54. En pingströrelse växer fram

I tidigare kapitel har Sven och Marianne berättat om hur missionsarbetet påbörjades på Papua Nya Guineas högland och sedan växte med stor kraft. De har även berättat om många intressanta och spännande upplevelser under dessa år, men också om kampen för att pingstväckelsen på Höglandet inte skulle slås sönder. I detta kapitel ges en sammanfattning av åren 1986-1994, en period då väckelsen fortsatte men där Svens och Mariannes roll förändrades något. Under den här perioden var Sven regiondirektor för Assemblies of God:s arbete på Höglandet och hade alltså ett övergripande ansvar som även omfattade andra missionärers arbete. Det bör observeras att det var för Assemblies of God:s missionsarbete som Sven var regiondirektor. När det gällde styrelserna för församlingar och distrikt var de, som vi tidigare berättat, befolkade av infödda personer.

Under den här perioden ägnade Marianne mycken tid åt kvinnogrupper och kvinnogudstjänster. Det finns beskrivet i kapitel 48. Ett arbete som gjorde att många kvinnor kom att inta framträdande positioner i församlingarna.

Sven berättar: Som alltid under min missionsgärning predikade jag så ofta tillfälle erbjöds, men under åren 1986-1995 var mitt arbete i huvudsak inriktat på att stödja pastorerna i deras församlingsarbete. Jag undervisade om vikten av att de arbetade tillsammans över församlingsgränserna och om hur strukturen för detta arbete borde vara. Det formella kittet för detta var stadgarna för den lokala församlingen men även stadgarna för Assemblies of God på Papua Nya Guinea. Vi arbetade också fram en ”trosbekännelse”, som kan sägas vara en komprimering av Bibelns lära.

Ganska tidigt i vårt missionsarbete gjorde Kundi och jag det till en vana att regelbundet besöka de olika pingstförsamlingarna på Höglandet. Men till sist blev antalet församlingar så många att det blev omöjligt att med någon rimlig regelbundenhet besöka varje enskild församling. Vi organiserade då verksamheten i distrikt och underdistrikt. Varje underdistrikt bestod av 6-10 församlingar. I varje underdistrikt valdes en pastor att bli ordförande. Denna pastor hade till uppgift att regelbundet besöka varje församling inom underdistriktet och se till att ledarskapet fungerade i den lokala församlingen utan ett personligt besök av mig själv eller Kundi Pok.

I varje provins på Höglandet fanns det ett distrikt. Ett sådant omfattade allt från ett par underdistrikt till ett tio-tal, allt beroende på hur många församlingar det fanns i området. Med tiden blev församlingarna i vissa provinser så många att man blev tvungen att dela upp verksamheten i flera distrikt. I till exempel Västra Höglandet finns det idag tre distrikt. Alla distrikt utgjorde tillsammans en region. Assemblies of God:s verksamhet på Papua Nya Guinea består idag av fem regioner.

Vi tog som sagt även fram en ”trosbekännelse”. I princip var det samma ”trosbekännelse” som Assemblies of God tillämpar i hela världen. (Idag kallas den på Assemblies of God:s hemsida för ”Vad vi tror”). ”Trosbekännelsen” var inte något som alla församlingsmedlemmar måste kunna utan det var en grund för oss i undervisningen. I princip var det ett koncentrat av Bibelns lära. Ofta var det pastorerna som jag undervisade om detta för att de skulle få en djupare kunskap om varför vi tror som vi gör. Detta gav i sin tur pastorerna en gedigen grund att stå på när de undervisade i sina församlingar. Med de inföddas bakgrund var det inte givet att man ”automatiskt” skulle förstå hela det bibliska sammanhanget, vem gör det för övrigt? Men det var viktigt att alla visste vad vår tro grundade sig på.

I undervisningen för pastorer och ledare ingick även genomgång av församlingens stadgar där jag tog upp vikten av att man regelbundet hade församlingsmöten där alla medlemmar fick komma till tals. I detta ingick även att man fick lära sig hur man har årsmöten, hur man väljer en styrelse och så vidare. Saker som för oss kanske var självklara men som inte alltid var det för dessa människor.

Bibelskolan eller rättare sagt bibelskolorna var en annan sak som jag hjälpte till med. Jag undervisade både på vår egen regionala bibelskola men även på Assemblies of God:s nationella bibelskola i Port Morseby. Den i Port Morseby var tvåårig och undervisningen var på engelska. Vår regionala bibelskola, som hölls på pidgin, var på 4 x 20 veckor och sträckte sig över fyra år. Bibelskoleleverna, pastorerna, var alltså verksamma i sin hemby 32 veckor varje år. Orsaken till detta upplägg var att vi konstaterade att om man gick utbildningen i ett sträck, det vill säga i ungefär två år, så hade pastorerna sedan mycket svårt att återanpassa sig till livet i byarna. De hade väl i någon mening blivit bortskämda. Det här var inget specifikt problem för kyrkorna utan för all verksamhet. De flesta som genomgått en högre utbildning, till exempel till lärare, hade sedan svårt att återgå till det traditionella bylivet. Men det fanns alltid undantag. Enstaka personer som utbildade sig vid bibelskolan i Port Morseby gick tillbaka till sina byar och fick vara till stor välsignelse. Patricia var en av dessa, hon var föreståndare i Kaugua i flera decennier.

Jag var aldrig rektor för bibelskolan på Höglandet men när vi skulle starta upp den fick jag se till att både pengar kom fram och att byggnadskunnigt folk kunde hjälpa till att uppföra de nödvändiga husen. Bland annat Mariannes bror hjälpte oss med pengar. Anders Olsson, som kommit tillbaka med sin fru Kristina till Papua Nya Guinea i september 1983, blev rektor för bibelskolan. Vi använde studieplanen från Assemblies of God Bible College i Maprik. Både Anders och jag tog fram lite extra material i samarbete de Assemblies of God-missionärer, till exempel pastorerna Kevin Hovey och Don Badham, som ansvarade för den teologiska utbildningen på Papua Nya Guinea.

​

Under åren 1982-1995 var regionsdirector för Assemblies of God:s verksamhet på Höglandet. Jag fick då lägga en del tid på att vägleda och bistå andra Assemblies of God–missionärer både när problem uppstod i deras missionärsarbete och i såndant som hade anknytning till deras personliga liv.

Mycket av min tid gick åt till att lösa svårigheter som uppstod i och runt verksamheten. I en snabbt växande verksamhet ”gnisslar” det nästan alltid lite här och där och jag fick utgöra oljan för att få det att fungera. Ibland var besöket i en by föranlett av att pastorn inte visste hur han skulle hantera problemet. Andra gånger var det för att pastorn inte ville ta tag i problemet. Ofta var detta problemlösande något som Kundi Pok och jag gjorde tillsammans.

En del av mitt arbete var att uppmuntra våra medlemmar att starta nya församlingar. Vi började föra lite statistik över utvecklingen i församlingarna. Underlag för denna statistik fick vi genom att församlingarna fyllde i ett formulär. Det innehöll frågor om hur många som blivit frälsta och döpta under året som gått samt hur många medlemmar församlingen nu hade. Sista frågan i formuläret var: ”Var tänker ni som församling starta en ny församling under det kommande året?” Den frågan tvingade församlingen att tänka efter var och hur man kunde göra detta. Med utgångspunkt från vad de skrev uppmuntrade vi sedan dem att gå vidare och vi undervisade också om hur de kunde starta en församling. Ofta var första steget att starta en liten husförsamling på den nya platsen.

Men ibland utökades verksamhetsområdet på det mest oväntade sätt. Som till exempel när jag någon gång 1983-84 fick ett telefonsamtal från en för mig helt okänd man. Vi hade aldrig träffats och han kände inte till mig heller. Men han hade haft en dröm, eller kanske skall man säga uppenbarelse, där han både sett mig, fått mitt namn och telefonnummer. Han ringde och bad att vi skulle träffas. Han bodde i ett område, Baiyer, som vi inte arbetat i. Vi tyckte att det fanns andra evangeliska kyrkor som arbetade i detta område och dessutom hade vi fullt upp med att klara av den verksamhet som vi redan startat upp. Men, som sagt, han hade i drömmen fått klart för sig att vi borde komma dit och då gjorde vi naturligtvis det. Han visade oss många byar som vi inte kände till och på hans önskan startade vi upp verksamhet även i detta område. Idag finns det 35-tal församlingar i detta område.

Vid ett annat tillfälle var det en manlig sjuksköterska på Mount Hagens sjukhus som blev frälst. Han återvände till sin by som låg i Chimbu-provinsen och började vittna om sin frälsningsupplevelse. Även detta område tyckte vi låg lite långt bort från vår verksamhet i Mount Hagen med omnejd. Men efter ett tag kontaktade man oss och ville att vi skulle komma dit och ordna en dopförrättning. Eftersom jag visste att det redan fanns en pingstförsamling inom Four Square-rörelsen i detta område föreslog jag att de skulle låta döpa de nyfrälsta vännerna och på så sätt ta hand om verksamheten där. Men det fanns inget intresse från deras sida så vi ordnade dopförrättning och idag finns det ett 40-tal församlingar i detta område.

Från början bestod bykyrkorna ofta av lite större gräshyddor men vartefter församlingarna växte blev det behov av större och bättre kyrkor. Det var ett stort projekt för en församling att bygga en kyrka med plåt i både tak och väggar. Ofta försökte man få ekonomisk hjälp utifrån till dessa kyrkbyggen men jag undervisade mycket om att de själva måste ta ansvar för detta liksom för övrig församlingsverksamhet. Det hände även att markägaren ville ha betalt för marken där kyrkan skulle uppföras. Ibland kom man till mig med detta bekymmer och hoppades att jag skulle ordna fram pengar, men mitt svar var att de fick ta upp en extra kollekt för att få in pengarna.

Filadelfia i Mount Hagen

Det fanns även andra varianter på detta tema. Vid ett tillfälle var det en man som inbjudit en pastor att bygga kyrka och pastorsbostad på hans mark. Men en dag kom mannen till mig och ville ha 500 kina för marken. ”Du kommer inte få en enda toya (minsta myntet) av mig”, blev mitt svar och jag fortsatte: ”Det är er verksamhet och er kyrka. Det här är inget ni gör för mig utan för er själva. Om du inte hjälper pastorn så att han kan bo där och att han får mark att odla sötpotatis på så kommer jag säga till honom att han skall flytta till en annan plats.” ”Nej, nej”, sa han då, ”jag skall se till att det blir en kyrka och jag skall köpa plåttak till den. Och jag skall ge honom land så att han kan ha en trädgård. Jag skall även ge honom några kaffebuskar så han kan sälja kaffebönor och på så sätt få lite kontanter.” Efter det var det aldrig något mer problem beträffande markfrågan på den platsen. Som sagt, jag undervisade hela tiden om att verksamhet var församlingsmedlemmarnas ansvar och att det inte var någon utifrån som skulle betala för olika saker.

För att ingen skall missförstå detta så finns det naturligtvis situationer där hjälp utifrån är nödvändig, till exempel när en missionsverksamhet skall startas upp på en ny plats. Eller på platser där människorna är så fattiga att de inte har möjlighet att få fram nödvändiga medel, men på sikt är det viktigt att de infödda får och tar ansvaret för verksamheten. Ytterligare ett par små historier kan belysa detta.

Vid ett tillfälle besökte jag ett ställe långt ute i bushen där man hade behov av att köpa en liten portabel högtalare att användas på friluftsmöten. Eftersom priset var 85 kina och man bara hade 25 kina i kassan så förväntade man sig att jag skulle skjuta till de övriga 60 kina. När gudstjänsten var slut undrade en församlingsmedlem om jag kunde hjälpa till med att ta några kaffesäckar till Mount Hagen. ”Ja visst, det går bra”, sa jag. När vi lastat kaffesäckarna frågade jag: ”Hur mycket pengar kommer ni att få för de här kaffesäckarna?” ”Tja, en cirka 600 kina”, svarade ägaren till kaffet. ”Nämen”, sa jag, ”tionde på det räcker för att ni skall kunna köpa den där högtalaren.” Och så blev det.

På en annan plats hade man bett om pengar för att kunna bygga en kyrka. Plötsligt gick kaffepriserna upp för att det hade varit missväxt i Brasilien. Jag uppmanade medlemmarna att ta tillfället i akt och sälja kaffe nu då de fick bra betalt. Man gjorde så och kunde på så sätt bygga sin kyrka.

På ytterligare en annan plats där man skulle uppföra en ny kyrka uppmanade pastorn medlemmarna att utöka sina odlingar av sötpotatis så att man kunde sälja mera på marknaden i Mount Hagen och på så sätt få pengar över till kyrkbygget.

​

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel

​

​