26. Missionärsfamiljen Göransson

Det var Sven och Marianne som hade kallelse att bli missionärer men det var hela familjen som skulle börja ett nytt liv i en helt annan kultur. Australien ligger visserligen långt bort från både Sverige och Europa men det är ett västerländskt land till seder och bruk. Papua Nya Guinea har en helt annan kulturell bakgrund. Så det var en stor omställning som väntade dem alla. När familjen i augusti 1976 flyttade till Mount Hagen skulle David snart fylla sju år, Andrew hade just fyllt tre år och lilla Sonia hade tre månader kvar till sin andra födelsedag.

Sven berättar: Vi kom som sagt tillbaka till Australien från vårt första besök på Papua Nya Guinea med en övertygelse om att det var Guds vilja att vi skulle bli missionärer där. Vi sa upp oss från våra arbeten, sålde vårt hus, vår bil och allt annat som vi inte skulle kunna ta med oss. Genom att sälja allt fick vi lite pengar över för att kunna börja missionsarbetet. Vi gjorde oss av med allt i Australien, bara medborgarskapet fanns kvar. Vi trodde att vi skulle tillbringa resten av våra liv på Papua Nya Guinea. Vi började även studera melanesian pidgin, det officiella språket på Papua Nya Guinea.

Efter att ha sålt allt som vi inte kunde ta med oss till Papua Nya Guinea så var vi i början av augusti 1976 beredda att resa dit. Men det var inte så enkelt. Det var svårigheter med att få permanent uppehållstillstånd. Enda möjligheten att få det var att få en inbjudan från ett företag eller organisation. Hildings köp av Highlands Timber blev vår räddning. Företaget skickade oss en inbjudan att bli medarbetare på sågverket. Naturligtvis var det aldrig avsikten att jag i någon större omfattning skulle bli sågverksarbetare, men på något sätt måste vi få vårt uppehållstillstånd. Och faktiskt har jag hanterat åtskilliga brädor och plankor under min missionstid.

Nu fanns inbjudan men vi fick ändå vänta att par veckor i Cairns innan vi äntligen kom iväg, men i mitten av augusti 1976 var vi på plats i Mount Hagen. Vi bodde några dagar hos Ingrid och Hilding, vid sågverket, i samband med ankomsten. Sedan flyttade vi över till det fristående huset vid det före detta möbelsnickeriet, som ägdes av Elsa och Ludvig. Det kan låta ganska bra när man säger att huset innehöll ”tre rum och kök” men man skall komma ihåg att det var ganska små rum och standarden var inte precis den vi var vana vid. Men vi hade inte flyttat till Papua Nya Guinea för att förbättra vår boendestandard utan för att vinna människor för Gud. Redan från början var vårt hem öppet för alla som ville besöka oss. Detta var en stor skillnad mot till exempel amerikanska missionärer som inte tillät infödda att besöka deras hem.

Marianne berättar: En vecka efter vår ankomst var Sven tvungen att köra till Goroka för att hämta några evangelister som gått på bibelskola där. Det innebar att han blev borta över natten.

På kvällen när jag går upp till stugan känns det som om någon stirrar på min rygg. När jag vänder mig om ser jag tre män stå nere på planen framför det nedre huset, det med snickeri och två lägenheter. När de ser att jag vänt mig om springer de till sin bil och kör iväg. Bilen har ett mycket karaktäristiskt ljud, troligen på grund av trasig ljuddämpare. Vid tolvtiden går jag och lägger mig. Precis när jag håller på att somna hör jag att samma bil är på väg tillbaka. Trots att jag är jättetrött blir jag helt klarvaken. Jag hör hur de kommer upp till huset. Jag blir desperat och tänker att nu kan det gälla liv eller död eftersom det inte är speciellt svårt att bryta sig in i vårt hus. Jag börjar banka på de olika väggarna inne i huset samtidigt som jag skriker. Jag försöka förställa min röst så att de skall tro att det är flera personer i huset. Genom att vakthunden skäller vaknar pastorn som bor i en av lägenheterna i nedre huset. Han rusar upp till vårt hus och ser tre män som springer från vårt hus. Det var en omskakande upplevelse.

Sven berättar: De första sex månaderna på Papua Nya Guinea tillbringade jag mycket tid ute tillsammans med de infödda vännerna. Det var minst ett friluftsmöte om dagen och på lördagarna hade vi tre. På söndagarna hade vi gudstjänster i ”kyrkan”, det vill säga i före detta snickeriverkstaden. I början predikade jag på engelska och fick det tolkat till pidgin eller det lokala stamspråket. Efter cirka ett halvår började jag predika på pidgin.

Genom att vara med de infödda ute i byarna, dela deras måltider och sova i deras hyddor lärde jag mig hur de tänkte och fungerade. Jag blev förtrogen med deras kultur och värderingar. Detta hade jag stor nytta av i mitt arbete under alla år på Papua Nya Guinea.

​

Samtidigt med det utåtriktade evangelisationsarbetet fick jag ansvaret för att församlingen i Mount Hagen blev en juridiskt fungerande ”förening”. Församlingen hade vid den här tidpunkten cirka 50 medlemmar, men ingen riktig styrelse. När vi anlände i augusti 1976 hade den formella registreringen just vunnit laga kraft och det blev nödvändigt att skapa en formell styrelse. Våra infödda vänner hade ingen erfarenhet av hur en sådan fungerar och hur ett församlingsmöte genomförs. Det blev min uppgift att utbilda i detta. Naturligtvis är det församlingsmötet som skall tillsätta styrelse men för att få igång verksamheten blev jag tvungen att inledningsvis välja personer till de olika funktionerna, men formellt tillsattes de av församlingen. Min inriktning var att de infödda skulle ha ansvar för alla funktioner och på så sätt bli självständiga i förhållande till missionärerna. Genom detta upplägg blev det aldrig frågan om att vid en viss tidpunkt ”överlämna verksamheten” till de infödda, eftersom de redan från början fick ansvaret. Naturligtvis med stöd från mig och andra missionärer.

Materiellt var den första tiden väldigt tuff. De första månaderna på Papua Nya Guinea fick vi klara oss på de pengar vi hade med oss från Australien. I januari-februari 1977 började det komma lite underhållspengar från Sverige, från pingstförsamlingarna i Hudiksvall, Täby och Värsås. De första åren kom allt vårt understöd från Sverige.

Familjen Göransson på Papua Nya Guinea i början av 1979. Barnen från vänster: David, Sonia och Andrew.

Marianne berättar: I Australien börjar man skolan när man fyllt fem år. David hade alltså redan börjat sin skolgång när vi kom till Papua Nya Guinea. MAF, missionsflyget, i Mount Hagen hade en skola för sina piloters barn och där kunde även missionärers barn få undervisning. Alla våra tre barn gick sin grundskoleutbildning hos MAF. Ganska snart hittade barnen kompisar även bland de infödda barnen. Deras anpassning till det nya livet gick smidigare än för mig själv. För Sven var det nog aldrig något problem, han blev på sätt och vis som en av de infödda. De infödda vännerna skojade och sa: ”Sven må vara vit i skinnet men han har ett svart hjärta.”

I början var det ibland med nöd och näppe som vi fick mat på bordet eftersom hela vår lön ofta gick till verksamheten. Ibland funderade jag på vad vi gett oss in på och det kändes som om jag vill packa väskorna och återvända till den trygga tillvaron i Australien. Men trots alla prövningar med kulturkrockar och rädsla visste jag att Gud kallat oss att vara missionärer på Papua Nya Guinea. När vi så småningom anpassat oss till förhållandena på vår nya hemvist och underhållet från Sverige blev bättre så blev läget ett annat och jag kände stor glädje över att få vara en del av Guds plan för Papua Nya Guinea.

Ganska snart efter vår ankomst började jag ha undervisning för kvinnor i förebyggande hälsovård (mer om detta längre fram). För att detta skulle vara möjligt behövde vi hjälp med att ta hand om våra barn, framförallt Andrew och Sonia. Veronica Bulda (senare Veronica Pok efter giftemål med Lo Pok, bror till Kundi Pok) arbetade och bodde hos oss från 1977 tills vi reste till Sverige 1979 för en viloperiod. Hon blev som en del av vår familj och betraktar oss än idag som sina extraföräldrar.

​

​

Föregående kapitel

Nästa kapitel