Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
27. Yrkesskolan |
Sven berättar: Hilding hade tränat några unga män för att hjälpa honom att serva sina bilar och maskiner. Inspirerade av detta hade Samuel Halldorf och Hilding kommit fram till att det skulle vara bra att starta en yrkesskola för utbildning av bilmekaniker. Man förutsåg att antalet bilar skulle öka och då skulle behovet av bilmekaniker också öka. En yrkesskola var ett bra sätt att hjälp ungdomar till en bra start i livet. Som ett led i att starta yrkesskolan var Karl Ramstrand på plats när vi anlände till Mount Hagen i augusti 1976. Karl hade arbetat med motsvarande verksamhet i Afrika i 30 år, så han hade stor erfarenhet av sådant arbete. Det var dock aldrig avsikten att Karl skulle göra detta på Papua Nya Guinea utan han var bara där för att undersöka förutsättningarna för att starta en yrkesskola i Mount Hagen. Vi samtalade om detta och Karl var av den åsikten att jag måste ta ansvar för skolan. Några få dagar efter vår ankomst reste Karl hem till Sverige. I januari 1977 kom Petrus Hammarberg på besök. Petrus var ansvarig för PMU:s verksamhet (Pingstmissionens Ulandshjälp). Eftersom han inte kände Ludvig och Hilding hade han först ingående samtal med dem. Jag hade visserligen träffat Petrus ett par gånger under min tid i Stockholm och på Mälaröarna, men han hade ingen större kännedom om mig. Men via Åke Boberg, som kände mig sedan min evangelisttid på Mälaröarna, hade han en viss kunskap om mig. Efter samtalen med Ludvig och Hilding kom Petrus till mig och sa: ”Om PMU skall hjälpa till med att starta en yrkesskola så måste du ta ansvar för denna och övrig verksamhet, annars kommer vi inte att delta. Under förutsättningen att du tar gör så är vi villiga att hjälpa till med 500 kina per månad.” Petrus idé var att skolan inom ett halvår skulle vara självförsörjande. 
Eftersom jag inte var någon bilmekaniker kunde jag inte sköta undervisningen. Naturligtvis kunde jag sköta administrationen av skolan, men vi måste som sagt få hjälp av en lärare. Lösningen blev att Lars-Erik och Ann-Britt Bernhardsson kom till vår hjälp. Lars-Erik var mekaniker och jag tror det var i mars 1977 som de kom till Mount Hagen. Lars-Erik skrev ett undervisningsprogram och förklarade för mig vilken typ av verktyg och utrustning som behövdes. Verkstadshallen inrymde vi i det gamla möbelsnickeriet. Vi köpte tre gamla bilar som vi tog motorerna och andra komponenter ur. Lars-Erik tillverkade stålkonstruktioner på vilka han monterade motorer och andra komponenter på. Idén var att eleverna skulle plocka isär dem och åter sätta ihop dem och kontrollera att allt fungerade. När våra elever slutade efter två års utbildning kunde alla plocka isär motorerna i minsta beståndsdel och därefter sätta ihop dem, och, inte minst viktigt, få motorerna att fungera igen. |
Några veckor efter Lars-Eriks ankomst startade vi skolan. Varje kursomgång bestod av 12 elever och utbildningen var två-årig. Eftersom eleverna måste ha någonstans att bo under skoltiden så byggde jag under förberedelsetiden ett hus för detta ändamål. 
För att få börja på verkstadsskolan skulle man ha gått minst grundskolan, som var sex-årig. Det var ovanligt att man i motsvarande skolverksamheter tog in elever med så pass kort grundutbildning. Det fanns till och med verkstadsägare som sa att de här eleverna aldrig skulle kunna få en anställning eftersom de inte hade den utbildning som krävdes. Jag funderade mycket över detta och kom fram till att vi noga måste dokumentera och kontrollera elevernas färdigheter. För att kunna göra detta upprättades en kursplan där varje moment betygsattes efter det att elevens färdighet och kunskap hade testats. Detta upplägg gjorde att alla elever vid vår skola fick jobb som mekaniker efter fullbordad utbildning. Flera elever gick senare vidare och startade egna företag. Många blev dessutom aktiva i våra församlingar. Varje skoldag inleddes med en andakt innan undervisningen började. Det var inget krav att man skulle vara troende för att få gå utbildningen men de flesta var söner till församlingsmedlemmar. Ingrid och Hilding Eriksson hade tidigare startat en liten butik för att på så sätt få ett bidrag till evangelisationsverksamheten. Denna butik fick vi nu ta över ansvaret för och dess överskott bidrog till skolans omkostnader. En del av överskottet gick också till att bygga kyrkor och pastorsbostäder. Vi anställde även en mekaniker som reparerade bilar. Han använde skolans utrustning och ibland fick han hjälp av eleverna. Även överskottet från denna verksamhet bidrog till skolan och kyrkor. På så sätt blev skolan väldigt snabbt självförsörjande. Vill minnas att Lars-Erik var lärare vid skolan till 1980. Åren 1981 – 1982 var Anders Olsson lärare vid skolan. Han ersattes 1983 av Harry Kromwyk från Australien som var där under en tvåårsperiod. 1985 tog Joseph Walen över. Joseph hade vi själva lärt upp på skolan till lärare och det fungerade bra beträffande själva undervisningen, men han kom ofta sent och gick även för tidigt ibland. Jag varnade honom flera gånger att vi skulle behöva lägga ner yrkesskolan om han inte ändrade sig. När vi så skulle starta en ny kurs i början av 1987 inställde han sig för tjänstgöring först 14 dagar efter det att kursen skulle startat. Under sådana omständigheter kändes det osäkert att bedriva skolan så jag beslöt att lägga ned den. |
