Sänd av Gud
top6.jpg
Startsida Sök kapitel Kontakt Fler bilder

 

34. Vägen till Assemblies of God

English   sveriges-flagga.png

 

Sven berättar: När Ludvig och Hilding Eriksson med fruar påbörjade missionsarbetet i Mount Hagen var man väldigt noga med att verksamheten skulle vara ”svensk” när det gällde gudstjänstliv och församlingsstruktur. Det var en av orsakerna till att man ville ha namnet Filadelfia på församlingen i Mount Hagen (se kapitel 24). När Marianne och jag kom till Papua Nya Guinea gjorde vi det som svenska pingstmissionärer. Visserligen kom vi från Australien och vi var australienska medborgare men det var svenska pingstförsamlingar som stod för vårt ekonomiska underhåll.  Jag delade nog inte helt Ludvigs och Hildings inställning att det skulle vara ”svenska pingstförsamlingar” på Papua Nya Guinea utan tyckte att församlings- och gudstjänstliv också måste färgas av det papuanska kynnet så länge det var förenligt med Guds ord. Vi delade dock uppfattningen att varje församling skulle vara självständig och inte ingå i något samfund. De skulle även vara självständiga i förhållande till missionärerna. Dessa skulle inte kontrollera eller styra arbetet utan endast ha en undervisande och rådgivande roll.

Jag har tidigare nämnt om Petrus Hammarbergs besök i januari 1977 (se kapitel 27) och att han då sa att en förutsättning för att PMU skulle stödja yrkesskolan var att jag tog ansvar för den och även för missionsverksamheten. Han hade naturligtvis läst tidningsartiklarna i Sverige om de två äldre männen, Ludvig och Hilding, som på gamla dar hade rest till Papua Nya Guinea för att starta ett missionsarbete. När Petrus väl var på plats insåg han Ludvig och Hilding väl fullgjort sin uppgift som ”vägröjare” men att de inte hade erfarenhet nog för att leda ett växande missionsarbete med ett antal församlingsbildningar.

Några veckor efter det att Petrus Hammarberg återvänt till Sverige fick jag brev från honom. Det var ett officiellt brev om bidragen från PMU. Det intressanta var att han till detta bifogat en liten lapp där det stod: ”Det är Åke Bobergs och min uppfattning att du skall odla dina kontakter med Assemblies of God i Australien i avsikt att på sikt få missionsarbetet inordnat under den organisationen”. (Åke Boberg var vid den här tiden missionssekreterare i Filadelfia Stockholm.) Det var första gången som denna tanke nämndes. Själv hade jag inte tänkt så men kände, när jag tog del av brevlappen, att det nog kunde vara vettigt. Jag vet inte vad som låg bakom Åkes och Petrus förslag, men jag kan tänka mig att de tyckte att det var för långt mellan Sverige och Papua Nya Guinea. Det kan även varit så att eftersom Marianne och jag var relativt unga så utgick de från att vi behövde stöd, ett stöd som var svårt att ge från Sverige på grund av det långa avståndet. Till sist kan jag tänka mig att det helt enkelt var så, att eftersom det på Papua Nya Guineas låg- och kustland redan fanns en stark pingstverksamhet i form av Assemblies of God fanns det ingen anledning att starta en konkurrerande pingstverksamhet på Höglandet.  Nåja, oavsett vad motivet än var så var uppmaningen att jag borde odla mina kontakter med Assemblies of God i avsikt att få vår missionsverksamhet in under deras ”paraply”.

Med utgångspunkt från detta ”mandat” kontaktade jag i mars 1977 Cyril Westbrook som var missionsledare för Assemblies of God på Papua Nya Guinea och frågade om de var intresserade av att inordna vår missionsverksamhet under Assemblies of God. Jag fick ganska omgående ett negativt svar. Orsaken till detta var att man hade väldigt liten kunskap om oss och vår missionsverksamhet. Dessutom hade man hört att vi skapat problem för en del andra evangeliska missionsorganisationer (se kapitel 31). Hur som helst var man inte beredd att ta ansvar för vår missionsverksamhet. Men kontakten hade det goda med sig att när Assemblies of God:s missionärer allt som oftast måste övernatta i Mount Hagen, när de var på genomresa, inbjöd vi dem att delta i våra gudstjänster och även att predika. På detta sätt ”odlade” vi kontakten med Assemblies of God.

Efter att jag under några år vid flera tillfällen träffat olika missionärer från Assemblies of God blev jag inbjuden som gästtalare vid deras årliga pastorskonferens i Sepikprovinsen i september1980. Under konferensen bodde jag hos Cyril Westbrook. Vid ett av våra samtal sa jag: ”Jag har egentligen inget mandat att prata om våra församlingars anslutning till Assemblies of God men jag vill för min egen del gärna veta vad er ståndpunkt är idag. Om vi nu skulle göra samma ansökan som för tre år sedan vad blir då ert svar?”

Cyril hade olika förslag på hur vi skulle kunna komma fram till en bra lösning. Det som jag tyckte verkade bäst var att nya svenska pingstmissionärer som kom till Papua Nya Guinea skulle göra det som associerade till Assemblies of God.  Det innebar bland annat att de skulle söka visum via denna organisation, vilket skulle underlätta visumproceduren eftersom de var accepterade av myndigheterna. Missionärerna skulle även formellt vara underställda Assemblies of God:s missionsledare på Papua Nya Guinea. När det gällde våra församlingar, som var självständiga men samverkande, måste varje församling var för sig besluta om de ville gå med i Assemblies of God. Jag sa att jag tyckte det verkade vara ett bra förslag och att jag skulle ta upp det, dels med de svenska pingstmissionärer som fanns på Papua Nya Guinea och dels med de församlingar i Sverige som stod för vårt ekonomiska underhåll.

Väl tillbaka i Mount Hagen samtalade jag med familjerna Eriksson om detta förslag. De sa att om de svenska pingstförsamlingarna samtyckte hade de inget att invända. Familjen Bernhardsson hade vid den här tidpunkten återvänt till Sverige. Jag skrev då ett brev till Samuel Halldorf, som var vår kontaktperson för de underhållande församlingarna, och redogjorde för mina samtal med Assemblies of God samt frågade vad han tyckte. Brevet resulterade i att han kom till Papua Nya Guinea. Vi samtalade om för- och nackdelar med förslaget. Samuel fick större delen av tiden föra samtalen från sängen eftersom han blev sjuk.

Till saken hör också att det i början av 1980 kom en ny lag på Papua Nya Guinea som innebar att alla registrerade organisationer måste göra en organisationsplan. I den måste man bland annat redovisa alla funktioner som innehades av utlänningar. För varje sådan funktion måste man göra en plan på hur denna funktion inom fem år skulle kunna övertas av en infödd. Den här lagen gällde även missionssällskapen. Så det var bara att göra en organisationsplan där missionärernas funktioner framgick. Vid den här tiden var vi fyra svenska och tre finska missionärer. Det var ett ganska omfattade arbete att utarbeta denna plan men till sist var jag klar med den och skickade in den till myndigheterna för godkännande.

När Samuel var på besök hade vi fortfarande inte fått något svar från myndigheterna om planen. Bernhardssons hade som sagt redan åkt hem till Sverige och vi väntade på att Anders och Kristina Olsson skulle komma för att ta hand om yrkesskolan.  Men för att de skulle kunna få visum var vi först tvungna att få organisationsplanen godkänd. Möjligheten att enklare få visum var ytterligare en orsak att gå via Assemblies of God eftersom organisationen var mer etablerad än vår mission.

Visit-to-Sepic-1980_1.jpg

När Samuel varit hos oss i en vecka föreslog han att vi skulle resa till Sepikprovinsen för att samtala med bröderna vid Assemblies of God:s högkvarter. När vi kontaktade dem visade det sig att alla deras missionärer på Papua Nya Guinea samt deras nationella styrelse just då var samlad där. Vi hyrde ett MAF-flygplan och flög dit. Efter att ha samtalat med representanterna för Assemblies of God godkände Samuel som representant för pingstförsamlingarna i Sverige det upplägg som Cyril och jag tidigare fastnat för som den bästa lösningen.

Visit-to-Sepic-1980_2.jpg

Sepik 1980

Efter det att Samuel hade rest hem till Sverige fortsatte vi arbetet med att genomföra samarbetsplanen. Bland annat skrev jag ett brev till immigrationsmyndigheten på Papua Nya Guinea och förklarade att vi inte skulle ansöka om några fler visum via Filadelfia utan att alla våra visum i fortsättningen skulle gå via Assemblies of God. I december 1980 var samarbetsplanen klar och nya missionärer från Sverige kunde få visum den vägen. Så småningom anslöt sig även våra församlingar till Assemblies of God, men detta återkommer vi till i ett annat kapitel.

Föregående kapitel

Nästa kapitel