Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
32. Förebyggande hälsvård |
I en del missionsländer har inslaget av fattigdom varit påtagligt. Det kan man inte säga om Papua Nya Guinea. Visst fanns det, och finns det, människor som knappt har till livets nödtorft men de som levde i den traditionella bygemenskapen led i allmänhet inte brist på mat. Till exempel sötpotatisen går att skörda året om på Papua Nya Guinea. Så, om frågan om mat på bordet inte var någon stor fråga så var kunskapen om sambandet mellan hygien och sjukdomar synnerligen bristande. Vid den här tiden, mitten och slutet av 1970-talet, fick utländska sjuksköterskor inte utöva sitt yrke på sjukhusen på Papua Nya Guinea. Orsaken till detta var att myndigheterna var rädda att befolkningen då, om utländska sjuksköterskor fick arbeta, skulle tappa förtroende för de inhemska sjuksköterskorna som inte var så välutbildade. Det var dock tillåtet för utländska sjuksköterskor att arbeta med förebyggande hälsovård, och i samband med detta kunde man naturligtvis även ge en viss medicinsk hjälp. Som framgått tidigare i denna berättelse var, och är, Marianne legitimerad sjuksköterska och barnmorska. När Pethrus Hammarberg var på besök i Mount Hagen i början av 1977 föreslog han att Marianne skulle starta ett förebyggande hälsovårdsarbete. Arbetet skulle finansieras av SIDA (Svenska statens organ för internationellt utvecklingssamarbete) via PMU. Detta stämde väldigt bra med Mariannes önskan att kunna hjälpa papuafolket med sin sjukvårdskunskap. Dessutom innebar det att hon fick lön för arbetet vilket var ett välkommet bidrag till familjens ekonomi. Marianne berättar: Jag tog kontakt med sjukhuset i Mount Hagen och de ställde sig väldigt positiva till en sådan verksamhet. De lovade hjälpa till med förbandsmateriel och undervisningsmaterial i form av planscher. Genom ett litet bidrag från PMU kunde vi köpa en Zuzuki-minibuss. Bilen blev min mobila klinik. Jag hade även en liten klinik i samband med bostaden men det var med den mobila kliniken som jag nådde flest människor. Kvinnorna jag ville nå kunde oftast bara det lokala stamspråket så jag hade hjälp av en infödd flicka som tolkade. Det var även andra missionärer som deltog i detta arbete, till exempel Ann-Britt Bernhardsson, Elisabet Swahn och Kristina Olsson. När det senare bildades lokala församlingar ute i byarna var det en del kvinnliga församlingsmedlemmar som började hjälpa till. Det här var som sagt samlingar för kvinnor, men i början av vår verksamhet kom männen med för att kontrollera vad vi gjorde. När de kom med sina långa bushknivar kände jag mig lite rädd, men inget farligt hände. 
I början var intresset för hälsovårdsundervisningen inte så stort så för att locka kvinnorna att komma kompletterade vi med annan undervisning. Vi lärde bland annat ut hur man sydde på handdrivna symaskiner som vi hade med oss. Resultatet av detta blev att några kvinnor köpte egna symaskiner. De sydde enkla kläder som de sålde på marknaden. En pastorsfru var så flitig att sy och sälja att hon kunde köpa en ny bil till sin man, vilket underlättade hans arbete mycket. Vi hade även läs- och skrivkurser, men sådana kurser var inte alla intresserade av. Man tyckte inte att man hade något behov av att kunna läsa. I samband med undervisningen hade vi alltid en andakt då vi tog upp någon berättelse ur Bibeln och så sjöng vi naturligtvis. Det var många kvinnor som på så sätt kom till tro. |
Med hjälp av planscher undervisade vi om olika hälsovårdsfrågor. Men vi tog även upp väldig enkla saker i vår undervisning, som till exempel hur man skulle förvara olika saker. Det hände olyckor med fotogen eftersom man hade flaskor och dunkar med detta stående inne i hyddorna. Många hade skabb och här kunde vi hjälpa till med medicin och undervisning om hur man förebygger skabb. Vi gav även råd när det gällde maten eftersom den ofta var ganska ensidig. En viktig del i vår undervisning handlade om bebisar och små barn. Bland annat förklarade vi att det i lag var förbjudet för kvinnor att använda nappflaskor eftersom de oftast inte hade möjlighet att rengöra flaskorna ordentligt. Nappflaskproblemet blev större i mitten av 80-talet eftersom det då fanns fler välutbildade kvinnor som fick tillstånd att köpa nappflaskor. 
Ibland var det någon som var sjuk på platsen som vi besökte. Om jag då bedömde att han eller hon var i behov av sjukhusvård skjutsade jag vederbörande till sjukhuset i Mount Hagen. Det fanns även mindre kliniker men tyvärr var det så att de så kallade barfotaläkarna ofta bara gav ett par huvudvärkstabletter och penicillin och malariatabletter oavsett vad problemet var. Denna standardbehandling hjälpte inte alltid. Därför valde jag att ta den sjuke till sjukhuset. Ytterligare ett problem var att de infödda var rädda för att åka till sjukhuset därför att den allmänna uppfattningen var att dit åkte man för att dö. Denna inställning innebar att när man väl kom till sjukhuset var det ofta för sent att bota den sjuke och så blev det en ”självuppfyllande profetia”, det vill säga att på sjukhuset dog man. Utöver det statliga sjukhuset i Mount Hagen fanns det ett missionssjukhus en timmes bilfärd från Mount Hagen. Där fanns amerikanska läkare och relativt bra utrustning. Problemet var, att om man som utländsk patient skulle få vård där, måste man själv ordna en utbildad sjuksköterska. Det innebar att jag ibland själv fick ställa upp, till exempel när Anders och Kristina Olssons barn behövde operera bort blindtarmen. Vi försökte även få kvinnorna att förstå att det var på sjukhuset de skulle föda barn och inte ute i bushen. Det traditionella sättet var att när en kvinna skulle föda så gick hon ut i bushen och blev borta i en vecka. Detta ledde ofta till komplikationer för både mor och barn. Så småningom blev det en viss förbättring med detta, men kvinnorna for ofta väldigt illa. Ibland blev jag tillkallad när någon kvinna låg i skogen och blödde. Vid ett tillfälle behövde jag köra en kvinna till sjukhuset men mannen vägrade hjälpa mig att bära henne till bilen. Det var inte så att han var speciell på något sätt utan den allmänna inställningen var att kvinnors blod var något som männen inte skulle befatta sig med. Men när jag förklarade att hon skulle dö om han inte hjälpte mig så fick jag honom till sist att hjälpa till. PMU och SIDA finansierade denna verksamhet till och med 1980 men vi fortsatte även sedan det stödet upphört. |
