45. Ett extra hem

I avsnittet ”Missionärsfamiljen Göransson”, kapitel 26, snuddar vi vid detta med missionärernas barn och deras skolgång. Under barnens första levnadsår var och är det oftast så att barnen bor och lever tillsammans med sina föräldrar. Men även från detta finns det undantag. Min mor, Asta Kennerberg, tog till exempel under några år på 1930-talet i Sverige hand om en liten pojke när hans föräldrar var missionärer i Afrika. I fallet Göransson hade barnen möjlighet att gå de första tolv skolåren i den skola som MAF anordnade för missionärsbarn i Mount Hagen och alltså bo hemma hos föräldrarna. En hel del missionärsbarn har inte haft den möjligheten utan har fått bo på internatskolor, i allmänhet i samma land men långt från föräldrarna. De flesta av barnen har inte haft något problem med detta men åtskilliga har senare i livet berättat om hur jobbigt det var att långa perioder vara borta från föräldrarna. Men för flertalet missionärer som har barn och arbetar i u-land kommer det förr eller senare en tidpunkt då de närbelägna skolorna inte erbjuder tillräcklig kvalificerad utbildning. Så var det även för familjen Göransson.

Sven berättar: Vår äldste son, David, skulle 1986 bli klar med grundskolans sista del, Senior High. MAF´s skola för missionärsbarn i Mount Hagen drevs efter samma läroplan som tillämpades i den australienska delstaten New South Wales. Barnen börjar skolan vid fem års ålder. Först är det sex år i Primary Shool, följt av fyra år i Junior High för att avslutas med två år i Senoir High. Han ville fortsätta med högre studier och då måste han hem till Australien. En del missionärer tycker att de i den situationen måste göra ett uppehåll i sitt missionsarbete så att de kan vara med sina barn tills de blir gamla nog att bo själva. Med tanke på åldersspridningen mellan våra tre barn skulle det innebära ett uppehåll på 7-9 år och det var i princip detsamma som att avsluta missionsarbetet på Papua Nya Guinea. Men vi upplevde att tidpunkten för att helt lämna missionsarbetet på Papua Nya Guinea ännu inte hade kommit. I själva verket hade vi vid den här tiden uppfattningen att vi skulle tillbringa resten av våra liv där. Men vi måste självklart hitta en lösning för David som vi kände oss trygga med.

Familjen Goransson någon gång i mitten av 1980-talet

Vi beslöt att tillbringa år 1986 i Australien. På så sätt kunde David gå sista året i Senior High där. Samtidigt hoppades vi att under detta år hitta en bra lösning för David så att vi därefter kunde återvända till Papua Nya Guinea.

Hösten 1985 var vi tre månader i Sverige. I januari 1986 kom vi till Townsville i Australien. Vi hyrde ett hus och barnen började i sina respektive skolor. Marianne fick arbete som sjuksköterska på ett ålderdomshem, vilket var jättebra med tanke på de extra kostnader vi fick för bostad med mera.

Vid den här tidpunkten hade myndigheterna på Papua Nya Guinea börjat ställa krav på att missionärer skulle kunna visa upp någon form av formell utbildning för missionsändamålet. Jag var utbildad ingenjör så för verkstadsskolan, som vi bedrev under de första åren på Papua Nya Guinea, var det en bra formell merit, även om mina praktiska kunskaper om bilar och bilmotorer var synnerligen begränsade. Men jag var ”bara” rektor och inte lärare. Men när det gällde att stå som formell ledare för Assemblies of God:s missionsverksamhet på Höglandet var mina två månadslånga bibelskolor i Stockholm lite klena ur formell utbildningssynpunkt. Ännu hade vi inte fått något direkt ”hot” om att bli ”utkastade” från Papua Nya Guinea men det kändes som att det skulle vara bra att förekomma detta eventuella hot.

Assemblies of God-församlingen i Townsville, Calvary Temple, drev en tvåårig bibelskola, Rhema Bible College. Den var inriktad på pastorer som skulle leda församlingar. Studierna omfattade många olika ämnen, till exempel grundläggande teologi, missionshistoria, ledarskap och så vidare. Jag ringde upp rektor David Cartledge och frågade om han trodde att jag skulle kunna genomföra den tvååriga utbildningen på ett år. ”Det tror jag säkert du klarar av”, blev hans svar och han sa att jag var välkommen att börja.

Mina studier gick bra och året i Australien började närma sig sitt slut. Vår förhoppning var att David skulle kunna stanna i Townsville och börja på James Cook-universitet där eftersom både han och vi fått vänner i staden, men vi visste fortfarande inte hur vi skulle lösa hans boende.

En onsdagskväll i december när Marianne och jag var på bönegruppsmöte var det en man, Vic Stolar, som berättade om hur Gud hade välsignat honom på ett fantastiskt sätt. Han berättade att han just kunnat köpa ett hus väldigt billigt och han gav Gud äran för detta. Jag kände mig berörd av det han sa och hans sätt att berätta.

​

På vägen hem från bönegruppsmötet sa jag till Marianne: ”Om David skulle få bo hos Vic och Fay Stolar skulle jag känna mig fri att återvända till Papua Nya Guinea.” ”Ja, det skulle jag också”, sa Marianne. Vi hade båda fått samma tanke.

Dagen efter ringde Vic Stolar och frågade om David hade något speciellt för sig kommande lördag. ”Det tror jag inte”, svarade jag. Vic undrade då om David kunde komma och hjälpa honom att flytta. Jag frågade David om han ville göra det och det gjorde han gärna.

Under arbetet med att flytta på lördagen frågade Vic plötsligt David vad han skulle göra nästa år. ”Jag hade tänkt stanna här i Townsville och gå på universitet, men om det inte löser sig med boendet måste jag åka till Brisbane och gå på universitet där. I Brisbane kan jag få bo hos släktingar”, svarade David. Då sa Vic: ”Du kan bo hos oss.” När David kom hem var han väldigt upprymd och glad över det Vic sagt. ”Du måste lugna dig lite eftersom Vic ännu inte pratat med sin fru”, sa jag, samtidigt som jag i mitt hjärta hoppades att detta skulle vara en lösning. Nästa onsdag var vi åter på bönegruppsmötet och Vic frågade oss:

”Har David pratat med er om att han kan få bo hos oss?”

”Ja”, svarade jag, ”men vi visste inte hur allvarligt menat det var eftersom vi förstod att ni inte hade pratat om det som familj.”

”Nu har jag pratat med Fay om det här och hon skulle vara förtjust över att ha David i huset. Så om han vill bo hos oss är han varmt välkommen.”

”Det låter väldigt bra”, sa jag, ”men problemet är att vi inte har några pengar att betala för hans boende och uppehälle.”

”Det behöver du inte oroa dig för. Om David bor hos oss så blir han som en i familjen och det kommer inte att kosta er ett enda cent”, svarade Vic.

”Men han kommer ändå behöva ett jobb vid sidan av studierna så att han får ihop lite pengar till sina personliga utgifter.”

”Behöver David ett arbete så kan han jobba i mitt tvätteriföretag på helgerna. Han kan börja nästa vecka.”

Familjen Stolar någon gång i mitten av 1980-talet

Vi upplevde detta som Guds ledning och kände att nu kunde vi lugnt återvända till Papua Nya Guinea. Samtidigt var detta inledningen till en livslång vänskap med Fay och Vic. När David var klar med sina universitetsstudier blev han kvar i Vic´s företag som kamrer. Företaget har växt och har nu cirka 150 anställda. David jobbade sammanlagt 16 år hos Vic.

Vi har upplevt familjen Stolar som en del av vår familj. När även Andrew och Sonia senare behövde komma hem till Australien för sina universitetsstudier tog Vic och Fay hand om dem. Under en period bodde alla våra tre barn hos dem. Det var en fantastisk uppoffring som de gjorde och Marianne och jag är dem evigt tacksamma.

Kontakten med Vic och Fay har betytt mycket även ur andra synpunkter. Själv har jag aldrig druckit alkohol och har tyckt att det inte gick ihop med mitt teologiska tänkande. Det visade sig att Vic är väldigt förtjust i vin samtidigt som han är en av de mest andliga personer jag mött. Det var precis som om Gud ville visa mig att man kan vara gudfruktig även om man dricker vin. Själv dricker jag fortfarande inte alkoholhaltiga drycker men kan samtidigt inse att man kan göra det och ha en innerlig kontakt med Gud. Jag kommer ihåg en gång när Vic sa: ”Jag längtar till den dag då jag kan ge en miljon dollar om året till Guds verk.” Så det var inte bara vår familj han stödde, utan många andra människor och projekt. Som jag ser det är de jättar i Guds rike.

​

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel