38. Bygg upp Jerusalems mur

Sven berättar: En söndag, några månader in på 1982, talade pastorn, Peter Patterson, i pingstförsamlingen i Mount Isa i sin predikan om när profeten Nehemja får höra talas om att ”Jerusalems mur är nedbruten och dess portar uppbrända”. (Nehemja kapitel 1) Pastorn beskrev hur profeten fick underrättelse om att muren var nedriven och hur profeten kände kallelse att bygga upp den igen. När pastorn avslutade sin predikan med att säga ”Jerusalems mur är nedriven och du måste gå och bygga upp den” slog det ned som ett spjut i mitt hjärta. Men jag förstod inte varför det kändes så. När jag några månader tidigare besökt Papua Nya Guinea var det ingen som berättade för mig om de stora problem som pingstförsamlingarna på Höglandet hade. Jag var helt inriktad på att vi inte skulle återvända till Papua Nya Guinea så jag tryckte tillbaka känslan och sa ingenting till Marianne.

Nästa söndag var det en gästande pastor som predikade. Han hade samma text. Återigen upplevde jag att det var som att ett spjut stacks in i mitt hjärta. Jag kände mig väldigt dålig men sa fortfarande ingenting till Marianne.

Den därpå kommande söndagen var det vår andrepastor, Michel Mackrell, som predikade. Han hade varit bortrest på semester i en månad. Vad väljer han för text? Jo, för tredje söndagen i rad hör jag en predikan om Nehemja och pastorn säger ”Jerusalems mur är nedriven och du måste gå och bygga upp den”. Då brast jag i gråt och när jag tittade på Marianne såg jag att även hon grät. Vi tog varandras händer och gick fram för förbön och sa: ”Nu reser vi tillbaka till Papua Nya Guinea”.

Sven byggde tillsammans med andra missionärer och församlingsmedlemmar kyrkan i Warakum, Mount Hagen

​

Även broar behöver "byggas upp" ibland

​

Men det var inte bara att resa. Dels måste vi ansöka om att bli missionärer för Assemblies of God World Mission och dels måste vi ordna med vårt ekonomiska underhåll. När vi ansökte om att få bli missionärer för Assemblies of God så var vi tvungna att fylla i en blankett och där bland annat uppge vem som var ens församlingsföreståndare respektive arbetsgivare. Dessutom skulle man namnge en ”officiell person”, typ advokat eller läkare, som kunde ge en rekommendation. Till dessa personer översände Assemblies of God ett fyrsidigt formulär med en mängd frågor som skulle besvaras. När läkaren som Marianne arbetade hos hade besvarat frågorna sa hon till Marianne: ”Jag tror jag har besvarat alla frågor utom en och det är frågan om hur många personer du frälst. Den kan jag inte besvara.”

Vi skickade in alla våra papper och blev formellt godkända att vara Australian Assemblies of God World Mission-missionärer. Med det formella godkännandet från Assemblies of God World Mission Office följde också uppgifter om hur mycket ekonomiskt underhåll vi måste ha för att få åka till Papua Nya Guinea. Jag la brevet på mitt skrivbord och bad: ”Gud, om inte du ordnar detta underhåll så har jag ingen möjlighet att göra detta.”

Saken var den att tidigare hade vi varit underhållna av svenska pingstförsamlingar. I Australien var vi bara kända i Assemblies of God -församlingen i Mount Isa. Till detta kom att Assemblies of God World Mission hade mycket högre krav på underhållet än vad fallet var när vi var missionärer för Svensk Pingstmission. Nu skulle det utöver pengar till Marianne och mig även vara bidrag till skolavgifter och verksamheten. Något sådant hade vi tidigare inte haft. Och vi fick inte resa iväg förrän vi hade löfte om minst 90 % av de pengar som behövdes. Det var vi själva som ansvarade för att få fram församlingar som var villiga att bidra till underhållet. Till hjälp i detta fick vi ett introduktionsbrev från Assemblies of God World Mission.

När jag i bönen ”samtalade med Gud” om vår kommande missionsgärning på Papua Nya Guinea upplevde jag väldigt starkt att vi skulle vara tillbaka i Mount Hagen i augusti 1982. Jag skrev ett brev till Assemblies of God:s missionssekreterare i vilket jag framhöll att jag upplevde att vi skulle vara tillbaka på Papua Nya Guinea i augusti. Han svarade att det bara var möjligt under förutsättning att underhållet var klart. Varpå jag skrev ett nytt brev där jag igen framhöll att vi måste vara på plats i Mount Hagen i augusti. Och svaret från missionssekreteraren blev åter, ja om ert underhåll är klart. Efter denna något märkliga skriftväxling beslöts det att vi skulle resa till Assemblies of God World Missions kontor i Melbourne. Marianne och jag hade aldrig varit där och vi hade inte heller tidigare träffat George Forbes som var director för missionsverksamheten. I Melbourne fick vi träffa honom och John Sweany, som var Assemblies of God World Missions missionsledare på Papua Nya Guinea.

Efter en stunds samtal sa John att vi kanske skulle vänta med att åka till Papua Nya Guinea eftersom det var problem med pingstförsamlingarna i Mount Hagen. Det var första gången jag hörde om dessa problem. Någon detaljerad bild av problemen kunde de inte ge men det bestod bland annat i att en del personer talade illa om Assemblies of God vilket hade lett till att många nu vara emot organisationen. Jag kände hur det brast inom mig och jag började gråta inför dessa ”gubbar”. När jag lugnat mig lite så att jag åter kunde tala så sa jag:

”Det skall ni veta att om det blir konflikt mellan Assemblies of God och de församlingar vi etablerat på Höglandet så kommer vi stå på församlingarnas sida. Om ni inte kan acceptera detta får ni skicka någon annan.”

”Vi har inte för avsikt att tvinga er att ansluta församlingarna till Assemblies of God, men det finns stora problem som vi hoppas att ni skall kunna lösa och att ni kan förmå församlingarna att åter börja samarbeta. Du behöver alltså inte lova att pingstförsamlingarna på Papua Nya Guineas högland ansluter sig till Assemblies of God”, sa George Forbes.

Efter detta löfte från George Forbes, som även John Sweany hörde, kände jag att Marianne och jag kunde planera för att återvända till Papua Nya Guinea.

Och plötsligt började det lösa sig med underhållet, hälften från svenska församlingar och hälften från australienska Assemblies of God-församlingar. Pingstförsamlingen i Hässleholm skrev till oss: ”Vi har hört att ni kanske tänker återvända till Papua Nya Guinea. Vi står i begrepp att utöka vårt missionsarbete men vi vill inte fatta något beslut förrän vi vet hur ni tänker göra.” Det märkliga var att jag några dagar tidigare skrivit till Sven Strömberg, pastor i Hässleholm, och berättat att vi skulle åka tillbaka till Papua Nya Guinea och att vi nu försökte få ihop pengar till vårt underhåll. Vidare berättade jag att vi den här gången skulle resa som missionärer för Assemblies of God. Jag avslutade med att fråga om församlingen var intresserad av att delta i vårt underhåll. Tydligen skickades breven ungefär samtidigt så de ”möttes” väl på halva vägen. Hur som helst blev det så att pingstförsamlingen i Hässleholm tog ansvar för cirka 1/3-del av vårt underhåll. De blev den församling som tog det största ansvaret för vårt ekonomiska underhåll. Alla pengar till underhållet gick via vårt konto hos Assemblies of God. De skötte våra skatter, pensionsinbetalningar och försäkringar. I augusti 1982 så var hela vårt underhåll klart och vi kunde åter resa till Papua Nya Guinea.

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel

​

​

​