18. Indien, Pakistan eller Australien?

English

För ett kort ögonblick går vi åter tillbaka till hösten 1966. När Sven hade träffat Marianne några gånger berättade hon om möjligheterna att emigrera till Australien. Australienska staten betalade vid den här tiden resan för emigranter från Sverige eftersom man gärna ville ha invandrare från norra Europa. Villkoret var att man stannade minst två år i Australien. Sven tänkte att detta var en möjlighet att lära sig engelska inför en missionsgärning i Indien.

Sven berättar: Jag lämnade in en ansökan till Australienska ambassaden i Stockholm. I slutet av januari 1967 fick jag visum och resa beviljad. Giltigheten var ett år.

Jag har tidigare berättat om vad som hände under vintern och våren 1967. Ibland kom tanken på Australien tillbaka men det kändes inte som om det var rätt väg för mig, min tanke var att bli missionär i Indien. På Nyhemsveckan, juni 1967, kom jag i kontakt med Stanley Sjöberg som vid den här tiden var pastor i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Eftersom hans bror, Kjell Sjöberg, var missionär i Pakistan frågade jag Stanley vad jag skulle göra för att få visum till Indien. Han svarade att det i princip var omöjligt att få visum till Indien som missionär. Men jag kunde kanske få det till Pakistan och det var samma folkgrupp som i Indien. ”Kanske är det vad Gud vill att du skall göra”, fortsatte Stanley. Jag tänkte att det kanske var Gud vilja. Stanley bad mig kontakta honom när jag kom tillbaka till Stockholm så skulle vi prata vidare om detta.

När jag senare träffade Stanley föreslog han att jag skulle gå en tremånaders kurs i engelska i England. Efter det skulle jag kunna åka till Pakistan och läsa urdu i ett år. När kursen i urdu var klar skulle jag börja hjälpa Kjell Sjöberg i missionsarbetet i Pakistan.

Vid den här tidpunkten hade Marianne och jag börjat sällskapa. Vi funderade naturligtvis på hur det här skulle kunna kombineras med en gemensam framtid. Vår plan blev, att när jag hunnit etablera mig i Pakistan skulle Marianne kommma dit så att vi kunde gifta oss där.

Lönen som evangelist på Mälaröarna hade varit mycket blygsam så jag hade inte kunnat spara några pengar. Det var alltså inte så lätt för mig att åka till England för språkstudier. Så om inte ”Gud ordnade fram pengar” kunde jag inte åka. En kväll när Marianne och jag var på ett av Filadelfiaförsamlingens tältmöten ber Stanley mig komma fram och säga några ord i slutet av gudstjänsten och inbjuda till förbön. Efter gudstjänsten berättar Stanley för mig att han fått löfte om att ta upp ett andrahandsoffer (=en andra kollekt) i ett ungdomsmöte. De pengarna skulle jag få för att kunna åka till England.

Andrahandsoffret gav 3000 kr och det var precis vad Englandsvistelsen kostade. Som jag tidigare berättat slutade jag då som evangelist på Mälaröarna och reste den 3 september 1967 till England. Det var för övrigt samma dag som Sverige bytte från vänster- till högertrafik.

Sven på Bromma flygplats den 3 september 1967. På väg till England.

Innan Marianne och jag reste till England hade jag fått förslag på tre gästhem som jag kunde fråga om bostad. Min engelska var dock så dålig att jag inte klarade av detta på egen hand utan Marianne fick lov att följa med mig och fråga om det fanns ett rum att hyra. Inget av dessa tre ställen hade något ledigt rum. Nu var jag väldigt rådvill. Marianne måste samma dag gå ombord på fartyget med vilket hon skulle åka till Australien. Innan vi tog ett ömt farväl av varandra lämnade hon mig en lapp med en adress till en Birgitta. Denna Birgitta bodde i Birmingham och var dotter till en av mina fastrar, alltså min kusin. Marianne hade tillsammans med mina föräldrar besökt denna faster då jag var på Mälaröarna och hade avskedsmöten. På så sätt hade hon fått adressen till Birgitta. Om Marianne inte besökt denna faster hade jag inte haft en aning om var i England kusin Birgitta bodde.

När Marianne åkt var Birgitta den enda kontakt jag hade i England. Jag åkte dit och lyckligtvis var hon och hennes man hemma. Jag var välkommen att bo där ett par dagar. Jag fick hjälp med att skriva brev till de tre gästhemmen som jag redan besökt. Efter ett par dagar ringde Birgitta till gästhemmen. Ett av dem hade då fått ett rum ledigt eftersom en hyresgäst av familjeskäl varit tvungen att resa hem till Tyskland. På måndagen fick jag tillträde till rummet och på tisdagen kunde jag påbörja studierna som planerat. Så Gud var med och hjälpte i allt.

Studierna gick ganska bra. Efter halva tiden fick jag ett brev från Stanley Sjöberg där han berättade att det verkade helt omöjligt att få till ett underhåll för mig så att jag skulle kunna resa till Pakistan. ”Du måste verkligen be till Gud om detta” skrev Stanley.

Under de senaste sex månaderna hade allt ”fallit på plats” men nu kändes det plötsligt som att jag ”körde huvudet i väggen”. Jag hade upplevt det som om jag ”gick på vattnet” och trodde att det alltid skulle vara så men nu kändes det plötsligt som att ”jag sjönk”. Jag slängde mig ner på mina knän och ropade till Gud: ”Vad är det här, vad är det som händer nu?” Där på mina knän talade Gud till mig: ”Sven, stå upp och titta ut genom fönstret.” Jag reste mig upp, tittade ut och såg ett flygplan i skyn. Efter planet såg jag kondensstrimman som bredde ut sig som en väg över himlavalvet. Och Guds ande talade till mig: ”Sven du kan inte se någon väg framför det där flygplanet men efter kan du se dess väg klart och tydligt. Så är det med ditt liv. Just nu kan du inte se hur vägen framför dig går men senare kommer du kunna blicka tillbaka på ditt liv och se hur jag har lett dig genom allt.” Detta gjorde att jag fylldes av glädje och började hoppa omkring i rummet. Jag prisade Gud för att jag fortfarande var i Hans vilja med mitt liv. Så jag oroade mig inte mer för hur det skulle ordna sig med pengar till underhåll.

När kursen i England var över åkte jag till mina föräldrar i Skåne. En dag sa far till mig: ”Sven, du har ett studielån på 500 kr som skall betalas tillbaka den 31 december 1967.” ”Jag vet”, svarade jag. Man kan tycka att det inte var mycket pengar men för mig som var pank var det en jättesumma. De 3000 kronorna hade precis räckt till resor, studier och uppehälle och nu var jag som sagt helt pank. ”Hur skall du kunna betala lånet?”, fortsatte min far. ”Jag vet inte” blev mitt svar. ”Du kan väl fråga CG Colleens om du kan få jobba ett tag” föreslog han. Men det var ingen utväg för mig eftersom min plan var att jag i början av nästa år skulle resa till Pakistan. Återigen vände jag mig till Gud och bad om hjälp. Jag kände mig trygg vid att Han skulle lösa det hela.

Det här var precis innan predikantveckan i Stockholm skulle börja så jag liftade med en långtradare upp till Stockholm. Vi kom fram klockan fyra på morgonen. Jag hade fått löfte att bo hos Leifs föräldrar, Asta och Walfrid Kennerberg, men det var för tidigt att åka till dem så jag gick till Centralstationen för att värma mig.

På predikantveckan träffade jag min gamla evangelistkamrat Lars-Ivar Nilsson. Han skulle tillsammans med Gideon Johansson ha gudstjänst i Skå på onsdagskvällen. De föreslog att jag skulle följa med. Och så blev det. Efter Gideon Johanssons predikan steg Axel Rosén, som ledde gudstjänsten, upp och sa: ”Jag tror inte det går någon nöd på Gideon Johansson och inte heller på Lars-Ivar men Sven som just kommit tillbaka från England har nog inga pengar. Så vi tar upp ett offer och ger Sven.” Det var tur att jag satt på första bänken så att ingen såg hur tårarna rann utför mina kinder när jag åter fick bekräftat att Gud var med mig. Själv offret blev inte mer än 26 kr men för mig var det ett första tecken på att Gud skulle förse mig med det jag behövde.

Men det är klart att jag ändå funderade på hur jag skulle få ihop pengarna så jag tänkte att jag åker och hälsar på min gamla hyresvärd, broder Kihlberg. Det hade hänt någon gång tidigare att han hade hjälpt mig med en hundralapp. Jag tänkte att om jag hälsar på honom så kanske han ger mig en slant. Sagt och gjort, jag hoppade på bussen för att åka till honom. Men då var det som om den Helige Ande försökte stoppa mig och sa: ”Sven, du får inte åka till Kihlberg.” ”Men jag behöver pengar” sa jag inom mig. ”Nej, du skall inte åka till honom. Du skall åka till Bromma Pingstkyrka.” Jag hoppade av bussen och gick på gudstjänsten i Bromma. När jag skulle lämna kyrkan var det en äldre dam som hälsade på mig och samtidigt tryckte hon en sedel i min hand och sa:

”Herren behöver den.”

”Jag behöver ingenting”, svarade jag dumt nog.

”Argumentera inte emot”, sa hon och upprepade: ”Herren behöver den.”

När jag då tittade efter såg jag att hon hade gett mig en 100-kronorssedel. Det var vad jag hade hoppats att Kihlberg skulle ge mig. Gud visade mig att han hade kontroll över situationen.

Eftersom det nu snart var jul liftade jag hem till Skåne. Den 26 december hade jag fortfarande bara de 126 kronorna. Men den 27 december, första vardagen efter julhelgen, kom det en postanvisning på 500 kr från en av min syster Ullas studiekamrater. Hon bodde i norra Finland. På postanvisningen stod det bara ”Min mors tionde.” Nästa dag var det en annan postanvisning på 300 kr. Tredje dagen kom ytterligare en sådan. På två veckor kom det på detta sätt 3000 kr från människor som mänskligt sätt inte hade någon anledning att skicka pengar till mig. Min mor och far kunde knappt tro sina ögon. Det var en massa pengar för mig på den tiden. Jag betalade lånet och köpte lite kläder som jag var i stort behov av.

Nu var det januari 1968 och jag hade fortfarande inget besked om underhåll för att kunna resa till Pakistan. Jag ringde Stanley Sjöberg flera gånger och hörde efter om det ordnat sig. Men beskedet var negativt varje gång. Endast Filadelfiaförsamlingen i Stockholm hade lovat 100 kr per månad och det räckte inte långt. Jag kunde inte resa utan underhåll för då skulle jag bara bli till en börda för övriga missionärer i Pakistan.

Pakistan

Indien

Australien

Till sist sa jag till Stanley: ”När jag ber över min situation känns det som att jag kanske skall åka till Australien för att hjälpa Mariannes bror. Han är just i färd med att starta en församling i Mount Isa. Så nu ringer jag Australienska ambassaden och frågar om det finns någon plats på emigrantflyget.” Det var nämligen så, enligt det visumbeslut jag berättat om tidigare, att jag måste vara i Australien senast den 28 januari 1968. Och vi var redan i mitten av januari. Ambassaden berättade då att det var tre personer som inte hade bekräftat om de skulle åka med. Onsdag den 17 januari fick jag besked att jag hade en plats på flyget fredagen 19 januari.

Jag ringde Stanley och berättade hur det låg till. Samtidigt sa jag att om han på något sätt kunde göra det troligt att det skulle lösa sig med underhåll för Pakistan så var jag villig att vända även om jag redan var på flygplatsen. Om så inte skedde skulle jag ta det som ett tecken från Gud att jag skulle resa till Australien. Men inget nytt besked kom från Stanley så på fredagen flög jag från Göteborg till London för att därifrån flyga till Australien.

I samband med resan växlade jag in mina sista pengar till australienska dollar. Det jag växlade in var 1000 kr. Det var mycket intressant eftersom när jag ett år tidigare ansökt om visum till Australien måste ange hur mycket pengar jag skulle ta med mig. Eftersom jag inte hade några pengar ”drog jag bara till” med 1000 kr. Återigen bekräftade Gud att jag var på rätt väg. Det jag nu hade att ta med mig var just 1000 kr. Ett kort ögonblick tänkte jag att det var väldigt dumt att jag inte angett 10000 kr eller varför inte 100000 kr istället. (Nu skrattar Sven riktigt gott.)

Resan gick bra och jag anlände till Mariannes föräldrahem i Cairns. Det var hennes mamma som öppnade då jag knackade på dörren. Det tog en bra stund innan jag fick träffa Marianne eftersom hon hade huvudet fullt med hårrullar och vägrade komma ut från badrummet innan hon fått ordning på håret. Det visade sig att hon inte hade aning om att jag skulle komma. Mitt sista brev hade inte kommit fram på grund av att posttjänstemännen i Australien strejkade.

Föregående kapitel

Nästa kapitel