Kapitel 46

… eller att ta dagen som den kommer.

Sven berättar: I mitten av december 1986 var det examensdags för mig på bibelskolan. Jag hade lyckats genomföra tvåårskursen på ett år och fick till och med utmärkelse som tredje bästa eleven i avgångsklassen. Dessutom fick jag utmärkelse som årets student. Den genomgångna kursen gav dock ingen formell akademisk examen. För att erhålla det måste jag genomföra en batchelorkurs (motsvarar ungefär teologie kandidat i Sverige) på ett år. Det visade sig att jag kunde genomföra den kursen per korrespondens. Jag gjorde det under nästkommande två år på Papua Nya Guinea och fick på så sätt en formell examen.

När bibelskolan var slut hade vi en vecka på oss att tömma huset som vi hyrde och därefter skulle vi resa söder över för att fira jul med våra släktingar i Brisbane. Efter jul skulle de församlingar i Australien som bidrog till vårt ekonomiska underhåll få besök av oss. När rundresan var klar skulle vi resa tillbaka till Papua Nya Guinea.

Dagen före avslutningen på bibelskolan ringde några papuaner från Townsvilles flygplats och sa: ”Vi är här nu!” Normalt när någon ringer och säger ”vi är här nu” så är det personer man väntat på men vi hade ingen aning om att dessa vänner skulle komma. Men det var inte mycket att välja på, det var bara att åka och hämta dem på flygplatsen. De var nio stycken, så alla utom en fick sova på golvet.

Problemet för oss var som sagt att vi skulle utrymma huset och nu hade vi plötsligt nio papuaner att ta hand om. När Hilding Eriksson efter ett par dagar kom på besök erbjöd han sig att ta hand om dem. Hilding och hans fru var sedan några år tillbaka i Australien och bodde numera i en husvagn på en farm utanför Charters Towers. Den platsen ligger 137 km sydväst om Townsville. Han hade naturligtvis inte plats för papuanerna i husvagnen utan skulle hyra ett tält åt dem att bo i. December innebär högsommar i Australien och i Charters Towers var det ofta 40 grader varmt vid den tiden på året, så det kändes inte bra men vi hade inte mycket att välja på.

Sagt och gjort, Hilding tog med sig papuanerna. När de kom till Charters Towers åkte han till ett motell som ägdes av en person från Danmark, som nyligen hade blivit frälst. Hilding hoppades kunna låna eller hyra ett tält av honom. Men när motellägaren insåg att papuanerna skulle bo i tält i det oerhört varma vädret sa han att det kunde han inte tillåta utan de fick bo gratis på motellet istället. Och de fick tre mål mat om dagen. Enda villkoret var att de sjöng och spelade för övriga gäster på kvällarna, vilket de gärna gjorde.

Efter en dryg vecka var det dags för oss att resa till Brisbane. Jag ringde upp mina släktingar och berättade att vi hade nio papuaner med oss. Det var inte uppskattat. Vi fick gärna komma men ”kunde gärna lämna infödingarna hemma”. Mariannes bror Sune lovade dock att tre stycken skulle få bo hos honom. Det passade i och för sig bra eftersom tre av dem i första hand kommit för att hälsa på Marianne och mig. En av de övriga sex hade arbetat tillsammans med en australiensare på en bank i Mount Hagen och kommit för att besöka honom. De övriga fem hade bara följt med honom för att de ville se Australien.

Till sist var vi alla ombord på tåget från Townsville till Brisbane. Där träffade vi ett par troende familjer, mörkhyade vänner, så vi fick en fin gemenskap under den 27 timmar långa tågresan. Våra papuavänner sjöng och spelade gitarr. När vi nästan var framme i Brisbane kom konduktören till mig och frågade viskande: ”Är det ditt folk?” ”Ja, det är det”, svarade jag. ”De är annorlunda”, kommenterade konduktören. Han var van vid att när han såg mörkhyade personer på tåget så var det ofta druckna aboriginer, men dessa var bara druckna av glädjen i Gud.

När vi kom fram till Brisbane var det kväll och staden var upplyst av alla lampor. ”Oh”, sa en av papuanerna, ”detta är himlen”. ”Nej”, sa jag, ”detta är inte himlen. Himlen kommer att vara mycket bättre”. Vi lyckades hyra en husvagn på en camping åt de sex papuanerna som inte hade någonstans att bo.

46. Papuaner på vift