51. Brudpris

Sven berättar: Redan från början av Mariannes och mitt missionsarbete på Papua Nya Guinea insåg vi vikten av att sätta oss in i de inföddas kultur och hur vi skulle förhålla oss till den i ljuset av Guds ord. Det finns alltid en risk att missionären betraktar sin kultur som överlägsen de inföddas men det är inte något som är självklart. Tvärtom är det vanligtvis så att för de infödda är deras kultur bättre så länge den inte står i strid med Guds ord.

I det traditionella papuanska samhället var äktenskap något som arrangerades av föräldrarna tillsammans med hela släkten och så är det fortfarande ute i byarna. Och man fick inte gifta sig med någon från den egna stammen. I samband med bröllopet skulle brudgummens föräldrar betala brudpris till brudens föräldrar. Traditionellt bestod detta mest av grisar, men sedan pengar började användas på Papua Nya Guinea så har brudpriset varit en kombination av grisar och pengar. Ofta har hela stammen fått hjälpa till då brudpriset skall betalas eftersom det ibland kunde röra sig om ganska mycket pengar och grisar. Ibland betalar man även med pungråttor, kasawarifåglar, grönsaker, frukt och säckar med ris.

Under årens lopp har jag träffat många missionärer som undrat varför vi i våra församlingar tillät att brudpris tillämpades. En del har till och med frågat sig vad skillnaden är mellan att köpa en gris och ge brudens föräldrar betalt. Det är den papuanska kulturen som gör skillnaden, för till det yttre finns det naturligtvis likheter med att köpa och sälja någonting. När kvinnan gifter sig lämnar hon sin stam och brudpriset är en kompensation för den arbetskraft som hennes egen stam förlorar. Ju bättre utbildad kvinnan är desto högre brudpris. Så, visst är det förståeligt att västerlänningar uppfattar det som att man köper en fru. Men så uppfattar inte papuanerna det och eftersom ingen har kunnat påvisa att denna sedvänja strider mot Guds ord så har vi inte arbetat för att få bort denna tradition.

Ur kristen aspekt är det viktigt att äktenskapet ingås på ett sätt som är förenligt med Guds ord. Men det är även viktigt att det sker på ett sätt som accepteras i den kultur man lever, så länge den kulturens sedvänja inte kommer i konflikt med vad Bibeln säger. På Papua Nya Guinea var det så att även om brudparet var vigda i kyrkan så betraktades det inte som ett riktigt äktenskap om brudpris inte var erlagt. Man till och med ansåg att mannen stulit sin fru.

Jag minns att vid ett tillfälle så samtalade några infödda pastorer om brudpriset. De gav uttryck för att för många var det svårt att få ihop tillräckligt med grisar och pengar när deras söner skulle gifta sig, så därför skulle de själva gå före ”med gott exempel” och ”ge bort” sina döttrar till någon fin kristen man när det blev dags för giftermål. Men då sa pastorernas fruar ifrån, något sådant kunde inte komma ifråga. Vad skulle deras döttrar då få för social ställning i samhället?

I det traditionella papuanska äktenskapet var det föräldrarna som bestämde vem man skulle gifta sig med. För det flesta västerlänningar är detta numera en främmande tanke. Men man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att konstatera att det förr inte var ovanligt att äktenskap ingicks mer av förnuftsskäl än på grund av kärlek.

​

​

I Bibeln kan vi läsa om att Abraham sa till sin tjänare: ”Gå till mitt eget land och min egen släkt och tag där en hustru åt min son Isak.” Isak hade ingenting att säga till om utan det var tjänaren som på faderns uppdrag utsåg en hustru, men eftersom både Abraham och tjänaren var gudfruktiga så bad de till Gud om vägledning så att det blev rätt kvinna. Det var onekligen vad vi kallar arrangerat äktenskap men även i sådana sammanhang kan Gud leda om alla inblandade är lyhörda för hans röst.

I den papuanska kulturen är det viktigt att det är de äldre, med livserfarenhet, som gör valet av brud respektive brudgum. Man tycker att det ökar chansen att det skall bli ett bra äktenskap, men så blir det givetvis inte alltid. Men man måste naturligtvis fråga sig om det är så mycket bättre i vårt västerländska samhälle där ofta känslorna styr mer än förnuftet.

Förändringarnas vind blåser även över Papua Nya Guinea, den är dock relativt svag ännu på äktenskapsfronten. Men visst, numera händer det allt oftare att ungdomarna själva väljer sin partner. Tidigare var det så att flickorna inte fick fortsätta med några högre studier utan de måste ta hand om trädgård och djur. Men idag är det allt fler flickor som studerar vid internatskolor och universitet. Då är det inte ovanligt att man träffar någon som man tycker om. Men fortfarande är seden så att om man vill att det skall bli ett äktenskap som accepteras av folket så måste sonen vända sig till sin far och be att han ordnar med giftermålet.

”Man måste väl ändå konstatera att den västerländska kulturen, på gott och ont, tränger sig in i det papuanska samhället”, säger jag, Leif, till Sven och fortsätter: ”Kommer inte detta att innebära att seden med brudpris försvinner så småningom? Har den försvunnit inom 50 år?”

”Nja”, svarar Sven, ”den kanske försvinner med tiden men jag tror inte att det sker inom de närmaste 50 åren. Detta beror bland annat på att giftermålet i det papuanska samhället inte bara är en angelägenhet mellan två personer utan något som berör hela stammen. Brudpriset kommer hela kvinnans stam tillgodo och hela mannens släkt får ofta hjälpa till när det skall betalas. Det personliga ägandet har traditionellt inte haft samma betydelse på Papua Nya Guinea som för oss västerlänningar. En rik persons förmögenhet ses som en tillgång för hela stammen. Så för att en förändring skall ske på detta område måste hela samhällskollektivets tänkande förändras och det är en långsam process. Dessutom måste man, ur biblisk synpunkt, fråga sig om det är just vårt västerländska sätt att se på de här sakerna som är det rätta. I många länder betyder fortfarande familjebanden mycket mer än vårt individuella sätt att se på äktenskapet.”

​

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel