Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
3. När fantasi blir verklighet |
Föregående berättelse, överfallet i Klap, är bakgrunden till följande berättelse. Sven berättar: När ungdomarna från Keta, som varit med om överfallet, kom hem till sin egen by talade de inte om vad de varit med om. De visste nämligen att om byfolket och de äldste fick reda på vad som hade hänt så skulle de hämnas på den andra stammen eller begära stor ersättning. Men de som varit med om överfallet ville inte att detta skulle ske eftersom de tagit sin kristna tro på allvar. Men, ett par veckor efter överfallet blev den som fått hugget i huvudet väldigt sjuk och de som varit med trodde att det berodde på yxhugget. Då vågade man inte hålla tyst längre utan berättade för byns äldste vad som hade hänt. De blev väldigt arga. Kamraterna till den sjuke ville ta honom till sjukhuset men de äldste hindrade detta. Pastorn i Keta skickade då bud till mig och bad mig komma till deras hjälp. Jag åkte dit och möttes av byfolket som var fruktansvärt arga och uppeggade. De flesta talade bara det lokala stamspråket så jag förstod inte mycket av vad de sa, men de uppträdde mycket hotfullt. I detta spända läge fick pastorn för sig att byinnevånarna tänkte döda mig. Han blev så rädd att han sprang därifrån, ända ner till Kundi Pok i Tega. Under de två-tre timmar som detta tog skenade hans fantasi iväg. Under det att han springer tänker han på vad som håller på att ske och hela händelseförloppet utspelar sig i hans tankevärld. Så, under tiden omvandlas hans tankar och farhågor till en verklig händelse. När han kommer fram till Kundi gråter han hejdlöst och berättar att man slagit ihjäl mig, Sven, i hans by Keta. Han är helt övertygad om att man dödat mig. Under tiden så har jag i Klap lyckats övertala ledarna i byn att låta mig ta den sjuke till sjukhuset. Efter att ha kört honom dit åker jag hem. Samtidigt börjar Kundi samla ihop ett dussin pastorer för att åka ut till Keta. Man kontaktar polisen men det är samma svar som förra gången, de vill inte följa med. |
Kundi och de övriga pastorerna åker hem till oss för att tala om för Marianne att jag hade blivit ihjälslagen i Keta. När de knackar på dörren till vår bostad är det jag som öppnar (hade kommit hem för några minuter sedan). De blir alldeles vita i ansiktet, så vita som bruna människor kan bli. De tror att de ser en ande eller vålnad eftersom de är helt övertygade om att jag blivit ihjälslagen. 
Den här historien visar hur de infödda kan tänka, hur fantasi omvandlas till verklighet. Kanske var det vanligare förr än idag, men när man hör en infödd berätta en historia så måste man försöka utröna vad som är fantasi och vad som är verklighet. Just vid den här tidpunkten hade vi besök från Australien och det är tur att jag, Sven, kom hem först för annars skulle ryktet snabbt gått till Australien att jag blivit ihjälslagen. Senare ångrade sig byborna i Klap och försökte ta den skadade mannen från sjukhuset. Jag åkte då dit och sa till dem: ”Ni tror att den här mannen skall dö, men det ska han inte eftersom min Gud är starkare än er. Ni vill bara ha kompensation eller blodshämnd, det var därför ni inte ville att han skulle få läkarvård.” |
