Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
16. Evangelist Göransson |
Enligt Wikipedia är evangelist en benämning som flera kristna samfund använder om en person som har till uppgift att resa runt mellan olika församlingar och predika. Men inom pingstväckelsen i Sverige var det tidigare vanligt att man även benämnde en yngre pastor för evangelist. Sven berättar: När jag slutat min anställning hos CG Colens gick jag Filadelfiaförsamlingens i Stockholm bibelskola oktober-november 1966. Församlingar som önskade evangelisthjälp hörde av sig till bibelskolan för att ”få tag på” en lämplig person som kunde komma och hjälpa till i deras församling. När sista studieveckan började hade jag fortfarande inte fått något ”erbjudande”, men då hörde plötsligt tre församlingar av sig. Församlingarna i Helsingfors, Finland, och i Sundsvall önskade en ungdomspastor och förortskyrkan på Mälaröarna ville ha två evangelister. När det kom till kritan föll Helsingfors och Sundsvall bort eftersom de hade ett krav på att man skulle kunna spela och sjunga och det har aldrig varit min starka sida. Det är intressant att notera hur Herren stängde och öppnade dörrar för att leda mig framåt i enlighet med hans plan. 
Bibelskoleelever sjunger i Filadelfiakyrkan, Stockholm Att vara evangelist var en ny upplevelse. Inte så att församlingsarbete var något nytt för mig. Jag har tidigare berättat om hur jag ända sedan jag blev frälst vid 14 års ålder deltagit på olika sätt i arbetet med att vinna människor för Gud. Inte heller vittnesbörd och predikan var nytt för mig, men nu skulle jag och min evangelistkamrat Lars-Ivar Nilsson under ett år genomföra många gudstjänster och sammankomster varje vecka. Utöver detta ”knackade vi dörr” och besökte på så sätt alla hem på Mälaröarna minst en gång under det år som det var avtalat att vi skulle vara evangelister där. En del hem fick besök flera gånger. Arbetet med att sprida tidningen Evangelii Härold tog jag med mig från tiden i Bromma, men nu försökte vi istället att sälja ett 50-tal tidningar varje vecka, med varierande framgång. Samtidigt inbjöd vi naturligtvis till våra gudstjänster. Det var väl tyvärr inte så många som hörsammade vår inbjudan, men de fick i alla fall besök av oss. Jag kommer ihåg en dam som öppnade dörren ”med näsan i vädret” och sa: ”Ledsen, men jag tillhör statskyrkan.” Min replik blev: ”Det gör jag också, men jag är inte ledsen för det.” Då skrattade hon tillsammans med mig. Utöver hembesöken hade vi gudstjänster i kapellen på Färingsö och Skå men även på ålderdomshem och olika anstalter som fanns på dessa öar. Även barn- och ungdomsmöten ingick i vårt arbete. Vi deltog även i gudstjänster på Kaggeholms folkhögskola. Sammantaget innebar detta många tillfällen till att predika och hålla andakter varje vecka så vi fick lära oss att bli disciplinerade för att klara av detta. Samarbetet med Kaggeholms folkhögskola innebar att jag lärde känna dess rektor Åke Boberg. Att Åke fick förtroende för mig under den här tiden skulle längre fram visa sig ha stor betydelse. När svenska pingstförsamlingar senare tillfrågades om de ville delta i vårt underhåll som missionärer (betala lön osv) var det till stor del Åkes förtroende för mig som gjorde att de sa ja. |
Lars-Ivar och jag blev ofta hembjudna på middag hos församlingsmedlemmar. Vi pratade ofta om att det skulle vara trevligt att bjuda alla pensionärer på mat som tack för alla middagar. Sagt och gjort, vi bjöd in församlingens pensionärer, ett 30-tal personer, till middag. Och jag frågade också Marianne, som jag hade lite kontakt med, om hon ville komma och visa diabilder som hennes bror tagit på Papua Nya Guinea. Det gjorde hon gärna. Vid tidpunkten för inbjudan hade vi pengar för att köpa kött och potatis men när tidpunkten för middagen närmade sig hade vi inga pengar kvar, som vanligt höll jag på att säga. Vi blev väldigt oroliga för hur vi skulle lösa detta. Vi tyckte inte att vi kunde ställa in middagen när vi redan bjudit in pensionärerna. Så vi bad till Gud att vi skulle få kött eller pengar att handla för. En vinterkväll är vi på väg in till Nalenpalatset, där Filadelfia har cafénatt för ”ungdomar på stan”. Plötsligt ser vi en hare som ligger påkörd på vägen. Jag stannar bilen för att slänga den av vägen men känner då att den fortfarande är varm vilket innebär att den alldeles nyss blivit ihjälkörd. ”Här har vi köttet till pensionärerna” säger jag till Lars-Ivar. Vi vände och åkte hem. Jag flådde och styckade haren. Jag var van vid att flå och stycka djur sedan min uppväxt. Och så frös vi in köttet. Men det kändes lite snålt med en hare till 30 personer så vi köpte även några köttbitar. Men det visade sig vara helt onödigt, för bara någon dag innan vi skulle ha middagen var det en anka som flög upp framför bilen och slog ihjäl sig mot kylaren. Så Gud försåg oss med kött. Alla åt och tyckte det smakade gott. När pensionärerna hade ätit färdigt berättade vi hur vi fått tag på köttet. 
Sven och Lars-Ivar i kapellet i Skå 1967 Det var en mycket värdefull upplevelse att vara evangelist på Mälaröarna. Vi, Lars-Ivar Nilsson och jag, var där i knappt ett år. Lars-Ivar gick vidare till en tjänst som ungdomspastor i Trollhättan. Själv fick jag ett telefonsamtal från Sven O Svensson som ville att jag skulle komma och bli ungdomspastor i Elimförsamlingen i Örebro. Jag sa att jag måste pröva om detta var i enlighet med Guds vilja. ”Hur lång tid behöver du för detta”, frågade Sven O Svensson. ”Ge mig två veckor”, svarade jag. När de två veckorna gått hade jag tältmöten på en plats i Uppland. Jag bodde hos pastorn på orten och en dag kom han och sa med respekt: ”Det är telefon till dig. Sven O Svensson vill tala med dig.” ”Och vad säger Herren då”, frågade Sven O Svensson. ”Han säger att det inte är hans vilja att jag skall bli ungdomspastor i Örebro utan att jag skall förbereda mig för en missionstjänst.” Det blev alldeles tyst i telefonen men efter en stund sa han: ”Om du någonsin ändrar dig så låt mig få veta det.” Han var nog inte så van vid att någon sa nej tack till honom. |
