53. Att förlova sig

Lite bakgrundsfakta till nedanstående berättelse. 1985 var David 16 år. Som framgår av kapitel 45, ”Ett extra hem”, var familjen Göransson i slutet av 1985 tre månader i Sverige. 1986 tillbringade de i Australien. 1987 återvände familjen till Papua Nya Guinea utan David, som stannade kvar i Australien för studier.

Sven berättar: I september 1985 förberedde vi oss för att resa till Sverige. I samband med sista söndagens förmiddagsgudstjänst blev vi hembjudna till Makiona och Kisam Kasan på lunch. Kisam var en av pastorerna i kyrkan i Mount Hagen. Under en lång period bodde familjen Kasan nära oss och deras äldsta dotter Linda och vår son David lekte mycket tillsammans under deras uppväxt. Nu, när de båda var i mitten av tonåren, var de väldigt goda vänner och båda var mycket aktiva i församlingen.

När vi kom hem till Kasans så upptäckte vi att de slaktat och kokat en hel gris. (Vanligtvis har man ingen möjlighet att förvara färskt kött, alltså måste man koka allt på en gång.) Vi blev ännu mer förvånade när vi insåg att det bara var vi som var bjudna till lunchen. Normalt skulle man ha bjudit in många personer när man slaktat en gris, men inte den här gången. Jag tänkte dock inte mer på detta och vi åt alla med god aptit tills vi var proppmätta.

Efter måltiden gav Kisam mig ett bakben med skinkan från grisen. Återigen blev jag förvånad eftersom vi dagen efter skulle resa till Sverige och alltså inte skulle ha en chans att äta upp detta stora köttstycke. Men eftersom det hade varit en förolämpning att inte ta emot gåvan tackade jag så mycket och tog emot skinkan. Trots att jag efter alla år på Papua Nya Guinea var väl insatt i deras kultur och vad en sådan gåva innebar så tänkte jag vid detta tillfälle inte annat än att Kisam ville hedra mig med ett stycke kött.

I papuanernas kultur och tradition så är det ovan beskrivna en förlovningsritual, men att detta låg bakom Kisams handling hade jag ingen tanke på. När Kisam räckte mig skinkan, betydde det i själva verket att han föreslog att Linda och David skulle gifta sig. När jag tog emot skinkan och tackade så innebar det att jag accepterade hans förslag. Från det ögonblicket var Linda förlovad med David, men vare sig David, Marianne eller jag förstod detta. Hade vi varit iakttagare till denna procedur mellan två papuanska familjer, ja då skulle vi genast förstått vad det handlade om, men nu gällde det vår egen familj och då gjorde vi inte den kopplingen. Men för familjen Kasan var det däremot helt klart att Linda och David var förlovade, men om detta var vi alltså helt okunniga.

För att inga missförstånd skall uppstå vill jag bara säga att Marianne och jag absolut inte hade något emot ett äktenskap mellan Linda och David. Marianne och jag var vid den här tidpunkten inställda på att leva resten av våra liv på Papua Nya Guinea och såg väl oss själva som papuaner i hjärtat även om vi var vita i skinnet. Eller som papuaner sa om mig: ”Sven är visserligen vit i skinnet men hans själ är svart”.

Nästa dag kom familjen Kasan till flygplatsen för att säga adjö, men för oss var det inget speciellt med det. Det var många andra papuanska vänner som var där för att ta farväl av oss. När vi sedan kom tillbaka till Papua Nya Guinea 1987 så blev vi lite förvånade över att Linda gång på gång kom hem till oss för att hjälpa Marianne med hushållsgöromålen. Det är vanligt att unga kvinnor som blivit bortlovade till en man gör så under förlovningstiden för att visa att hon kommer att bli en bra hustru. Men fortfarande förstod vi inte anledningen till hennes insats, vi tyckte bara att hon var snäll som hjälpte till.

Julen 1987 kom David på besök. När vi skulle åka till flygplatsen för att hämta honom frågade Linda om hon fick åka med. Vi blev lite förvånade över att hon ”ensam” ville åka med oss för att möta David men tänkte att det var väl för att de varit kamrater under hela sin uppväxt. Vi borde ha insett det enkla faktum att på Papua Nya Guinea skulle ingen ung flicka göra så utan att vara förlovad eller gift med mannen vi skulle hämta. Men vi var på något sätt förblindade. Under jul- och nyårshelgen var Linda väldigt mycket hos oss. Hon gjorde allt för att visa David att hon var duktig på att laga mat och sköta ett hem, men vare sig David eller vi insåg orsaken till detta.

Detta mönster upprepade sig ett par gånger då David kom till oss på besök. Så småningom, när David blev lite äldre, slutade han komma till Papua Nya Guinea i samband med helger. Åren gick och vi var nu framme vid 1992. Linda hade blivit en ung, fin kvinna på 23 år och en mycket omtyckt ungdomsledare i församlingen i Mount Hagen. Enligt traditionen på Papua Nya Guinea borde hon varit gift för flera år sedan. En dag sökte pastorerna i församlingen upp mig i vårt hem. De bad mig ringa till David i Australien och fråga honom om han ville gifta sig med Linda. Jag förstod ingenting men låtsades inte om detta utan gjorde som de bad. När jag frågade David om han ville gifta sig med Linda skrattade han och sa att det ville han inte. Inte ett elakt skratt, utan ett förvånat skratt. När jag lagt på telefonluren berättade jag för pastorerna att David sagt nej. De stirrade på mig med stor förvåning och lämnade mig sedan utan att säga något.

​

Efter ett par dagar kom de tillbaka och ville att jag åter skulle ringa David och fråga honom om han ville gifta sig med Linda. Jag försökte slingra mig undan från telefonsamtalet med att säga att jag vare sig hade grisar eller pengar till brudpriset. De förklarade då att det behövde jag inte oroa mig för eftersom de skulle samla ihop både grisar och pengar. Så jag hade inget annat val än att åter ringa David och fråga om han ville gifta sig med Linda. Svaret blev detsamma som förra gången. Efter det att jag meddelat svaret till pastorerna så lämnade de mig med frågetecken skrivna i sina ansikten. Och jag fattade fortfarande ingenting.

Ett par veckor senare fick vi veta att Linda förlovat sig med pastor Matthew Tapus, föreståndare för den apostoliska församlingen i Mount Hagen. De gifte sig lite senare och har nu flera vuxna barn. De bor numera i Port Moresby, där Matthew är pastor i den apostoliska församlingen. Senast jag träffade dem var 2009, när de kom till flygplatsen i Port Moresby för att träffa mig när jag var på genomresa till Mount Hagen.

Det tog faktiskt flera år innan jag insåg vad som hade hänt. En gång när jag berättade om hur man arrangerade giftermål på Papua Nya Guinea så slog det mig plötsligt att det var precis det vi varit med om. Vi hade nästan gift bort David med Linda utan av vi begrep det.

Marianne och Sven tillsammans med Kisam Kasan 2012

Kasans och deras dotter Linda trodde under sju år att hon var förlovad med David och att de så småningom skulle gifta sig. När tiden bara gick och ingenting hände tyckte pastorerna att nu var det dags för bröllop. En del av processen är att man först frågar mannen inför vittnen om han vill gifta sig med kvinnan och sedan frågar man kvinnan. Om en av dem säger nej så är förlovningen bruten och de är fria att gifta sig med någon annan. Det märkliga i detta sammanhang var att de ställde frågan till David två gånger, men de var väl så förvånade över svaret första gången att de ville ställa frågan en gång till för att vara på säkra sidan. När David sagt nej var Linda fri att gifta sig med Matthew.

Tänka sig, jag som tyckte mig vara så väl förtrogen med den papuanska kulturen missade detta ”personliga familjedrama” under så många år. Men jag är glad att både Linda och David blev lyckligt gifta, om än inte med varandra.

​

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel

​

​