47. Skall missionären bestämma?

I kapitel 26 berättar Sven om hur han redan från början av deras missionsgärning på Papua Nya Guinea såg till att den nystartade pingstförsamlingen i Mount Hagen fick en styrelse av infödda vänner. För Sven var det viktigt att det var papuanerna som hade både det formella och reella ansvaret för församlingen.

Sven berättar: I början av vår missionsgärning var vi av den uppfattningen att varje församling skulle vara en helt självständig enhet, helt utan juridiska kopplingar till andra församlingar. Man kan väl säga att det var ett idéarv som vi hade med oss från Sverige. (Denna princip hyllades av svenska pingstförsamlingar under hela 1900-talet och görs fortfarande i stor omfattning även om det 2001 bildades en paraplyorganisation, ”Pingst – fria församlingar i samverkan”. Författarens kommentar.)

Vi var också noga med att varje församling skulle ledas av en styrelse bestående av infödda och inte av missionärer. Missionärerna hade alltså ingen formell makt utan endast en andlig auktoritet. Och för att denna auktoritet skulle kunna utövas till undervisning och hjälp måste det finnas ett förtroende för missionären. Fanns det inget förtroende så fick missionären inget inflytande. Det var alltså väldigt viktigt att man som missionär uppträdde på ett sådant sätt att man byggde upp detta förtroende bland de infödda.

När man som missionär får vara med och ”bygga” församlingar är det viktigt att det inte blir en utländsk rörelse. Jag tror att det är ett misstag som många missionärer gjort, att man försökt skapa församlingar som till sin form och sitt uttryckssätt liknar det som man har i hemlandet. Naturligtvis finns det vissa grundläggande bibliska principer som är universella men i övrigt måste varje lands kultur och seder få påverka utformningen av församlingen och dess gudstjänstliv.

Redan när vi, Marianne och jag, påbörjade vårt missionsarbete på Papua Nya Guinea hade jag klart för mig att det aldrig kunde bli fråga om vare sig en svensk eller australiensk församlingsrörelse utan att den måste få bli papuansk. För att detta skulle fungera var det alltså viktigt att de infödda vännerna redan från början fick vara med och ta ansvaret, de måste förstå att det var deras verksamhet och inte missionärernas. För endast då var församlingsmedlemmarna villiga att göra de uppoffringar som behövdes för att församlingen skulle växa vidare. Om de inte tog detta ansvar skulle verksamheten alltid vara svensk, australiensk eller amerikansk och alltid vara beroende av stöd utifrån. Och om det uppstod problem var det alltid någon annan som skulle lösa dessa. Jag är glad att vi lyckades få principen om att de infödda skulle ta ansvaret för sin egen församlingsverksamhet att fungera bland de pingstförsamlingarna på Papua Nya Guinea vi var med och startade. Och den principen är lika viktig i allt missionsarbete än idag, oavsett land.

En australiensk pastor, verksam inom en annan evangelisk mission, blev för ett antal år sedan ansvarig för missionsverksamheten på de söderhavsöar som tillhör Papua Nya Guinea. Han upptäckte att det fanns problem men förstod inte riktigt vad de berodde på. Han bad mig komma och prata med hans styrelse på Papua Nya Guinea. Jag reste dit och hjälpte honom som tolk. Jag förklarade för honom hur de infödda tänkte och vad som låg bakom det de sa. Jag hjälpte honom på så sätt att ställa de rätta frågorna.

När vi lämnade Papua Nya Guinea frågade den australienska pastorn vad jag fått för uppfattning. Mitt svar blev att det helt klart var så att dessa personer tyckte att de arbetade för den australienska missionsorganisationen och inte tagit ansvar för sin kyrka på Papua Nya Guinea. De hade inte uppfattat att det var de som hade ansvaret för verksamheten och var därmed inte heller beredda att göra de uppoffringar som behövdes för att föra verksamheten framåt. En i längden ohållbar inställning som berodde på att de inte från början vare sig fått eller uppmanats att ta ansvaret.

Kyrkan i Keminga april 2012. I bakgrunden syns den gamla kyrkan.

En missionär kan inte ta sin egen kultur och plantera in i en helt annan kultur. Jag vet en missionär som försökte få papuanerna att sjunga svenska sånger på svenska, ett bra exempel på vad man inte skall göra. Det kan man göra någon gång för att det är roligt, men inte som ett seriöst försök att plantera den svenska sångskatten i papuansk miljö. Oftast fungerar det inte ens att översätta sångerna eftersom bildspråket är främmande. Det blir inget som dessa människor kan äga, säger Sven.

”Hur har då de andliga sångerna på Papua Nya Guinea växt fram”, undrar jag (Leif)?

”Det har översatts en hel del engelska sånger till pidgin”, säger Sven och fortsätter: ”Men Kundi Pok och andra personer har också skapat kristna texter till traditionell papuansk musik. Sådana sånger har varit till stor välsignelse.”

​

Sven fortsätter berätta: När vi startade yrkesskolan i Mount Hagen informerade advokaten som hjälpte oss med det juridiska, att i styrelsen måste det vara minst 75 procent infödda. Hans råd var att vi skulle ha en liten styrelse om fyra personer och där kunde jag utgöra de 25 procenten. Och så blev det. Alla beslut rörande yrkesskolan gick via styrelsen. Precis som i församlingen var det viktigt att de infödda från början fick vara med och ta ansvaret. Det hände att de tre papuanska styrelseledamöterna hade en annan åsikt än vad jag hade och då fick jag böja mig för det.

Det jag försöker säga är att vi måste förtrösta på att Den Helige Ande verkar i de infödda på samma sätt som han verkar i oss. Om man tror detta så är det inte svårt att låta dem själva ta ansvaret.

Det finns ett närbesläktat problemområde. När biståndsarbetare ”skickas” till så kallade u-länder för missionsorganisationers räkning kallas de ofta för missionärer. Detta leder ibland till att personer som i sitt hemland aldrig skulle betrakta sig som andliga auktoriteter, tycker sig vara detta när de kommer till u-landet. Nedanstående belyser detta ganska väl.

Vi hade under en period en australiensk lärare på yrkesskolan. När han och hans fru kom till Papua Nya Guinea hade de bara varit frälsta i tre år. En gång kom han till mig och sa: ”Sven, för några veckor sedan så bjöd jag pastor Allan Lepa (då föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Warakum, Mount Hagen) på söndagslunch. Jag berättade då för honom vad jag tycker att han gör för fel i församlingsarbetet och vad han behöver ändra på. När jag framförde vad jag tycker så svarade Allan hela tiden ’ja, ja’ men han har inte ändrat på något av det jag påpekade.”

”Du vet väl att Allan är din församlingsföreståndare nu när du är här i Mount Hagen?”, svarade jag.

”Jo, det vet jag”, svarade yrkesläraren.

”När inbjöd du senast din församlingsföreståndare i Australien till lunch och talade om för honom hur han skall bedriva församlingsarbetet?” fortsatte jag.

Då insåg han sitt misstag och upprepade det aldrig igen.

Den här principen, att behandla de infödda som likvärdiga, var något som vi försökte tillämpa på alla plan. Till exempel var vårt hem öppet för alla som ville besöka oss, men så var det inte inom alla missionssällskap. Det var naturligtvis jobbigt ibland, speciellt för Marianne som ofta fick laga mat till många personer, men det skapade ett förtroende mellan oss och de infödda. Vårt inflytande över verksamhetens utformning, med undantag för själva begynnelsen, berodde alltså inte på våra positioner som missionärer utan på det förtroende som de infödda hade för oss, säger Sven.

Gudstjänst i Keminga april 2012. Sven predikar.

Jag, Leif, frågar Sven om den här inställningen och det öppna hemmet var unikt för dem?

Sven fortsätter: Det är naturligtvis omöjligt för mig att bedöma, förhoppningsvis fanns det fler missionärer som hade denna inställning. Men det kan vara intressant att notera vad Lakoo Minson sa till mig efter gudstjänsten som vi hade i Keminga för ett par veckor sedan (den 8 april 2012). Först framhöll han att han var imponerad av gudstjänsten men så la han till: ”Inte i någon evangelisk verksamhet på Papua Nya Guinea har jag mött den öppna attityd som Marianne och du hade mot oss infödda.” Som exempel på detta nämnde han just detta faktum att de redan från början fick besöka oss i vårt hem. Han, som alltså numera inte tillhör Assemblies of God, sa även att hans bedömning var att näst de katolska och lutherska kyrkorna var Assemblies of God den starkaste kyrkan på Papua Nya Guinea idag. (Läs mer om Lakoo i kapitel 29)

​

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel