Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
6. Skånepågen |
Sven såg dagen ljus den 30 april 1943 och tillbringade sina första levnadsår i Matteröd, en liten ort i norra Skåne där hans föräldrar Erik och Evy Göransson hade en liten gård. Hans föräldrar var mycket respekterade i bygden och hans far hade många politiska förtroendeuppdrag. Svens far blev i sin ungdom frälst i Missionsförbundet men var senare med om att bilda Sionförsamlingen i Matteröd (som numera har gått upp i Pingstkyrkan Hässleholm). Erik var församlingens ordförande under många år. Sven berättar att han fick en väldigt strikt uppfostran. När man inte skötte sig fick man smaka på mattpiskan och det hände ganska ofta, säger Sven och skrattar. (Skrattet ligger alltid nära när Sven berättar.) Vi var åtta barn i familjen, varav sex grabbar, vilket innebar att vi hittade på en hel del hyss. Två år gammal började jag i söndagsskolan. På den tiden var söndagsskolan före förmiddagsgudstjänsten, så det innebar att som barn var jag först på söndagsskolan och sedan på förmiddagsgudstjänsten. Till detta kom sedan en gudstjänst på söndagskvällen. Utöver detta var det bönemöte på lördagskvällen. Från det att man var 5-6 år gammal så var man med på alla dessa gudstjänster. 
Sven, andra från vänster i främre raden, med föräldrar och syskon 1948. Varje dag inleddes med en familjeandakt där far läste Guds ord och där alla vi barn fick be om vi så önskade. För mig var min uppväxttid en fin tid och jag uppskattar far och mor väldigt mycket. Jag har senare i livet förstått att några av mina syskon hade/har en annan uppfattning men själv har jag fortfarande stor respekt för deras livsgärning. Far var lantbrukare och hade som sagt en liten gård i norra Skåne. På 1930-talet var den inte lönsam och mina föräldrar upplevde en väldigt svår tid. De fick ta lån för att klara sig och hoppades att det skulle bli bättre. Det första jag kommer ihåg när det gäller denna del av livet är att allt var väldigt begränsat när det gällde mat. På söndagsmorgonen var det dock en riktig fest när man fick en kopp choklad och ett ägg att lägga på den ena smörgåsen och en ostskiva på den andra. Sådant förekom inte på vardagarna. Man kan väl säga att vi var fattiga, i alla fall med dagens mått, men vi fick alltid tillräckligt med mat. 
Föräldragården i Matteröd När vi var 5-6 år fick vi börja hjälpa till med att sköta djuren. När vi blev äldre och gick i skolan hade vi egentligen inget sommarlov eftersom vi hela tiden skulle hjälpa till i jordbruket. Arbetet bestod bland annat i att rensa ogräs i sockerbetas- och potatisland. Och det var inte frågan om små trädgårdstäppor utan stora åkrar. Jag kommer ihåg att en sommar bad jag att få ledigt åtminstone en dag för att kunna gå ute i skogen och njuta av att vara ledig. Men man skall komma ihåg att detta, att få lov att hjälpa till redan som barn, inte var något unikt för vår familj. Så var det för många bondungar i min generation. Jag hade som sagt en bra uppväxttid, men ibland kunde jag få en känsla av att jag inte riktigt hörde till detta sammanhang utan var på väg till en annan destination. Sex år gammal kände jag för första gången behov av att be om syndernas förlåtelse. Jag berättade det för mor och tillsammans böjde vi knä och bad. En dag, sju år gammal, var jag på väg hem från skolan. Jag kan fortfarandes för mitt inre se vägkurvan där jag stod, när jag kände en röst inom mig som sa: ”Sven, du skall bli predikant en dag.” Be mig inte förklara hur en sjuåring förstår detta men jag bara visste att Gud talade till mig och jag bara svarade i mitt inre: ”Gud om det är vad du vill så får det bli så.” |
När jag var nio år önskade jag bli döpt och så skedde i Sionförsamlingen i Matteröd. Men i åldern 11-13 år ville jag inte länge gå i kyrkan. Jag började även röka. Det var i samband med att man i skolan började prata om utvecklingsläran. Man sa att det inte finns någon Gud, att Jesus var död osv. Bibeln var bara en bok av fabler. Det gick så långt att jag började tro att det var sant att det inte finns någon Gud. 
Sven 1952 Men så en dag, 14 år gammal, så slår det mig plötsligt hur meningslöst livet är om det inte finns någon Gud, om det inte finns något evigt liv. Om inte Jesus lever och Bibeln inte är Guds ord, vad är det då för mening med att leva överhuvudtaget? Den här tanken slog rot i mig. Vid den här tiden gick jag i skola i Hässleholm. Det var svårt med kommunikationerna från Matteröd så jag bodde hos min mormor i Tyringe och åkte tåg till skolan varje dag. En kväll grät jag mig till sömns för att livet var så meningslöst. Varför skall man slita och jobba ett helt liv om det inte finns något liv efter detta? Då är det bättre att dö på en gång. Nästa dag tänkte jag att dessa tankar skulle gå över, men det gjorde de inte. Även den kvällen var jag väldigt nedstämd och jag grät i min ensamhet för att livet kändes så meningslöst. Åter somnade jag med en förhoppning om att det skulle vara bättre nästa dag. Tredje dagen fortsatte på samma sätt och på kvällen när jag kom hem från skolan så tänkte jag att om Gud verkligen finns så kan han uppenbara sig för mig så att jag vet att han finns. Jag beslöt mig för att göra det jag fått lära mig att göra, nämligen be Gud om syndernas förlåtelse. Jag böjde mina knän vid sängen och bad: ”Jesus förlåt mig mina synder.” När jag uttalade den bönen var det som om hela rummet lystes upp av ett starkt sken och jag kände Guds närvaro på ett sådant sätt att jag bara visste att Gud var där. Jag fick en stark förvissning om att Jesus levde och att Bibeln, som jag inte läste på den tiden, var Guds ord. Denna tro kom till mig som en gåva och inget skulle i fortsättningen få mig att tvivla på att Guds ord var sant. Jag bad till Gud: ”I morgon är jag åter i skolan och då måste du hjälpa mig så att jag kan berätta för skolkamraterna vad jag har upplevt.” Jag bad om ett särskilt tillfälle då det skulle vara naturligt att berätta vad jag upplevt. Jag upplevde en gudomlig kraft och jag tror att det var i det ögonblicket jag blev andedöpt, även om jag då inte visste vad det var. När jag kom till skolan följande morgon satt mina klasskamrater och samtalade om utvecklingsläran. Jag tog tillfället i akt och sa att jag inte längre trodde på utvecklingsläran utan att jag trodde på Bibeln och att Gud skapat himmel och jord. Dom tittade förundrade på mig, det här var inte den Sven som de kände från tidigare utan en ny person. Så började de argumentera mot mig. Jag kommer särskilt ihåg en händelse då en sa: ”Det står i Bibeln att haren idisslar och det gör han ju inte.” Jag tänkte mycket på det där och bad till Gud att han skulle visa mig hur det där hängde ihop. Lite senare hörde jag på radion ett föredrag av en vetenskapsman som pratade om att man tidigare inte förstått att haren är en idisslare. Haren idisslar inte som en ko utan maten går igenom haren två gånger. Först kommer den ut som slemkulor som haren åter äter. När jag kom till skolan nästa dag berättade jag om föredraget jag hört på radion och då var det även andra som hade hört programmet. Vi berättade för vår biologilärare om vad vi hört på radion och på så sätt fick han veta att jag blivit en kristen och inte trodde på utvecklingsläran längre. Efter lektionen frågade läraren om mina föräldrar var religiösa. ”Ja, det skulle man kunna säga”, svarade Sven. ”Gud finns inte, Bibeln är bara en bok med fabler och Jesus är död. När du blir lite äldre och får sätta dig in lite mer i utvecklingsläran så kommer du att förstå att det är så det ligger till” fortsatte läraren. Efter detta inledde denne lärare varje lektion med att ge mig några pikar för att jag var så dum att jag trodde på Gud. Det gick så långt att en del andra elever sa emot honom och tyckte att han skulle sluta att trakassera mig. |
