Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
49. Problem måste få ta tid |
Sven berättar: På Papua Nya Guinea är pastorn en väldigt viktig person. Till de mest betydelsefulla personerna i byn räknades byns representant i ”kommunfullmäktige” (the council), byns domare och byns äldste. Men alltså även pastorn. Naturligtvis var det inte så från början, men så fort en församling etablerat sig i en by fick pastorn en framskjuten roll. Det innebar att han måste hjälpa till med att lösa sociala frågor. Eftersom våra pastorer var inblandade i dessa överläggningar hände det att även jag blev tillkallad för att ge råd i tvistefrågor. En gång blev jag kallad till en by där vår pastor, John May, och byns domare, Mark Anis, råkat i luven på varandra. De ville avsätta varandra från deras respektive tjänster. Det var en ganska stor grupp män samlade i en hydda när samtalet kom igång. Efter att ha lyssnat en liten stund på samtalet kom plötsligt bibelordet ”Ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör och åt Gud vad Gud tillhör” till mig. Jag begärde ordet och sa: ”Blanda inte ihop era uppgifter. Låt byns domare göra sitt jobb och låt pastorn göra sitt jobb.” Då tittade männen på mig och sa: ”Vem tror du att du är? Det här är ett stort problem och du tror att du kan lösa det på fem minuter.” Jag bad om ursäkt och de fortsatte att prata ”fram och tillbaka” om problemet. Man höll på timme efter timme tills alla sagt vad de hade på hjärtat. Efter en fyra-fem timmar frågade en av männen mig: ”Vad säger du Sven?” Jag upprepade då: ”Ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör och åt Gud vad Gud tillhör”. ”Ja, det är lösningen på detta problem”, sa han och alla nickade instämmande. 
Sven i "bysamtal" i slutet av 1970-talet Det var Kundi Pok som vid ett annat tillfälle lärde mig att ett problem måste få ta tid att lösa. Denna gång var det också en tvistefråga som skulle lösas och jag la ganska omgående fram en lösning på problemet. När vi kom ut från överläggningen sa Kundi till mig: ”Du gjorde fel.” ”Vad menar du?” frågade jag. ”Du gav inte de närvarande tid att prata ut. Om man har något viktigt att säga så skall man vänta tills alla andra har sagt vad de har på hjärtat. För om man lägger fram lösningen i början av samtalet så kan ingen säga emot och då låser de deltagande allt inom sig och då har man inte löst problemet. Det är viktigt att alla får säga vad de har på hjärtat och sedan kan en respekterad ledare lägga fram lösningen på problemet.” Vilken visdom han har, tänkte jag. Jag glömde aldrig Kundis råd och i fortsättningen försökte jag handla efter det. I det första exemplet ovan hade jag tur att samtalet inte låste sig, utan kunde fortsätta. Jag upplevde många gånger hur enastående Kundi var att hantera svåra samtal och lösa problem. Och det var inte bara jag som upplevde detta utan han var känd för denna förmåga. En gång när Kundi och jag besökte en samling för pastorer så bad en av pastorerna, Plang Kerua, att vi skulle försöka skaffa en motorcykel till honom. Saken var den att han var ansvarig för sex församlingar och en motorcykel skulle underlätta för honom när han besökte de olika platserna. Vi förklarade att vi inte hade några pengar att köpa en motorcykel för utan kunde bara göra som han, be Gud om en motorcykel. |
Vi hörde inget mer om detta. Ungefär två år senare fick jag ett telefonsamtal från pastor Plang som berättade att de ovan nämnda sex församlingarna ville lämna Assemblies of God. Pastor Plang sa att Kundi och jag måste komma och tala med församlingsledarna. Vi åkte dit och mötte väldigt arga personer, men vi förstod inte varför de var arga. Eftersom vi trodde att ilskan var kopplad till talet om att de ville lämna Assemblies of God så sa vi att ni är inte våra ”fångar” så om era församlingar vill lämna Assemblies of God så skall vi inte hindra det. Efter flera timmars samtal sa Plang Kerua: ”Sven, du lovade mig en motorcykel för två år sedan men jag har inte fått någon.” Sedan fortsatte han och de övriga att prata ytterligare några timmar. Vare sig Kundi eller jag sa något, men till sist när det verkade som alla hade sagt det de hade på hjärtat sa Kundi: ”Plang, om jag kommer ihåg rätt så sa vi att vi inte hade någon motorcykel att ge dig utan det enda vi kunde göra var att be till Gud att han skulle ge dig en motorcykel. Har du bett till Gud om en motorcykel?” ”Ja, det har jag”, svarade Plang. ” ”Har Gud gett dig en motorcykel?” ”Nej, det har han inte”, sa Plang. ”Man varför är du då arg på Sven och mig? Om du skall vara arg på någon så är det på Gud.” 
Kundi Pok i mitten av 1990-talet Kundis kommentar var så förlösande att folk rullade på golvet av skratt. Hans sätt att hantera situationen löste det hela och församlingarna blev kvar i Assemblies of God. Just det här avgörande sista ordet var något som kännetecknade Kundi. När han deltog i ett samtal om en känslig fråga sa han oftast ingenting förrän att alla hade hunnit säga det man hade på hjärtat. |
