Kapitel 22

Både Sven och Marianne var nu inne på sitt 34:e levnadsår. Med tanke på att de båda, var för sig, känt missionskallelse från tidiga ungdomsår kan man tycka att det tog lång tid innan de kom i tjänst som missionärer. Men det viktiga är inte att snabbt ”komma iväg” utan det viktiga är att allt blir i enlighet med Guds plan.

Sven berättar: När man känner kallelse att tjäna Gud är det vissa saker som jag tror är betydelsefulla och som varit väldigt viktiga i mitt liv. Man måste förstå att en kallelse inte bara är någonting som man får och sen gör man det som man är kallad till, utan förberedelsen är en viktig process. Under den tiden fattar man många beslut som är viktiga för ens liv.

Det jag vill belysa är följande. Kallelsen att bli missionär innebär inte att jag lever ett ”vanligt liv” fram till den dag jag träder in i min tjänst som missionär utan att hela tiden fram till dess är en förberedelse. Kallelsen är alltså inget som skall uppfyllas i ett givet ögonblick utan en process som innehåller olika händelser och åtgärder som är nödvändiga för att den skall gå i uppfyllelse. Det är viktigt att jag hela tiden lever i min kallelse och att jag fattar beslut med utgångspunkt från detta. Målet med besluten är att jag skall tjäna Gud och bli vad han har ämnat mig till. Så det är inte bara det framtida målet som missionär som är viktigt, utan att jag under förberedelsetiden befinner mig där Herren vill ha mig just då och att jag utför det Gud vill att jag skall göra vid just den tidpunkten i mitt liv.

Sven knuffas i vattnet på Blidöläger 1966

Naturligtvis kan processen vara olika för olika personer, bland annat beroende på den framtida uppgiften. För en del, som i mitt fall, var den inledande processen lång. Om vi ser till Mariannes och min missionsverksamhet på Papua Nya Guinea tog det många år innan vi kom dit från det att vi var för sig upplevde kallelsen att bli missionärer. I början visste jag inte ens om det var missionär jag skulle bli och långt mindre till vilket land Gud ville att jag skulle gå. Redan när jag blev frälst som 14-åring upplevde jag att Gud hade en plan för mitt liv, men den var vid den tidpunkten lite diffus. I avsnittet "Pågen blir man" har jag berättat om hur Gud på ett ungdomsläger bekräftade för mig att jag skulle bli predikant. I samma avsnitt berättar jag om hur jag i ett missionsmöte upplevde att jag skulle åka till Indien. Men, kan du invända, du kom aldrig till Indien. Var du då ur Guds vilja? Nej, det tror jag inte. Detta var Guds sätt att successivt utveckla missionskallelsen i mitt liv.

22. Att leva i kallelsen