Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
48. Kvinnogrupper |
Marianne berättar: Som jag tidigare berättat hade jag under åren 1977-1980 bidrag från SIDA för att arbeta med förebyggande hälsovård. Det arbetet skedde ute i byarna och ofta under bar himmel. Men vartefter det byggdes kyrkor i form av gräshyddor så kom vi att hålla till där. Samtidigt med undervisningen i hälsovård så hade vi kurser där man fick lära sig läsa, skriva och sy på symaskin. Naturligtvis hade vi även andakter då vi läste ur Bibeln, sjöng och bad. 
När vi kom tillbaka till Papua Nya Guinea 1982 fortsatte jag mitt arbete bland kvinnor och barn, dock utan bidrag från SIDA så arbetet fick en lite annan inriktning. När det gällde barnen handlade det mest om att jag undervisade i söndagsskolan. Eftersom det nu fanns kyrkor i många byar så var det där vi samlade kvinnorna för att läsa Bibeln, be och sjunga. Även nu förekom undervisning i hälsovård, läsning och skrivning, men i mindre omfattning. Arbetet i dessa kvinnogrupper växte snabbt och till sist hade jag inte möjlighet att själv delta i alla samlingar utan ansvaret fick tas över av infödda kvinnor. Under de perioder som det fanns andra pingstmissionärer på Höglandet så hjälpte naturligtvis även dessa kvinnor till med arbetet i kvinnogrupperna. Under åren 1983-89 hade jag stor hjälp av bland annat Kristina Olsson. 
Ingrid Eriksson lär en papuansk kvinna att sy med symaskin Även infödda kvinnor tog med tiden ett mer självständigt ansvar för arbetet bland kvinnorna. Jag kommer speciellt ihåg en pastors fru, Gitt, som ofta var med mig när jag besökte kvinnogrupperna ute i byarna. Men hon reste även själv. Med hjälp av PMV-lastbilarna (mot betalning får man åka på lastbilsflaket) tog hon sig från by till by och kunde ibland vara på resa i flera dagar. 
Marianne och en grupp papuanska kvinnor |
I det traditionella papuanska samhället var det männen som bestämde allt, kvinnorna hade en mycket underordnad roll. Kvinnogrupperna kom att betyda mycket för kvinnornas frigörelse. Vartefter de själva började delta med vittnesbörd och sång så växte de som personer. Så småningom började en del kvinnor även att predika. Dessa kvinnogudstjänster kom faktiskt att ha stor betydelse även bland männen, framförallt de äldre männen. I början av vår missionsverksamhet på Papua Nya Guinea var det mest kvinnor och yngre män som blev frälsta. Med en del undantag förhöll sig de äldre männen skeptiska. Men när de såg hur Guds ord gjorde kvinnorna frimodiga så började man tänka att det nog trots allt fanns en Gud för hur skulle annars kvinnorna kunna bli så frimodiga. Vid ett tillfälle då vi hade en kvinnokonferens i Keminga var det några äldre män, som ännu inte blivit frälsta, som kom och tittade in i kyrkan, lockade av den sång de hörde. När de såg att det var inhemska kvinnor som ledde gudstjänsten och hörde hur dessa sjöng och prisade Gud tyckte de att det var ett så stort under att de blev övertygade om att det fanns en Gud. Detta ledde till att männen blev frälsta. Gud använder olika vägar för att frälsa människor. Vi var hela tiden noga med att betona att kvinnogruppsarbetet skulle vara inom ramen för församlingens verksamhet och att det måste ske i samråd med och under ledning församlingarnas pastorer och styrelse. Och självklart deltog kvinnorna även i de vanliga gudstjänsterna. 
En stor händelse var kvinnokonferensen 1988 i Mount Hagen som samlade 2000 kvinnor. Som gästtalare hade vi pastorerna Marie Cartledge och Lorraine Evans från Australien. Långt innan konferensen började, planterade kvinnorna extra sötpotatis så att det skulle finnas mat till alla deltagare. För att kunna genomföra konferensen fick vi bygga provisoriska hyddor för att alla skulle ha någonstans att bo. Konferensen hölls i ett stort tält som byggdes av presenningar. Att servera mat till alla deltagare på kort tid fodrade en noggrann planering. Den detaljen fick Sven organisera. Intill konferensområdet fanns 40 inhägnade områden med små plåtskjul där man brukade visa upp hästar. I varje sådant område hade vi ett team män som lagade mat åt 50 personer. Varje deltagare fick en kupong som visade vilket matlag vederbörande tillhörde. Och att det var män som lagade maten och betjänade kvinnorna var bara det ett Guds under eftersom det aldrig förekom på Papua Nya Guinea. |
