23. Ludvig och Hilding

Vi skall åter till 1976 och tiden för Sven och Mariannes förberedelser för att resa till Papua Nya Guinea, men för att få en bakgrund till det som kommer att skildras i kommande kapitel måste vi först gå ytterligare några år tillbaka i tiden.

Marianne har tidigare berättat om hur hennes pappa, Ludvig Eriksson, i en dröm upplevde att Gud kallade honom att arbeta på Papua Nya Guinea. Drömmen bidrog till att man emigrerade till Australien och på så sätt kom närmare Papua Nya Guinea.

Kunskapen om livet på Papua Nya Guinea var dock bristfällig. Ludvig hade läst en del äventyrsskildringar från Söderhavet och på så sätt fått uppfattningen att man skulle kunna leva av landets frukter, bananer, cocosnötter och sötpotatis.  Man skulle alltså inte behöva några pengar. Redan 1960, alltså två år efter ankomsten till Australien, reste Ludvig till Papua Nya Guinea. Han besökte bland annat en missionsstation i Sepikprovinsen (norra kusten av Papua Nya Guinea) tillhörande Assemblies of God. Resan blev dock en besvikelse eftersom han förstod att det inte heller på Papua Nya Guinea gick att leva utan pengar. Det här gjorde att han gav upp tanken på att någonsin kunna bosätta sig där.

Ludvig och hans fru Elsa blev frälsta i sin ungdom och hade sedan dess hållit fast vid sin tro. De hade alltid varit verksamma i församlingsarbetet, Ludvig till exempel genom att spela fiol. Hilding och hans fru Ingrid var däremot inte avgjorda kristna. I början av 1971 var Hilding med om en dramatisk omvändelse. Han upplevde hur djävulen attackerade honom i form av en orm. Det var så verkligt att Hilding hoppade över bilens motorhuv för att undvika att bli stungen av ormen. Den här upplevelsen gjorde att Hilding nästa söndagsförmiddag gick till kyrkan och lämnade sig åt Gud. Några veckor senare blev hans fru Ingrid frälst.

Mycket snart efter sin omvändelse flög Hilding till sin bror Ludvig i Cairns och sa att nu skulle de resa till Papua Nya Guinea tillsammans.  Det var visserligen Ludvig som hade haft kallelsen att arbeta för Guds verk på Papua Nya Guinea men i och med Hildings omvändelse blev han den drivande kraften. Hilding lyckades övertyga Ludvig om att nu var det dags att förverkliga drömmen som brodern hade haft i sin ungdom. 1971 var Ludvig 59 år och Hilding 51 år.

Ingrid och Hildings hönseri i Mount Isa

Ludvig och Elsa sålde sitt hus i Cairns och Hilding och Ingrid sin hönsfarm i Mount Isa. Pengarna de på så sätt fick ihop blev grundplåten för deras nya liv på Papua Nya Guinea. För att få visum till Papua Nya Guinea behövde de en inbjudan från någon organisation som var etablerad i landet. I Rabaul på New Britain, den största ön i Papua Nya Guinea, fanns en pingstmission Full Gospel Outreach som förestods av en holländsk missionär John Pastor-Kemp. Bland de troende i Mount Isa var han och hans verksamhet väl känd. Det var även många finska missionärer som arbetade där. Genom att John Pastor-Kemp hade hört talas om Hilding och Ingrids omvändelse gick han med på att inbjuda dem att komma och hjälpa till i arbetet i Rabaul. Han såg dem inte direkt som missionärer utan mer som personer som kunde hjälpa dem med praktiska saker. På så sätt kom Ludvig, Elsa, Hilding och Ingrid Eriksson till Papua Nya Guinea 1971.

Från vänster: Elsa, Ludvig, Ingrid och Hilding

På plantagerna omkring Rabaul var det en hel del gästarbetare från Höglandet. En man från Höglandet vid namn Council Wingti besökte vid ett tillfälle några ungdomar som var gästarbetare där. Han var troende och tillhörde wesleyanska kyrkan. När han såg hur många missionärer det var i Rabaul frågade han om det var någon av dessa som kunde komma till Höglandet i stället. De enda som hörsammade denna vädjan var familjerna Eriksson, som på så sätt kom dit 1972.

​

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel

​

​