58. På väg till nytt missionsuppdrag

Sven berättar: När Sonia var klar med sin utbildning i Toowoomba flyttade vi till Brisbane. På så sätt slapp jag det dagliga pendlandet mellan Toowoomba och Brisbane. Samtidigt meddelade vi Assemblies of God:s missionsstyrelse att vi var beredda att bli missionärer i Centralasien och att jag var beredd att acceptera uppdraget som regionchef. Efter det väntade vi på besked hur vi skulle gå vidare.

I februari 1998 började vi undra om Assemblies of God World Mission fortfarande var intresserade av att vi skulle bli missionärer i Centralasien eftersom de inte hört av sig sedan december 1997. Men, så i slutet av februari fick vi besök av pastor Kevin Hovey från missionsledningen. Han sa då bland annat att vi borde gå en åtta veckors kurs på Filippinerna som startade i början av april. Kursen handlade om hur man på bästa sätt skulle nå muslimerna med evangelium. ”Det innebär att jag omgående måste säga upp mig från mitt arbete, men problemet är att inga församlingar ännu lovat något ekonomiskt underhåll, så vad ska vi leva av?” blev min kommentar.

På måndagen sa jag upp mig från mitt arbete, men när jag väl hade gjort det kom ”eftertankens kranka blekhet”: Vad hade jag gjort? Vi hade inget underhåll ordnat och vi behövde omgående motsvarande 30000 kr för att kunna delta i kursen på Filippinerna. Vi hade faktiskt ingen aning om hur vi skulle få ihop dessa pengar.

Men då fick jag ett telefonsamtal från min svägerska, Birgitta Göransson, i Tyringe. Hon satt i styrelsen för Filadelfiaförsamlingen i där. Hon sa till mig: ”Vi har hört att ni eventuellt är på väg till Kazakstan. Hur är er situation just nu? Saken är den att vår församling fått 20000 kr som en församlingsmedlem testamenterat till oss. Av villkoren i testamentet framgår att de skall användas för missionsändamål, men för närvarande har vår lilla församling ingen missionsverksamhet. Om det är så att ni är på väg att bli missionärer i Kazakstan upplever vi att ni skall ha dessa pengar.” ”Just nu behöver vi inga pengar för Kazakstan, men vi behöver gå en kurs på Filippinerna. Kursen kostar cirka 30000 kr och de 20000 kr skulle naturligtvis vara till stor hjälp”, blev mitt svar. Samtalet avslutades med att hon lovade återkomma med besked. Beskedet blev att man beslutat ge oss dessa 20000 kr och dessutom skulle man nästkommande söndag ta upp en extra kollekt som skulle gå till oss. Det visade sig att kollekten gav så mycket att tillsammans med de 20000 kr täckte de totala kostnaderna för kursen i Filippinerna.

Skolan i Baguio

Marianne och jag reste till Filippinerna med både undran och bävan inför framtiden.

När vi kom fram till Manilla tog vi en taxi till det kristna gästhem där vi skulle övernatta ett par nätter innan vi fortsatta upp till Baguio. Taxichauffören hade dock svårt att hitta dit så jag tog fram kuvertet med biljetter och resecheckar. I kuvertet fanns även ett brev som beskrev var gästhemmet låg. När vi kom fram glömde jag i hastigheten hela kuvertet i bilen och där stod vi utan returbiljetter och pengar. Vi tog en ny taxi tillbaka till flygplatsen i förhoppning om att hitta den taxi vi åkt med, men naturligtvis gjorde vi inte det. Vi anmälde förlusten till polisen och flygbolaget. Flygbolaget var mycket tillmötesgående och skrev omgående ut nya biljetter till oss. Efter att banken undersökt förhållandet med våra resecheckar fick vi nya, så efter ett par veckor hade vi åter pengar så att vi kunde betala skolavgifterna och vårt uppehälle.

Marianne och Sven tillsammans med övriga kursdeltagare i Baguio

Kursen i Baguio var en livsförvandlande erfarenhet. Det var ett tio-tal lärare från olika samfund, baptister, presbyterianer, plymouthbröder och naturligtvis från Assemblies of God som organiserade och sponsrade kursen. Alla hade lång erfarenhet av att evangelisera i den muslimska världen. Det var mycket att ta till sig under åtta veckor.

I slutet av kursen fick jag meddelande från missionsledning i Assemblies of God att jag omedelbart efter kursen behövde resa till Pakistan för att reda upp vissa problem där. ”Men, jag har inga pengar”, sa jag. ”Det är ett problem mellan Gud och dig”, blev svaret. Man kan tycka det är ett tufft besked att någon ringer och ber en resa till en plats för att lösa ett problem men samtidigt säger att pengarna för resan får du ordna själv. ”Är det Guds vilja att du skall resa så kommer pengarna fram, så det är inget att oroa sig för”, avslutade min sagesman. Det är oerhört frustrerande att inte ha pengar när man vet att det är något man måste göra. Men när Gud sedan löser problemet är det en fantastisk känsla som fyller en. Det lyfter ens tro och förtröstan på Herren som inget annat. Den här gången var det en person som ringde från Hässleholm i Sverige och undrade om jag behövde 20000 kr.

Gudstjänst i Lahore, Pakistan

Den missionär som australiska Assemblies of God World Mission hade i Pakistan var en broder född i Pakistan men sedan ett antal år boende i Australien och gift med en australienska. Han var utsänd från Australien för att arbeta i Full Gospel Assemblies of Pakistan, som var resultatet av svenska pingstmissionärers arbete. Han hade inte varit där så länge när styrelsen för denna verksamhet skrev till Assemblies of God World Mission i Australien att man inte ville ha honom där. Anledningen var att han inte ville underordna sig styrelsen. Jag lyckades ta reda på att det var pingstförsamlingen i Gävle som var kontaktförsamling. Via församlingens pastor, Berndt Wikman, fick jag namn och adress till den ansvarige missionären i Pakistan, Birgitta Almeby. Jag kontaktade henne, presenterade mig och sa att jag skulle komma till Pakistan och försöka reda upp det problem som uppstått.

Strax innan jag skulle resa iväg i juni 1998 fick jag veta att Kevin Hovey, biträdande director för Assemblies of God Mission, skulle följa med på resan. På plats i Lahore, Pakistan, fick vi till ett samtal med styrelsen för Full Gospel Assemblies i Pakistan. Även Birgitta Almeby deltog. Man beskrev hur den pakistan-australienske missionären underminerade deras arbete och önskade att Assemblies of God World Mission kallade hem honom till Australien.

Efter samtalet upplevde jag att deras vädjan var berättigad, men Kevin tyckte att vi istället skulle börja samarbeta med en annan grupp församlingar som var knutna till Assemblies of God i Amerika. Det visade sig att även denna grupp av församlingar hade ”brutit sig ur” från Full Gospel Assemblies i Pakistan. Det är naturligtvis inget fel att starta nya församlingar, det har jag alltid uppmuntrat. Men jag är emot att en rörelse splittras i olika grupperingar och det var vad som skett här. Jag var också väldigt obekväm med den pakistan-australienske missionärens attityd mot de infödda pastorerna, han såg dem inte som sina medarbetare utan sig själv som deras överhuvud. Som framgått tidigare i denna berättelse stämde det inte alls överens med min uppfattning om hur missionsarbete skall bedrivas och hur rollfördelningen skall vara mellan de infödda pastorerna och missionären (se till exempel kapitel 47) Trots mina betänkligheter beslöt Assemblies of God World Mission i Australien att stödja den pakistan-australienske missionären i hans arbete. Det var första gången jag började inse att jag inte i alla avseenden delade Assemblies of God World Mission i Australien uppfattning om hur missionsarbete skall bedrivas. Tyvärr besannades mina farhågor senare och församlingarna splittrades ytterligare.

​

​

Sven i Karachi, Pakistan

När jag var tillbaka från Pakistan ville Assemblies of God World Mission att Marianne och jag skulle resa till Kazakstan i en månad för att träffa missionärerna där. Vi skulle även bekanta oss med landet och göra upp en plan för hur vi skulle gå vidare med arbetet där. Bara biljetterna för resan fram och åter kostade 6000 dollar. Jag beställde biljetterna men hade inga pengar att betala med. Jag kommer nu inte ihåg varifrån pengarna kom, men på samma mirakulösa sätt som tidigare fick vi dem så att vi kunde betala biljetterna.

För vårt första besök i Kazakstan ordnade Teen Challenge Kazakstan ett tolv månaders visum. När vi kom dit för vårt månadslånga besök ställdes vi inför nya problem. Bakgrunden var den att den första australienske missionären som kom till Kazakstan startade en Teen Challenge-verksamhet där. (Teen Challenge startade ursprungligen i USA på 1950-talet. Huvudsyftet var och är att hjälpa unga människor som fastnat i drogträsket.) Han hade haft mycket hjälp från Assemblies of God i USA, men samarbetet försämrades gradvis på grund av en intressekonflikt. Assemblies of God-missionärerna från USA betraktade Teen Challenge-verksamheten som deras medans den australienske missionären ansåg den som sin egen verksamhet. Före oss hade flera missionärer från Assemblies of God World Mission i Australien försökt få rätsida på problemen men misslyckats. Faktum var att directorn för Assemblies of God World Mission i Australien hade beslutat att ”ta hem” Teen Challenge-föreståndaren men eftersom styrelsen för Assemblies of God World Mission inte godkänt detta beslut hade ingenting hänt ännu.

När vi anlände till Almaty i Kazakstan sa föreståndaren för Teen Challenge-verksamheten att om vi stannade i Almaty skulle han ”göra sig av med oss”. Han menade naturligtvis inte att han skulle döda oss utan att han skulle göra livet så besvärligt för oss att vi skulle ge upp och resa hem till Australien. Det kändes inte som någon bra inledning på samarbetet med en person för vilken jag skulle vara chef. Men jag förstod snart att det inte var något personligt mot just mig utan han hade inte för avsikt att underordna sig någon.

För att få visum till Kazakstan måste man bli inbjuden av någon lokalt registrerad organisation. Jag föreslog Teen Challenge-föreståndaren att vi skulle använda Teen Challenge Kazakstan för att kunna ta in missionärer i Centralasien men att de sedan skulle arbeta med projekt som inte hade med Teen Challenge att göra. Han var inte samarbetsvillig på denna punkt och redan under detta första besök kontaktade jag en kristen advokat i Kazakstan för att förbereda skapandet av en ny hjälporganisation. Förslaget var att vi skulle kalla den Zabota (забота), som på ryska betyder omsorg.

Vi fick flera kontakter under denna första månad i Kazakstan, bland annat Sargon Daniali. Han var från Iran men gift med en rysk kvinna bosatt i Kazakstan. Han var pastor för en liten församling i Almaty. Denna kontakt blev väldigt viktig för oss eftersom samarbetet med föreståndaren för Teen Challenge gick så dåligt. Vi tillbringade mycket tid med Sargon och jag predikade några gånger i hans kyrka.

Församlingen i Almaty hade startats av australienska missionärer, Sylvia och Daniel Barecca. Men efter ett kort tag hade de överlämnat verksamheten till Sargon och själva flyttat till Turkiet där de startade en församling. Senare kom vi, Marianne och jag, att besöka dem flera gånger då även Turkiet kom att ingå i vårt ansvarsområde.

Under denna första månad tillbringade Marianne och jag mycket tid på Teen Challenge och varje dag skrev jag ned mina iakttagelser för att kunna lämna en korrekt rapport till Assemblies of God World Mission:s director George Forbes. En hel del av verksamheten på Teen Challenge imponerade på mig men andra saker var skrämmande. Min slutliga rekommendation var att vi skulle låta Teen Challenge fortsätta med sin verksamhet men samtidigt försöka komma tillrätta med det som var negativt i verksamheten. När jag kom hem till Australien överlämnade jag min rapport och George Forbes delade mina slutsatser. Han föreslog att vi skulle kalla den nya organisationen CARE, Central Asia Relief Enterprises. Jag meddelade sålunda Sagon Daniali att han tillsammans med advokaten skulle jobba vidare på att skapa denna nya biståndsorganisation. Han, jag och ytterligare tre personer skulle stå som grundare av stiftelsen Zabota. (CARE-organisationen bildades först i slutet av år 2001 och kom bara att finnas i Australien, i Kazakstan blev namnet på organisationen Zabota. Det var allt för krångligt att översätta Central Asia Relief Enterprises till ryska så att det blev ett vettigt namn och innehåll.)

Tillbaka i Australien kunde vi konstatera att Gud på ett fantastiskt sätt löst pengabehovet för ovanstående tre resor, men vi hade fortfarande inte löfte om en enda dollar i understöd för att kunna påbörja ett permanent missionsarbete i Centralasien. Jag vill minnas att det var 3600 dollar per månad som vi behövde. Första församlingen att lova understöd var vår hemförsamling här i Brisbane, Garden City Christian Church. De lovade 1200 dollar i månaden. Efter kontakt med olika församlingar i Australien var vi uppe i 2200 dollar per månad. Pingstförsamlingen i Hässleholm hade beslutat att delta i underhållet av oss men kom aldrig med något besked om hur mycket. Vår plan var att resa till Sverige på väg till Kazakstan. Vi skulle vara i Sverige under december 1998 och januari 1999. När vi så kom till Sverige fick vi besked om att församlingen i Hässleholm skulle bidra med 1400 dollar och vårt underhåll var därmed löst. Till detta kom att församlingarna i Hudiksvall och Tyringe beslutat bidra med 200 respektive 100 dollar per månad och så vi hade fått det vi behövde med råge. Än en gång hade Gud visat att vi befann oss i hans hand.

Hur det kom sig att vi fick underhåll av församlingen i Hässleholm kan förtjäna ett par extra rader. Under större delen av 1997 bodde Zenitha Josefsson från Hässleholm hos oss i Toowoomba. Under jul- och nyårshelgen kom även hennes mamma, Majken Josefsson, att besöka oss. Majken var en kvinna som älskade Gud och hans verk och det var en stor glädje att ha henne hos oss. Vi samtalade om Mariannes och min plan att bli missionärer i Centralasien. Vi berättade samtidigt om svårigheterna att få ihop tillräckligt med underhåll. ”Varför har ni inte skrivit till min församling i Hässleholm?”, undrade hon. ”Vi upplevde att församlingens intresse för vår missionsverksamhet avtog mot slutet av vår tid på Papua Nya Guinea och därför kan vi inte gärna be dem den här gången”, blev mitt svar. ”Skriv ett brev till församlingens årsmöte”, föreslog Majken. ”Men det kommer inte hinna fram i tid”, svarade jag. ”Jo, om du faxar det så går det”, sa Majken.

Sagt och gjort. Jag skrev ett brev och beskrev ganska utförligt våra planer. Sedan faxade jag det. Enligt församlingen i Hässleholms stadgar kom brevet för sent för att tas upp på årsmötet, men styrelsen beslöt att ändå att läsa upp det. Efter att församlingen hört brevet bestämde man omgående att man skulle stödja oss, men beslutet angav ingen summa. Storleken fick vi som sagt veta först när vi kom till Sverige i december 1998.

I november 1998 var vi, Marianne och jag, tillbaka några veckor på Papua Nya Guinea för att delta i 50-årsjubileet av att den första missionären från Assemblies of God kom till detta land. Vi deltog i firandet i Mount Hagen. På plats fanns även Ingrid och Hilding Eriksson. På själva högtidsdagen fick vi fyra tåga in på arenan efter fanbärare som bar svenska och australienska flaggor. Det var fantastiskt att få vara med om denna högtid och återknyta kontakten med alla vänner.

Även besöket i Sverige, under december 1998 och januari 1999, var en underbar upplevelse. Fastän vi inte hade varit i Sverige på över åtta år möttes vi av stor värme och kärlek. Vi kände oss hedrade av att man i Sverige fortfarande tänkte på oss och ville vara med och stödja oss i vårt nya uppdrag.

​

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel

​

​