Sänd av Gud
top6.jpg
Startsida Sök kapitel Kontakt Fler bilder

 

21. Kallelsen

English   sveriges-flagga.png

 

I början av avsnittet ”Syster Marianne” berättar Marianne om bönenatten då hon upplevde att hon skulle bli missionär på Papua Nya Guinea. Som jag tidigare påpekat var detta något som Marianne aldrig hade berättat för Sven, inte för att hon ville ha hemligheter för honom utan därför att hon inte ville påverka Svens kallelse. Endast om även Sven upplevde kallelse till Papua Nya Guinea så skulle allt kännas rätt.

Marianne berättar: Jag var nu ännu mer övertygad om att det var till Papua Nya Guinea vi skulle som missionärer. Samtidigt som jag kände mig ängslig för att åka dit kände jag oro för att ingenting hände i detta avseende. Men jag ville fortfarande inte påverka Sven, så jag sa inget. För mig var det viktigt att han fick en egen kallelse till detta land.

I mitten av 1975 har vi en väckelsekampanj i Mount Isa. I en av gudstjänsterna står jag tillsammans med alla andra och ber. Plötsligt är det en man bakom mig som säger: ”Inom ett år kommer ni vara missionärer på Papua Nya Guinea.” Jag vänder mig om för att se vem som talar till mig, men där finns bara kvinnor. Jag förstår nu att det är Guds röst och får visshet om att det kommer bli som Gud har sagt.”

Sven berättar: I mars 1976 upplever jag att Gud talar till mig om en förändring i våra liv.

”Sven, är du villig att lämna detta land och resa till ett fattigt land?”

”Det kan jag inte. Jag har fru och tre barn, avbetalningar på både hus- och billån. Nu har jag ett bra jobb som ger mig råd att betala för allt detta. Och hur skall vi få pengar till vårt underhåll, väldigt få känner oss här i Australien? Det är bara en liten grupp här i Mount Isa som är bekanta med oss”, svarade jag.

20120404_073.jpg

Tidigare hade vi utgått från att vi skulle skickas ut som missionärer av svenska pingströrelsen. Men vi hade inte haft kontakt med pingströrelsen i Sverige på åtta år, med undantag för besöket hösten 1971. Men omständigheterna då, med att dörren till Pakistan stängdes, gjorde att vår kontakt med församlingar i Sverige blev mycket begränsad. Efter ungefär tre veckor talar Gud åter väldigt starkt till mig.

”Sven, är du villig att lämna allt det här och flytta till Mount Hagen på Papua Nya Guinea? Ludvig och Hilding har startat en verksamhet där men de är gamla och behöver hjälp.  Och de behöver någon som tar över ansvaret för missionsverksamheten.”

”Gud, jag har fortfarande fru och tre barn och mina avbetalningar. Och jag vet fortfarande inte hur vi skall få pengar till vårt underhåll. Dessutom behövs jag i församlingen här”, svarade jag.  Vid den här tiden var jag på min fritid andrepastor i församlingen Full Gospel.

”Sven, vet du att du skall dö en dag?” fortsatte rösten, Den Helige Ande.

”Ja, det vet jag.”

”Då kommer du inte kunna ta med dig ditt hus, din bil, din fru eller dina barn, inte heller pengar du samlat på banken. Det enda du kommer att kunna ta med dig är de själar du vunnit för mig.”

Detta får mig att bryta samman och jag börjar gråta.

”Gud, jag ber om ursäkt för mina dåliga värderingar. Jag är villig att lämna allt det här och åka till Papua Nya Guinea.”

När jag efter en stund lugnat mig något säger jag till Gud.

”Vi kan inte bara åka till Papua Nya Guinea utan någon måste be oss komma dit. Så om det verkligen är du Herre som talat till mig så be Hilding Eriksson att han skriver ett brev till mig och ber oss komma.”

Till saken hör att Hilding aldrig skrivit brev till oss under de fyra år de varit på Papua Nya Guinea. Dessutom var det så, tråkigt nog, att Hilding inte gillade mig särskilt mycket. Så chansen att han skulle skriva var inte så stor. Men efter två veckor kom ett brev. Det var ungefär den tid det tog för ett brev att komma från Mount Hagen till Mount Isa så brevet måste ha skrivits ungefär samtidigt som jag bad Gud om detta.

I brevet skrev Hilding bland annat: ”Jag har förstått att du kommer ha semester inom ett par veckor och undrar om ni inte skulle kunna komma till Mount Hagen och se er omkring. Jag funderar på om inte Gud har kallat er som missionärer till Mount Hagen.”

Jag visade brevet för Marianne och sa:

”Det är helt otroligt. Men hur som helst så har vi inga pengar till resan så vi kan inte åka nu.”

”Du kan åka själv”, svarade Marianne.

”Nej, jag vill inte åka själv. För om jag då känner att vi skall vara där och du inte varit där med mig så kommer du kanske inte klara av det. Antingen åker vi båda och fattar beslut tillsammans eller annars får det vara.”

Några dagar senare kom ett brev från min far. Eftersom mina föräldrar nu var pensionärer hade de sålt sin gård. Genom försäljningen hade de fått lite pengar över. En del av dessa ville de fördela bland sina barn och han undrade nu vad jag ville göra med min del. Jag såg att pengarna skulle räcka till att resa till Mount Hagen och för vistelse där under ett par veckor, så jag skrev omgående till far att han skulle skicka pengarna till en bank i Cairns.

Senare i mars 1976 gjorde vi oss klara att resa till Papua Nya Guinea och Mount Hagen.  Eftersom våra barn inte hade några pass och tiden fram till resan var för kort att ordna detta så lämnade vi dem hos goda vänner. David, som gick i skolan, blev kvar i Mount Isa hos en arbetskamrat. George, Mariannes bror, bodde vid den här tiden i Cairns. Det gjorde även hans svärföräldrar. De tog hand om Andrew. De hade även lovat ta hand om Sonia men när svärmodern såg hur liten Sonia var sa hon att hon inte vågade ta hand om henne. Vi blev naturligtvis väldigt bekymrade över hur vi skulle lösa detta. Tidigare hade vi naturligtvis kunnat besluta att ta med Sonia men nu skulle vi inte hinna ordna pass och visum till henne så detta var inte heller någon möjlighet. På söndagskvällen var vi på gudstjänst. Efteråt var det en dam, Greta Ginn, som följde med hem till Georges hus. Under tiden vi drack kaffe samtalade vi om vår situation. Då sa Greta: ”Om ni inte har någon som kan ta hand om er dotter så kan jag göra det.” Hon var van att ta hand om barn eftersom hon hade sex egna. När vi efter resan till Papua Nya Guinea kom för att hämta Sonia visade det sig ha gått jättebra. Så även här var Gud med och såg till att allt löste sig.

20120403_042.jpg

Det var intressanta veckor på Papua Nya Guinea. Ludvig och Hilding, och deras fruar, visade oss runt i Mount Hagen med omgivningar. Vi träffade även en del andra missionärer, bland annat den finske brodern Matti Kumpulainen. Och naturligtvis var vi med på olika gudstjänster. För första gången mötte jag Kundi Pok, som jag senare kom att ha ett mycket nära samarbete med.

Vi träffade även Samuel Halldorf som var på besök från Sverige. Samuel hade tidigare, 1973-75, bott i Australien. Han hade då hört av en familj Hellberg att det fanns en svensk pingstmission på Papua Nya Guinea. Samuel, som väl kände svenska pingströrelsen, menade att det inte kunde finnas några svenska pingstmissionärer där eftersom inga svenska pingstförsamlingar skickat några missionärer till Papua Nya Guinea. Hellbergs var emellertid envisa så innan Samuel reste hem till Sverige begav han sig till Mount Hagen. Där träffade han Ludvig och Hilding 1975. Väl hemkommen till Sverige skrev han i Evangelii Härold och Dagen om bröderna Ludvig och Hilding som tillsammans med sina fruar startat en ”svensk pingstmission” i Mount Hagen.

Nu var han tillbaka på Papua Nya Guinea för att se hur missionsarbetet utvecklat sig. När vi samtalade med varandra och han hörde att vi kände kallelse att bli missionärer på Papua Nya Guinea så sa han: ”Om ni kommer hit och tar ansvaret för arbetet här så tror jag att vi skall kunna stödja det här missionsarbetet från Sverige, annars kommer vi inte att göra det.”

Under vår vistelse på Papua Nya Guinea kände vi i våra hjärtan att det var här Gud ville att vi skulle vara. Och nu, äntligen, berättade Marianne om hur hon vid flera tillfällen upplevt att hon skulle bli missionär på Papua Nya Guinea. Vi reste tillbaka till Mount Isa för att vidta ”mått och steg” för att kunna bosätta oss permanent på Papua Nya Guinea. Vi upplevde att livet fram tills nu varit en enda lång förberedelse för det som nu skulle komma att bli vår uppgift.

Föregående kapitel

Nästa kapitel