Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
20. Pakistan? |
Sven berättar: Vi hade nu börjat rota oss i Mount Isa men samtidigt kunde vi inte helt lämna tanken på missionsarbete i Pakistan. Vi beslöt oss för att åka hem till Sverige och tillsammans gå på bibelskolan i Filadelfiaförsamlingen Stockholm hösten 1971. Jag hade gått bibelskolan där redan hösten 1966, men vi trodde detta skulle vara ett bra sätt att återknyta kontakten med svenska pingströrelsen. Vår plan var att åter erbjuda oss att åka till Pakistan som missionärer. Samtidigt, april 1971, som vi började planera för att vistas några månader i Sverige sålde Hilding och Ingrid Eriksson sin kycklingfarm för att resa till Papua Nya Guinea. Han som köpte kycklingfarmen hade inte för avsikt att bo på farmen så Hildings och Ingrids hus blev tomt. Marianne och jag behövde spara ihop pengar till Sverigeresan så vi kom överens med den nya ägaren att mot att vi tog hand om äggen och tvättade dessa inför försäljningen så skulle vi få bo gratis i huset. Ekonomiskt var det bra för oss att bo på kycklingfarmen men det visade sig att Marianne var allergisk mot dammet. Dessutom gjorde tupparnas eviga galande att hon hade svårt att sova. Sammantaget gjorde detta att Marianne blev stressad och det var inte bra eftersom hon sedan ett tag åter var gravid. En kväll började hon blöda näsblod. Själv var jag van vid att ibland blöda näsblod och det brukade jag kunna få stopp på efter ett par minuter. Jag trodde att detta var något liknande, men vi lyckades inte få stopp på blödandet så vi åkte till sjukhuset. Men även läkarna hade svårt att få stopp på det. Samtidigt började Marianne få värkar. Hon vädjade då till doktorerna att kalla in överläkaren Irene Milne som Marianne kände, men så skedde inte. Barnet dog under förlossningen. När Irene Milne kom till sjukhuset på morgonen och fick veta vad som hänt skällde hon ut doktorerna för att de inte kallat in henne under natten. Marianne kom hem från sjukhuset men var väldigt svag, fick panikattacker och var deprimerad. Men jag förstod inte hur allvarligt det var utan fortsatte att planera för resan till Sverige. För att få resan så billigt som möjligt köpte vi flygbiljetter från Darwin, men det innebar också en bussresa på 1700 km. Problemet var att det aldrig kom några flygbiljetter och så sent som dagen före avresan från Mount Isa fick jag veta att vi måste hämta biljetterna i Darwin. 100 km söder om Darwin gick bussen sönder och vi fick besked att det skulle ta tio timmar innan vi kunde åka vidare, vilket innebar att vi skulle missa vårt flyg. Vi, Marianne, lille David och jag, tog alla våra resväskor och ställde oss efter vägkanten för att lifta. Vi fick ganska snart lift och kom fram inte alltför mycket försenade till Darwin. Pastorn i Assemblies of God i Darwin, Bernie Hennaway, var en god vän till oss så han kom och hämtade oss och körde oss till resebyrån så att vi skulle kunna hämta våra biljetter. När jag frågade efter dessa sa man att de inte fanns. Jag stod på mig och sa att eftersom jag fått ett referensnummer så måste de rimligen finnas. Efter mycket om och men letade man då en gång till och fann då mycket riktigt våra biljetter. Vi hann precis i tid till vår flight. Flygningen till Sverige gick utan vidare missöden. |
Vi kom till Skåne och mina föräldrar i september 1971. Det var ett kärt återseende. Senast jag träffade mina föräldrar var i januari 1968. Min mor sa till mig att jag måste vara rädd om Marianne, eftersom hon inte verkade helt frisk. Det blev en tankställare för mig och först då förstod jag hur hårt missfallet hade tagit på Marianne. 
Sven, längst till vänster, med föräldrar och syskon då hans syster Ulla gifte sig 1971. I oktober reste vi upp till Stockholm för att delta i bibelskolan. David, nu två år gammal, blev kvar hos mina föräldrar i Skåne. Återigen skulle jag, och naturligtvis även Marianne, få bo hos Asta och Walfrid Kennerberg. Jag är tacksam för alla gånger jag fick bo hos dem. Under tiden vi gick på bibelskolan bröt det ut krig mellan Indien och Pakistan. Alla missionärer blev tvungna att lämna landet. Återigen stängdes vägen till Pakistan för oss och vi förstod nu att Herren inte kallat oss att vara missionärer där. Vi beslöt att återvända till Mount Isa för att tjäna Gud i verksamheten där. Första veckan i januari 1972 återvände vi dit. Jag fick åter anställning på McIntyre & Associates och Marianne började efter ett tag arbeta på sjukhuset i Mount Isa. Men Marianne ville gärna av arbetstidsskäl gärna jobba på en privat klinik och i augusti 1972 började hon arbeta på Dr Irene Milnes klinik. Det blev dock ingen lång anställning eftersom Marianne åter blev gravid. Hon slutade på kliniken i mars 1973 och vårt andra barn, Andrew, föddes den 16 maj 1973. Parallellt med mitt arbete på McIntyre & Associates var jag på min fritid andrepastor i Assemblies of God:s församling i Mount Isa. Tyvärr blev det en del splittringar i församlingen och många medlemmar framförde önskemål om att jag skulle ta över som föreståndare för församlingen. Jag ville inte medverka till att underminera församlingsföreståndarens ställning så jag avsa mig pastorsuppdraget och flyttade över till en annan församling, Full Gospel. Samtidigt, i mitten av 1973, blev jag ombedd av min arbetsgivare att övervaka ett pumpstationsbygge vid en ny dammbyggnad. Dammbygget, Lake Julius, låg c:a 80 km från Mount Isa. Med dåliga vägar dit så var enda alternativet att bo på platsen. Samtidigt som jag övervakade bygget så servade Marianne arbetarna med sjukvård i en liten sjukstuga. Vi blev kvar där oktober 1973 – oktober 1974. Vi hann nätt och jämt tillbaka till Mount Isa innan vår dotter Sonia föddes den 2 november 1974. Tillbaka i Mount Isa köpte vi oss ett enkelt hus. Samtidigt frågade vår nya församling, Full Gospel, om jag ville gå in i uppgiften som andrepastor på min fritid. Jag tackade ja och hade den uppgiften fram till vår avresa till Papua Nya Guinea. |
