30. De första åren

Sven berättar: Jag har redan nämnt att en av mina första uppgifter blev att få församlingen i Mount Hagen, idag med namnet Philadelphia i Warakum, att juridiskt fungera. Ludvig och Hilding hade tillsammans med Matti Kumpulainen (finsk missionär, se kapitel 21) utsett den infödde brodern Andrew Kauga att vara ledare för pingstgruppen i Mount Hagen. Andrew hade studerat på katolskt prästseminarium. Någon katolsk präst blev han aldrig, kallelsen och frälsningen fick en annan inriktning, men tack vare studierna hade han mer bibelkunskap än övriga och ansågs därför lämplig att vara ledare. Dock var det så att alla beslut rörande verksamheten fattades av Matti tillsammans med Ludvig och Hilding. Detta var läget när vi kom till Mount Hagen augusti 1976.

Som sagt, nu gällde det att få till stånd en fungerande församling med en fungerande styrelse. Församlingen skulle välja en styrelse som skulle ta det fulla ansvaret. Tidigare, som framgår ovan, var det missionärerna som beslutade. Naturligtvis kom jag att ha ett stort inflytande även i fortsättningen, men inte genom någon formell position utan bara utifrån min andliga auktoritet. Jag kunde ge råd men i fortsättningen var det den lokala församlingsstyrelsen som fattade besluten.

Efter samtal och samråd föreslog jag församlingsmötet att välja följande styrelse. Eftersom Andrew redan var heltidsavlönad blev det naturligt att välja honom som pastor och föreståndare. Alan Lepa, Kisam Kasen, Lakoo Minson och Leaku (har tyvärr glömt hans efternamn) var fyra andra infödda bröder som ingick i den första styrelsen. Alan, Kisam och Lakoo var relativt unga män men Leaku var en äldre man. Ingen av dessa var anställda av församlingen utan hade ”vanliga” arbeten. Kisam blev vice föreståndare och Lakoo blev sekreterare och kassör. Församlingsmötet beslöt i enlighet med mitt förslag.

Lakoo (se kapitel 29) hade ingen kunskap av att vara sekreterare eller kassör så det blev min uppgift att lära honom detta. När han var vald överlämnade jag församlingens checkhäfte till honom. Jag sa till honom att jag nu inte tänkte skriva ut fler checkar men att jag under ett år skulle lära honom hur detta och bokföring fungerade. Det väckte en hel del uppseende när det kom till andra missionärers kännedom att jag överlämnat checkhäftet till Lakoo. Så kunde man inte göra, var ett vanligt omdöme. Jag frågade då om de trodde att de infödda fått ta emot samma Helige Ande som vi missionärer och om samma Helige Ande som gjort oss ärliga kunde göra de infödda ärliga? På detta var de naturligtvis tvungna att svara ja och då undrade jag varför dessa bröder inte ansågs förtroende värda. Efter ett år kunde Lakoo självständigt sköta dessa uppgifter.

Kundi Pok, som var den person som kom att stå mig närmast, ingick inte i styrelsen för Filadelfia i Mount Hagen utan hade en liten lön för att arbeta med verksamheten i Tega. Han kom att betyda oerhört mycket för pingstväckelsens utveckling på Papua Nya Guinea (se kapitel 33). I mitten av 1977 hade verksamheten i Tega vuxit till ett 50-tal medlemmar. De var nu tillräckligt många för att bli en självständig församling och Kundi blev dess pastor. Jag sa till Tega-församlingen att det nu var deras uppgift att ansvara för Kundis lön. De höjde då hans lön från 40 kina per månad till 80, vilket på den tiden ansågs vara en mycket bra pastorslön.

Redan när Samuel Halldorf besökte Papua Nya Guinea första gången 1975 (se kapitel 21) så insåg han att om det skulle bli någon varaktig framgång med Ludvig och Hildings evangelisationsarbete så var det nödvändigt att komma igång med bibelundervisning för de nyfrälsta, framförallt för de som skulle bli evangelister och pastorer. När vi träffade Samuel på vårt första besök på Papua Nya Guinea i mars 1976 var han där för att hålla en tvåveckors bibelundervisning. Vi fortsatte sedan med att regelbundet ha bibelstudieveckor för yngre evangelister. Det blev basen för vår bibelundervisning. Vi fick hjälp av olika missionärer och pastorer, även från Sverige och Australien. Vi funderade över om vi skulle starta en bibelskola med längre, sammanhållna kurser. För att hjälpa oss med våra pågående bibelstudieveckor och övrigt missionsarbete kom Gunnar och Elisabet Swahn till Mount Hagen i oktober 1978. Men Gunnars uppgift var också att undersöka möjligheten att starta en bibelskola. Han kom dock fram till att det var bättre att utnyttja Assemblies of God:s bibelskola i Maprik. Swahns reste hem till Sverige i månadsskiftet januari-februari 1980.

​

De första åren hade vi friluftsmöte i centrala Mount Hagen varje dag vid lunchtid. På lördagarna hade vi dessutom friluftsmöten på andra ställen i staden och i dess omgivningar. Jag kan inte låta bli att uttrycka min beundran för Allan Lepa som medverkade på nästan varje lunchfriluftsmöte. Han hade ett heltidsarbete på vägverket men använde sin lunchrast för att evangelisera istället för att äta lunch. Det var massor av människor som lämnade sig till Gud under dessa friluftsmöten. En hel del av dessa bodde inte i själva Mount Hagen utan i byarna omkring. På flera av dessa platser kunde vi så småningom starta församlingar.

I byarna fanns skolor för klass 1-6. Ville man fortsätta studera, vilket inte så många gjorde, så fick man i vårt område söka sig till high school i Mount Hagen. Där fanns klasserna 7-12, varav klasserna 10-12 ungefär motsvarar gymnasium i Sverige. Skolan var samtidigt ett internat, så eleverna tillbringade mycket av sin fritid tillsammans.

En dag i början av 1979 fick jag besök av ett par elever från high school. De berättade att en grupp elever börjat ha gemensamma bönemöten på skolan och de här ungdomarna var ledare för den gruppen. Under sina bönestunder hade ungdomarna även upplevt andedopet. Nu ville de i enlighet med bibelns budskap bli döpta i vatten genom nedsänkning trots att de ursprungligen var katoliker. Jag var mycket rörd över ungdomarnas önskan men förklarade att jag innan jag döpte dem måste ha ett samtal med gruppen om vad dopet innebar.

Gruppens ledare inbjöd mig då att komma till skolan. Vi fick låna ett klassrum där vi kunde samtala med varandra. Utöver bönegruppen, de tio, anslöt sig ytterligare ett antal elever till samtalet. När jag avslutade undervisningen om dopet var det ytterligare elva ungdomar som lämnade sig åt Gud. När vi någon vecka senare hade dopförrättning var det över 20 ungdomar som lät döpa sig till Kristus.

Katolikerna, och även lutheranerna, kritiserade oss mycket för att vi låtit döpa ”deras ungdomar”. Men ungdomarna höll fast vi sin nyvunna tro och blev till stor välsignelse i sina hembyar. De vittnade frimodigt om sin tro på Kristus och fick på så sätt föra flera personer till frälsning. I några av dessa byar startades senare församlingar. På detta och många andra sätt hade Guds ord framgång. Gud var med oss och vittnesbördet om frälsningen spred sig inte bara genom vår predikan utan även genom att Gud ledde människor till oss på ett fantastiskt sätt.

I början av 1979 började församlingarna i Sverige, de som betalade vårt underhåll, tycka att vi borde komma hem för en viloperiod. Jag hade dock ingen större lust att lämna Papua Nya Guinea eftersom jag hade mycket arbete på gång och hade svårt att se hur det skulle fungera utan mig. Men Gud talade till mig om detta och ställde den enkla frågan: ”Är det din eller min verksamhet? Om det är min verksamhet så kommer jag att vaka över den.” Efter denna upplevelse har jag alltid haft frid i hjärtat i denna fråga, att Gud vakar över sitt verk och att det inte står och faller med mig. I juni 1979 reste vi till Sverige. Vi var i Sverige i sex månader. Kundi Pok var med oss i Sverige under de tre första månaderna.

​

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel

​

​