Sänd av Gud
top6.jpg
Startsida Sök kapitel Kontakt Fler bilder

 

33. Gangstern som blev adlad

English   sveriges-flagga.png

 

Det är alltid vanskligt att lyfta fram enskilda personer när man vet att det är många människor som haft betydelse för en verksamhets utveckling. Det gäller inte minst i Guds församling. Men man kommer inte ifrån att Kundi Poks omvändelse kom att ha en avgörande betydelse för väckelsen på Papua Nya Guinea.

Sven berättar: Kundis ungdomsår var stormiga. Han var en gangster som åkte in och ut ur fängelset. Ledarna i hans by skämdes för honom och det gjorde även hans pappa. Som straff för att han betedde sig illa köpte hans far en fru till Kundi som hade ett stort ärr i ansiktet. Kundi accepterade denna kvinna, Rangnen, men hade hela tiden i bakhuvudet att han skulle skaffa sig en fru till, en vacker fru.

En dag 1975 när Kundi var på marknaden i Mount Hagen för att sälja en gris hörde han plötsligt ett ljud som han aldrig tidigare hört. Det var Matti Kumpulainen som spelade trumpet. Som så många andra lockades Kundi av musiken och fann sig snart lyssnande till Mattis predikan om möjligheten till syndernas förlåtelse. Kundi kom i stor syndanöd. När Matti inbjöd till förbön gick Kundi fram, böjde knä i dammet på marknaden och bad Gud om förlåtelse för sina synder.

Kundi upplevde en radikal omvändelse, en genomgripande frälsningsupplevelse, och fick i frälsningsögonblicket även uppleva dopet i Den Helige Ande. Han fick en stor hunger efter Guds ord men hans läskunskaper var mycket dåliga och det var med mycket stor möda han stapplande tog sig igenom bibeln. Men samtidigt blev detta ett sätt för honom att träna upp sin läsförmåga. Och inte nog med detta, i samband med frälsningsupplevelsen fick Kundi en väldig kärlek till sin fru Rangnen så det blev aldrig tal om att skaffa ytterligare en fru. Hans omvändelse väckte stor uppmärksamhet i hans hemby. Kundi var 23 år när han blev frälst.

Kundis stam, Yamaga, och den intilliggande stammen, Jiga, var i krig med varandra. Kundis far hade dödat en av ledarna för Jiga-stammen. Av den anledningen var Kundi ett eftertraktat byte för Jiga-stammen. Trots dödshotet passerade Kundi Jiga-området nästan varje kväll när han sprang från Tega, som var Yamaga-stammens område, till kyrkan i Mount Hagen för att gå på gudstjänst. Kundis hunger efter Guds ord var så stark att hotet inte kunde hindra honom att ta sig till kyrkan.

När Kundi blev frälst började han vittna om Jesus och sin frälsningsupplevelse i sin stam. Han mötte ganska stort motstånd eftersom den lutherska kyrkan var stark i området. Trots detta blev flera av Kundis syskon och släktingar frälsta genom hans vittnesbörd.

Under sin gangstertid hade Kundi bland annat gjort inbrott hos MAF (missionsflyget) och stulit utrustning. En del av grejorna hade han fortfarande kvar i sin hydda. När han blev frälst fick han en väldig syndanöd över detta och upplevde att Guds ande sa till honom att han måste lämna tillbaka stöldgodset. Hans bröder sa att det kunde han inte göra för då skulle han hamna i fängelse. Kundi svarade då att han upplevde att Gud skulle bevara honom från detta och det skulle bli ett tecken från Gud.

När Kundi anlände till flygplatsen och MAF så ville man först inte släppa in honom till chefen men till sist öppnade man porten för honom. Kundi berättade för honom att han blivit frälst och hur detta hade förvandlat hans liv. MAF-chefen blev så gripen av vad han hörde att Kundi var tvungen att berätta om sin frälsningsupplevelse tre gånger. Med tårar i ögonen sa MAF-chefen till Kundi: ”Jag kan inte överlämna dig till polisen utan vill istället erbjuda dig ett arbete.” Kundi tackade för erbjudande men sa att han om han började arbeta för MAF så skulle problemen kvarstå eftersom andra stammedlemmar kunde göra inbrott. ”Jag måste predika evangelium för min stam så att de upplever en förvandling. Då kommer stöldproblemen att upphöra.” MAF-chefen bad då Gud välsigna Kundi och lät honom gå. När Kundi kom tillbaka till byn väckte det stor förvåning att han inte hamnat i fängelse.

Vid ett tillfälle upplevde Kundi att han måste besöka den by där Kundis far dödat en av ledarna. Kundi sa till sina bröder att han upplevde att Gud manade honom att gå till den döde mannens son och säga att de inte längre hatade dem utan att de nu älskade dem. Jag måste vittna för dem om att de måste bli frälsta. Bröderna invände då att om du går dit så dödar de dig. Kundi svarade dem att om de dödar mig så får det bli så men jag känner att Guds ande manar mig att göra detta. Ett par bröder beslöt sig då för att följa med honom.

När Kundi kom till Jiga-byn så ropade en del: ”Det är Kundi, låt oss slå ihjäl honom.” Några andra sa: ”Låt oss höra vad han har att säga.” En tredje grupp av människor fick för sig att Kundi kommit för att döda dem så de flydde. Hur som helst fick han tillfälle att berätta om hur hans liv hade förvandlats och hur Gud hade gett honom kärlek till dem. Han sa att Jesus älskade dem och ville att de skulle bli frälsta. Efter sitt vittnesbörd fick Kundi be för sonen till den man som Kundis far slagit ihjäl. Någon vecka senare var Kundi tillbaka i denna by och fick då döpa den här mannen. De gamla männen i byn skakade på sina huvuden och trodde inte det kunde vara sant. Istället för att bli ihjälslagen av sonen blev Kundi och han nu bästa vänner. Senare startades en församling i denna by.

Kundi-familj.jpg

Kundi med familj

En kort tid innan Marianne och jag kom till Papua Nya Guinea hade församlingen i Mount Hagen beslutat ge Kundi ett litet ekonomiskt stöd för att han skulle kunna starta en församling i Tega. Kundi byggde en kyrka, en gräshydda. I mitten av 1977 hade verksamheten i Tega vuxit till ett 50-tal medlemmar. Det blev då en självständig församling och Kundi blev dess pastor.

Kundimedaljer.jpg

Kundi 2005 med medaljerna han fick 1998

Som jag berättat tidigare blev Kundi den som kom att stå mig närmast i arbetet på Papua Nya Guinea. När vi i mitten av 1979 skulle resa till Sverige för en viloperiod ville Kundi följa med. Han ville gärna se det land som vi ursprungligen kom från. Jag sa då att jag måste höra med mina missionärskollegor och med församlingarna i Sverige vad de tyckte. Dessutom förklarade jag att han själv måste betala sin biljett, detta för att inte andra pastorer skulle uppleva det som orättvist.

Missionärskollegorna tyckte det var helt i sin ordning men när jag pratade med vår kontaktperson i Sverige, Samuel Halldorf, sa han nej. Han menade att det var allt för många pastorer som kommit från missionsländerna och ”blivit förstörda” under sin vistelse i Sverige. När de sedan återvänt till sitt eget land hade de svårt att anpassa sig efter att de fått ett mer materialistiskt sätt att tänka.

När jag berättade för Kundi att Samuel sagt nej tittade han på mig och sa: ”Jag har aldrig förbjudit Samuel Halldorf att komma till Papua Nya Guinea så varför skall han förbjuda mig att komma till Sverige?” Jag ringde upp Samuel och berättade vad Kundi sagt. Då ändrade han sig och sa att Kundi kunde följa med.

19790710_1.jpg

Kundi och Sven i Stockholm 1979

Kundi följde alltså med oss när vi reste till Sverige i juni 1979. Jag tror det var väldigt nyttigt för honom. Han fick inblick i saker som han aldrig annars skulle ha förstått. Han insåg till exempel att vi som familj skulle kunna haft det mycket bättre i Sverige än på Papua Nya Guinea. Många infödda hade uppfattningen att missionärerna var i deras land för att utnyttja dem på något sätt och göra sig rika på deras bekostnad. Nu blev det ännu tydligare för Kundi att vi inte var på Papua Nya Guinea för att få någonting av dem utan endast för att förmedla Guds ord. Detta kom att ha stor betydelse framöver i Kundis samtal med andra infödda pastorer.

Vi som familj skulle vara sex månader i Sverige. Kundi skulle resa hem själv efter tre månader. Den sista veckan i Sverige fick han det fruktansvärda beskedet att hans fyraårige son Samuel (sonen hade fått namn efter Samuel Halldorf) hade blivit påkörd av en bil och dött. Kundi och jag satt och grät tillsammans i Skåne när han plötsligt säger: ”Jag måste ringa någon på Papua Nya Guinea som kan gå till min by och säga till mina bybor att jag inte vill ha någon kompensation från chauffören och att jag inte vill ha någon blodshämnd. Jag accepterar att Gud gav mig den här sonen och jag accepterar att Gud tog hem honom till himlen. När jag kommer tillbaka till Papua Nya Guinea skall jag kalla samman folket, bjuda in polisen och radion. Jag skall då förklara att vare sig jag eller någon av de troende i min stam någonsin mera skall utkräva blodshämnd eller begära kompensation utöver vad domstol beslutar om. (De skulle alltså ta emot försäkringspengar.) Om jag kan göra något för att stoppa denna fruktansvärda sedvänja så har min son inte dött förgäves.” Jag blev oerhört rörd över det han sa. När han ringde bad han att man skulle förvara sonens kropp nedkyld på sjukhuset så att han själv kunde begrava honom när han kom hem.

När Kundi var tillbaka på Papua Nya Guinea gjorde han precis som han sagt till mig. Det hade en väldig påverkan på människorna i hans omgivning. Folk från andra kyrkor, katoliker, lutheraner osv, kom till honom och frågade: ”Vad är det du har som vi inte har?” Många blev frälsta tack vare detta. Genom dessa kontakter spred sig evangeliet till andra byar. Ofta spred det sig via släktlinjerna, det vill säga man tog kontakt med sina släktingar och vittnade om Jesus. När några blivit frälsta på en plats satte man upp en liten husförsamling och arbetade sedan vidare från denna. Det visade sig vara väldigt effektivt.

När Kundi tog ställning mot blodshämnd var det första gången någon gjorde det. Det var en så omvälvande händelse att myndigheterna hade svårt att tro på det. En polis sa: ”Jag har varit polis i Mount Hagen i 16 år och något sådant har aldrig tidigare hänt och det händer inte nu.” Han trodde alltså inte på det Kundi sa. Kundi ville träffa chauffören som kört ihjäl hans son men polisen tillät det inte eftersom de inte var säkra på att han inte skulle slå ihjäl chauffören. Chauffören var från Australien och blev för säkerhets skull hemskickad så Kundi fick aldrig träffa honom.

Denna händelse hade stor inverkan, inte bara på de ofrälsta utan även på andra kyrkor som tidigare inte hade haft så stor respekt för vår verksamhet. Men efter denna händelse började de respektera vår verksamhet och inse att det var Gud som stod bakom den, avslutar Sven.

Kundi-2009.jpg

Kundi 2009

Senare var Kundi under många år regional föreståndare för Assemblies of God i Höglandet. Han innehade även andra uppdrag både inom kyrkan och i samhället. Kundi besökte Sverige en andra gång 1990. Kundis ställningstagande i blodshämndsfrågan fick stort inflytande på hela samhället. Detta och andra insatser i samhället ledde till att Kundi den 31 december 1997 adlades av drottning Elizabeth (Papua Nya Guinea är en del av det Brittiska samväldet).

Kundi dog 6 maj 2010. Det blev hans gode vän Sven som ledde begravningshögtiden som samlade 1000-tals människor.20120403_099.jpg

Vid Kundis grav april 2012. Från vänster: Rode Kennerberg, Veronica Pok, gift med Kundis bror Lo som dog 2005, Marianne, Sven och Veronicas son Lo (namn som sin far).

Föregående kapitel

Nästa kapitel