker att han satt Guds rike först men verkligen inte fått allt det andra. Tvärtom, han har förlorat sin älskade Kristina. Men, som Anders säger: ”Eftersom Gud är vår far tål han att vi bråkar med honom.” |
Bearbetningen av sorgen och saknaden efter Kristina tar sin tid. Och det är inte lätt att komma hem till Sverige med tre pojkar, 10, 8 och 5 år gamla och inte ha vare sig bostad eller arbete. För pojkarna, som större delen av sina liv levt på Papua Nya Guinea är det inte heller lätt att anpassa sig till Sverige. Och naturligtvis saknar de sin mamma. 
Familjen Olsson i mitten av 1980-talet Anders största ”varför” är naturligtvis varför hans Kristina togs ifrån honom men också att han tvingas lämna Papua Nya Guinea när han äntligen tyckte att han blivit ett med kulturen där. Denna frustration skapar en känsla av att allt arbete där var ett enda misslyckande. I början har Anders svårt att tänka sig en ny relation men upplever samtidigt att pojkarna behöver en mamma. Men så kommer Helen in i hans och pojkarnas liv och ett ljus tänds i mörkret. Pojkarna säger att Kristina är mamma men att Helen är mor. Efter många år besöker så Anders och Helen tillsammans med Marianne och Sven Papua Nya Guinea i september 2011. Både Anders och hans papuanska vänner upplever det fantastiskt att åter få mötas. På något sätt har även en del papuaner känt skuld för det som hände och därför är det befriande att få mötas. Anders upplever också befrielse när han inser att tankarna om ett misslyckande som plågat honom i så många år varit grundlösa. Att få uppleva ett ”kungligt” mottagande är överväldigande för Anders. Jag satte rubriken ”Varför?” på detta kapitel av den enkla anledningen att ibland är det svårt att förstå varför saker och ting sker. Här var det två människor som på samma sätt som Marianne och Sven kände kallelse att bli missionärer. Och så händer detta fruktansvärda som inte bara innebär att Anders älskade maka dör utan även att det som Anders trodde var hans livsgärning plötsligt avbryts eftersom han kände det omöjligt att fortsätta som missionär ensam med tre små barn. Och då kommer gärna frågan varför tillät Gud detta ske? Svaret på detta varför och andra liknande frågor får vi nog vänta på tills vi själva når det himmelska landet. |
