Sänd av Gud
top6.jpg
Startsida Sök kapitel Kontakt Fler bilder

 

57. Vad vill Gud nu?

English   sveriges-flagga.png

 

Sven berättar: Det var en hel del jag behövde ordna med på Papua Nya Guinea i samband med att vi avslutade vår missionsgärning där, så Marianne reste till Australien ett par veckor före mig för att hjälpa Sonia flytta till Toowoomba och installera sig vid universitetet. När vi 1990 kom till Australien för att ordna med Sonias och Andrews fortsatta skolgång sålde vi vårt hus i Mount Isa. För pengarna vi fick köpte vi ett gammalt hus i Woodridge i Brisbane. Det hade varit uthyrt under åren vi var på Papua Nya Guinea. Eftersom vi nu skulle bo minst tre år i Toowoomba ville vi köpa ett hus där istället. Vi kom överens om att Marianne skulle försöka sälja huset så fort hon kom till Australien. Hon kom i kontakt med en fastighetsmäklare, som var pingstvän, och som hjälpte henne att sälja huset. Vi fick 60000 dollar för det.

När fastighetsmäklaren förstod att vi ville ha ett hus i Toowoomba sa att han hade ett lämpligt objekt som vi skulle kunna köpa för 125000 dollar och föreslog att Marianne och han skulle åka och titta på det. Marianne var väldigt tveksam till detta eftersom hon inte kände sig beredd att göra en så stor affär själv. Fastighetsmäklaren lyckades dock övertala Marianne och när hon såg det nybyggda huset tyckte hon om det. Mäklaren skrev ut ett kontrakt och fick Marianne att skriva under det med förbehållet att även jag skulle godkänna det när jag kom till Australien.

När Marianne hämtade mig på flygplatsen var hon mycket nervös. Hon hade inte kunnat sova på natten för hon oroade sig så över hur jag skulle ställa mig till att hon redan mer eller mindre köpt ett hus. Mitt problem var på sätt och vis det motsatta. När det gällde dylika beslut ville jag att Marianne och jag skulle vara överens om det hela, men av tidigare erfarenheter visste jag att Marianne i sådana här fall hade svårt att bestämma sig så jag hade oroat mig över att behöva åka omkring och titta på massor av hus. När Marianne förtvivlad berättade för mig vad hon hade gjort så förväntade hon sig att jag skulle bli arg, men istället blev jag lättad och höll på att ”skratta ihjäl mig”. Jag frågade om hon var nöjd med huset. ”Ja”, det är jag”, svarade hon. Då skrev jag på kontraktet utan att ens ha sett huset. Om Marianne var nöjd med huset så kunde det inte vara fel.

Vi bosatte oss som sagt i Toowoomba och engagerade oss i Spring Street-kyrkan, en Assemblies of God-församling. Det var en församling med cirka 1000 medlemmar och jag fick förmånen att predika ungefär en gång i månaden. Jag deltog även i deras missionskommitté. Föreståndare för församlingen var Fred Evans. Han var gift med Betty som hade gått samma sjuksköterskeskola som Marianne. De hade också under 16 år varit missionärer på Papua Nya Guinea.

Toowoomba-1997.jpg

David, Marianne och Sonia i Toowoomba

Allt detta var gott och väl, men efter att lämnat vårt arbete för Assemblies of God hade vi inte längre något ekonomiskt stöd och behövde alltså arbete för att kunna försörja oss. Jag var 52 år och eftersom jag varit borta länge från arbetsmarknaden i Australien så visste jag att det inte skulle bli lätt att få en anställning. Jag funderade på om jag skulle uppgradera min ingenjörsexamen på universitet i Toowoomba. Jag gjorde lite förfrågningar och insåg att det inte var någon snabbfix, men det skulle kunna fungera. För Marianne var det lite enklare. Hon gick en sex-månaders uppfräschningskurs och fick sedan jobb som barnmorska.

Under tiden Marianne var i Brisbane, innan jag kom tillbaka från Papua Nya Guinea, så hade Mariannes bror George sagt till henne: ”Säg till Sven att innan han börjar söka jobb skall han prata med mig.” George var under många år pastor i Assemblies of God men startade under 1980-talet ett eget företag. Senare utbildade han sig och började sälja och serva portabla brandskyddsprodukter. Georg arbetade hårt och verksamheten började ge bra med pengar. En stor amerikansk koncern som sysslade med brandskyddsutrustning köpte hans företag och gjorde honom till försäljningschef i sitt dotterbolag Wormold i Brisbane. Han lyckades bygga upp även detta företag men upptäckte att man hade stora problem med interna stölder på verkstaden och lagret. En del anställda utökade sin lön genom att stjäla material som de sedan sålde svart. Detta var något som pågått långt innan han fick chefsjobbet och hans företrädare hade fått sparken för att det visat sig att han var den största tjuven.

När George blev försäljningschef gick företaget med en förlust på 500000 dollar per år. På ett år vände han det till en vinst på 500000 dollar. Han ville nu ha en verkstads- och lagerchef som han kunde lita på och erbjöd mig jobbet. Jag sa som det var, att jag inte kunde något om de prylar de sålde, men George övertygade mig om att jag snabbt skulle lära mig det. Jag tackade ja till jobbet och kom att varje dag pendla de 130 km mellan Toowoomba och Brisbane. Jag lyckades sätta stopp för stölderna och tanken var att jag skulle gå vidare till ett mer omfattande chefsjobb då Gud klargjorde att han hade andra planer för Mariannes och mitt liv.

Besok-i-Toowoomba.jpg

Papuansk familj på besök hos Marianne och Sven i Toowoomba

Ett tag efter att vi etablerat oss i Toowoomba började vi höra talas om Kazakstan. Den första ”kontakten” var en missionär i Kazakstan som Assemblies of God-församlingen stödde ekonomiskt. Vi hade aldrig hört talas om detta land tidigare men nu såg vi även program om landet på TV. Så dök landet Kirgizistan upp på våra näthinnor och även de andra ”stan-länderna”, alla före detta Sovjetrepubliker som blev självständiga när Sovjetunionen föll samman i december 1991.

Efter cirka två år fick Marianne och jag ett brev från Assemblies of God World Mission:s director George Forbes. Han inledde brevet med att uttrycka sin glädje över att Sonia mådde bra och att hennes studier gick bra. Brevet fortsatte med: ”Kanske är det dags att ni börjar tänka på vad ni skall göra när Sonia är klar med sin utbildning och vad Gud vill att ni skall göra. Jag har några förslag som jag hoppas ni vill pröva om det är Guds plan med fortsättningen av era liv.”

Ett av förslagen var att vi skulle bli ansvariga för Assemblies of God:s mission i Kazakstan. Spontant kändes det som något vi kunde tänka oss, under förutsättning att det var vad Gud ville att vi skulle göra. Men det var just detta som var frågetecknet, var detta i enlighet med Guds vilja för oss? För jag hade inte haft någon direkt uppenbarelse från Gud om att vi skulle bli missionärer i denna del av världen. Jag svarade George att vi var öppna för detta förslag, men innan vi fattade något beslut måste vi först ”höra” från Gud att detta var vad han ville att vi skulle göra.

I slutet av 1997 tog ledningen för Assemblies of God World Mission åter kontakt med oss. Under tiden som gått från förra förfrågan hade Assemblies of God World Mission, för att bättre kunna stödja sina missionärer, delat upp sin missionsverksamhet i världen i olika regioner. En sådan region var Centralasien som i detta sammanhang omfattade Turkiet, Afghanistan, Iran, Azerbajdzan, Turkmenistan, Uzbekistan, Kirgizistan, Kazakstan, Pakistan och Uigurer-folket i västra Kina. De framhöll att vi var bäst lämpade att ta ansvaret för detta missionsområde och ville alltså att jag skulle bli regionchef australiska Assemblies of God World Mission för Centralasien med ett övergripande ansvar för missionärerna som verkade i dessa länder. Kan ni tänka er att göra detta? ”Jag har inte ’hört’ från Gud att det är hans vilja och då kan vi inte göra det”, blev mitt svar.

Men när Marianne och jag fortsatte att samtala om Kazakstan och de övriga länderna blev vi påminda om synen Marianne hade 1984 (se kapitel 56) om en besvärlig djungelvandring tillsammans med Jesus och hur vi till sist kom fram till ett stort vetefält. När vi nu tänkte tillbaka på de besvärliga åren med Sonias sjukdom, som i princip tvingat oss att lämna Papua Nya Guinea, kunde de mycket väl liknas vid den besvärliga och mörka djungelvandringen, men samtidigt hade Jesus varit där och hjälpt oss igenom. Och plötsligt fick jag klart för mig att vetefältet var den muslimska världen, bestående av 1,2 miljarder människor som till största delen ej nåtts av evangelium. Då först, efter cirka 13 år, förstod jag att Gud redan 1984 talat till Marianne om att vi skulle gå till ett nytt missionsfält.

Där och då beslöt vi att meddela ledningen för Assemblies of God World Mission att vi var beredda att åta oss missionsuppdraget i Centralasien.

Föregående kapitel

Nästa kapitel