Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
24. Den ringa begynnelsen |
Familjerna Erikssons avsikt var att resa till Council Wingtis hemby Molo i Södra Höglandet. För att ta sig dit tog man båt från Rabaul till staden Lae på fastlandet. Därifrån fanns det väg till Mount Hagen. I Lae, eller möjligen i Goroka, köpte de en ny Toyota Land Cruiser och en husvagn. Med på resan var Philip Kaiwe, en infödd evangelist som talade engelska, tok pisin (= melanesian pidgin) och viro, det lokala språket i Molo. Joseph Yans var en annan infödd evangelist som samarbetade med Ludvig och Hilding. Om han var med på resan eller anslöt sig senare är oklart. Båda dessa evangelister hade arbetat tillsammans med finska missionärer i Rabaul och var duktiga predikanter. Utan deras hjälp hade Ludvig och Hilding aldrig kunnat göra sig förstådda. På resan till Höglandet träffade man en del pingstmissionärer, i Lae och Goroka, som försåg dem med traktater på pidgin utgivna av TL Osborne. De fick även bibelfilmer och en projektor. Det visade sig senare vara ett mycket effektivt evangelisationsredskap. Via högtalare annonserade man ut att man skulle visa film. Först visade man en film på cirka 20 min. Därefter hade man en gudstjänst på 1½ timme och så avslutade man med ytterligare en film. När de kom fram till Mount Hagen visade det sig omöjligt att fortsätta till Södra Höglandet och Molo, vägen dit saknade broar. De blev alltså tvungna att stanna i Mount Hagen. Det var inte lätt att hitta en plats där de kunde ställa upp sin husvagn, men till sist var det en kinesisk affärsman som hyrde ut en liten plats bakom ett skjul på en industritomt i Warakum, en stadsdel i Mount Hagen. Senare fick de också hyra en del av skjulet för att starta en liten speceriaffär, vars överskott gick till missionsverksamheten. De hyrde även ett litet rum i skjulet för att ha gudstjänster i. När Ludvig och Hilding med fruar kom till Mount Hagen sa alla de pratade med att det var omöjligt att starta en missionsverksamhet där. Den australienska administrationen (fram till självständigheten den 16 september 1975 administrerades Papua Nya Guinea av Australien) tillät inte olika missionssällskap att verka i en och samma by. Orsaken till detta förbud var att man hade uppfattningen att de infödda skulle bli förvirrade av olika förkunnelser. Byarna i Västra Höglandet hade delats upp mellan katoliker och lutheraner och inga andra fick bygga kyrkor inom dessa områden. Så var det före självständigheten. I Mount Hagen och söder över kunde man dock evangelisera. Man delade ut traktater och hade friluftsmöten i och omkring Mount Hagen. Evangelisterna Philip Kaiwe och Joseph Yans predikade. Hilding spelade dragspel och Ludvig fiol. Man visade även bibelfilmerna. Så småningom utvidgades verksamheten även till Molo-området i Södra Höglandet. Där fanns det sju byar som hade varsin wesleyansk kyrka. Byfolket påstod att de wesleyanska missionärerna lämnat dem. När sedan Ludvig och Hilding fick veta att dessa människor inte blivit döpta, trots att en del varit frälsta i nästan fem år lät de döpa alla som ville. (Wesleyanerna hade en regel att man skulle vara frälst i minst fem år för att få bli döpt.) På så sätt fick man sju små församlingar och kyrkor som man kallade Filadelfia. Så småningom visade det sig att de wesleyanska missionärerna inte alls övergivit sina trossyskon utan bara var i sitt hemland för en viloperiod. Detta ”övertagande” av wesleyanska kyrkor ledde till stora problem, Hilding och Ludvig fick dåligt ryckte hos de evangeliska missionerna. Resultatet blev att man inte fick använda missionsflyget MAF och inte heller det radiokommunikationssystem som var gemensamt för de evangeliska missionerna. Detta fick man leva med ända tills 1977 då Sven lyckades normalisera förhållandena. Återkommer till denna historia längre fram. 
Gammal kyrkhydda i Waknum, Papua Nya Guinea I själva Mount Hagen var det tillåtet för de olika samfunden att bygga kyrkor för att ta hand om personer som var medlemmar i deras trossamfund och som var på besök i staden. Av den anledningen fanns det olika evangeliska kyrkor i Mount Hagen. En katolsk missionär, som Hilding och Ludvig hade kontakt med, sa som alla andra att de aldrig skulle kunna bygga en kyrka i Mount Hagen eller i Västra Höglandet. Men, la han till, enda möjligheten var att köpa en industrifastighet och börja arbeta med utgångspunkt från denna. |
Vi är nu i slutet av 1973 eller möjligen i början av 1974 och närmar oss dagen för landets självständighet. Många infödda trodde att när landet skulle bli självständigt skulle de få ta över alla byggnader som ägdes av utlänningar. Denna missuppfattning gjorde att många australiensare fruktade att detta skulle leda till blodbad efter självständigheten och sålde därför ut sina verksamheter till mycket låga priser. På så sätt kom Ludvig och Hilding över en fastighet i Warakum som Ludvig köpte för 10000 kina. Det var ungefär 10 % av vad fastigheten tidigare hade kostat. (Vid den här tiden motsvarade värdet av en kina en australiensk dollar. Idag, 2012, får man ungefär två kina för en australiensk dollar.) Fastigheten innehöll ett möbelsnickeri med full uppsättning maskiner och verktyg samt två lägenheter med vardera tre rum. I ett separat hus fanns ytterligare en tre-rumslägenhet. Man avvecklade verksamheten i ”kinesfastigheten” och flyttade över till den nyinköpta fastigheten. Gudstjänsterna hade man i snickeriverkstaden. Lite senare köpte Hilding ett sågverk, Highlands Timber, av en sjundedagsadventist för endast 5000 kina. I köpet ingick, utöver sågverket, två bulldozers och tre lastbilar. En bulldozer sålde han vidare för 5000 kina och finansierade på så sätt hela köpet. Sågverket låg i Mount Rondon, ett av bergen utanför Mount Hagen. Hilding och hans fru Ingrid bosatte sig vid sågverket. Hilding högg en del timmer som han sågade upp och sålde. På så sätt fick de pengar till uppehälle och verksamhet. Samtidigt kunde han hjälpa missionärer med billigt timmer till kyrkor och missionärsbostäder. Ludvig och Elsa bodde i en av lägenheterna vid snickerifabriken. Kanske förtjänar sågverksköpet några rader till. Det var nämligen så att sjundedagsadventisten ville att hans anställda skulle få köpa sågverket. Han delade ut en extra lönebonus till de anställda på sammanlagt 5000 kina. Samtidigt satte han upp ett anslag om att sågverket var till salu för 5000 kina och hoppades att de anställda skulle köpa det. Till hans stora sorg var de inte intresserade utan gjorde annat för sina ”extrapengar”. Det var då han erbjöd Hilding att köpa sågverket. Inköpet av dessa två fastigheter gav Hilding och Ludvigs missionsverksamhet ett ”fotfäste” i Mount Hagen och Västra Höglandet. 1974 började de finska missionärerna i Rabaul förstå att Ludvig och Hilding lyckats starta ”någonting” i Mount Hagen och Södra Höglandet. Matti Kumpulainen kom till Mount Hagen för att hjälpa Ludvig och Hilding. Det var med glädje de tog emot honom. Han och hans familj fick bo i en av lägenheterna i Warakum. Matti hade erfarenhet av församlingsbyggande, något som Ludvig och Hilding saknade. Under hans ledning fick gudstjänsterna en ny klass, men han var alltid noga med att rådgöra med Ludvig och Hilding. Matti såg också till att det kom evangelister till Tari och Mendi i Södra Höglandet och Wabag i Engaprovinsen. 
Den mission som stått för deras inbjudan till Papua Nya Guinea var Full Gospel Outreach i Rabaul. Av den anledningen hade man använt namnet Full Gospel Outreach i Mount Hagen, men det var inte registrerat hos myndigheterna. Ludvig och Hilding såg dock inte sin verksamhet som en del av verksamheten i Rabaul utan som självständig. Nu ville de registrera verksamheten under namnet Filadelfia Kristen Kongregesin, vilket de tyckte var en lämplig översättning av det svenska begreppet Filadelfiaförsamlingen. De trodde nämligen att alla pingstförsamlingar i Sverige hette Filadelfia. Matti gick med på att de skulle ansöka om det namnet och fick en advokat att göra i ordning alla dokument för att kunna få detta namn registrerat hos myndigheterna. När Sven och Marianne kom till Mount Hagen i augusti 1976 hade registreringen just gått igenom och Sven fick ta itu med att ordna med styrelse o.s.v. Mer om detta längre fram. Under 1975 och 1976 kom sedan flera finska missionärer till Höglandet. De ”tog över” många av de församlingar som uppstått genom Ludvigs och Hildings verksamhet. De finska missionärerna registrerade dessa församlingar under eget namn. Detta innebar en brytning mellan den svenska och finska missionen. När Sven och Marianne påbörjade sitt missionsarbete på Papua Nya Guinea så blev det alltså med utgångspunkt från verksamheten i Warakum, idag med namnet Philadelphia i Warakum. Från denna ringa start har det idag, som jag nämnde i inledningskapitlet, en verksamhet på 400 församlingar och cirka 60000 medlemmar vuxit fram. Det är den största pingstverksamheten på Höglandet. Även andra kyrkor, som inte tillhör Assemblies of God, har sprungit fram ur denna verksamhet. Hur den så småningom blev en del av Assemblies of God återkommer vi till. |
