I början av avsnittet ”Syster Marianne” berättar Marianne om bönenatten då hon upplevde att hon skulle bli missionär på Papua Nya Guinea. Som jag tidigare påpekat var detta något som Marianne aldrig hade berättat för Sven, inte för att hon ville ha hemligheter för honom utan därför att hon inte ville påverka Svens kallelse. Endast om även Sven upplevde kallelse till Papua Nya Guinea så skulle allt kännas rätt.
Marianne berättar: Jag var nu ännu mer övertygad om att det var till Papua Nya Guinea vi skulle som missionärer. Samtidigt som jag kände mig ängslig för att åka dit kände jag oro för att ingenting hände i detta avseende. Men jag ville fortfarande inte påverka Sven, så jag sa inget. För mig var det viktigt att han fick en egen kallelse till detta land.
I mitten av 1975 har vi en väckelsekampanj i Mount Isa. I en av gudstjänsterna står jag tillsammans med alla andra och ber. Plötsligt är det en man bakom mig som säger: ”Inom ett år kommer ni vara missionärer på Papua Nya Guinea.” Jag vänder mig om för att se vem som talar till mig, men där finns bara kvinnor. Jag förstår nu att det är Guds röst och får visshet om att det kommer bli som Gud har sagt.”
Sven berättar: I mars 1976 upplever jag att Gud talar till mig om en förändring i våra liv.
”Sven, är du villig att lämna detta land och resa till ett fattigt land?”
”Det kan jag inte. Jag har fru och tre barn, avbetalningar på både hus- och billån. Nu har jag ett bra jobb som ger mig råd att betala för allt detta. Och hur skall vi få pengar till vårt underhåll, väldigt få känner oss här i Australien? Det är bara en liten grupp här i Mount Isa som är bekanta med oss”, svarade jag.
Tidigare hade vi utgått från att vi skulle skickas ut som missionärer av svenska pingströrelsen. Men vi hade inte haft kontakt med pingströrelsen i Sverige på åtta år, med undantag för besöket hösten 1971. Men omständigheterna då, med att dörren till Pakistan stängdes, gjorde att vår kontakt med församlingar i Sverige blev mycket begränsad. Efter ungefär tre veckor talar Gud åter väldigt starkt till mig.
”Sven, är du villig att lämna allt det här och flytta till Mount Hagen på Papua Nya Guinea? Ludvig och Hilding har startat en verksamhet där men de är gamla och behöver hjälp. Och de behöver någon som tar över ansvaret för missionsverksamheten.”
”Gud, jag har fortfarande fru och tre barn och mina avbetalningar. Och jag vet fortfarande inte hur vi skall få pengar till vårt underhåll. Dessutom behövs jag i församlingen här”, svarade jag. Vid den här tiden var jag på min fritid andrepastor i församlingen Full Gospel.
”Sven, vet du att du skall dö en dag?” fortsatte rösten, Den Helige Ande.
”Ja, det vet jag.”
”Då kommer du inte kunna ta med dig ditt hus, din bil, din fru eller dina barn, inte heller pengar du samlat på banken. Det enda du kommer att kunna ta med dig är de själar du vunnit för mig.”
Detta får mig att bryta samman och jag börjar gråta.
”Gud, jag ber om ursäkt för mina dåliga värderingar. Jag är villig att lämna allt det här och åka till Papua Nya Guinea.”
När jag efter en stund lugnat mig något säger jag till Gud.
”Vi kan inte bara åka till Papua Nya Guinea utan någon måste be oss komma dit. Så om det verkligen är du Herre som talat till mig så be Hilding Eriksson att han skriver ett brev till mig och ber oss komma.”
Till saken hör att Hilding aldrig skrivit brev till oss under de fyra år de varit på Papua Nya Guinea. Dessutom var det så, tråkigt nog, att Hilding inte gillade mig särskilt mycket. Så chansen att han skulle skriva var inte så stor. Men efter två veckor kom ett brev. Det var ungefär den tid det tog för ett brev att komma från Mount Hagen till Mount Isa så brevet måste ha skrivits ungefär samtidigt som jag bad Gud om detta.
I brevet skrev Hilding bland annat: ”Jag har förstått att du kommer ha semester inom ett par veckor och undrar om ni inte skulle kunna komma till Mount Hagen och se er omkring. Jag funderar på om inte Gud har kallat er som missionärer till Mount Hagen.”