Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
13. Åter till Sverige |
I slutet av 1965 gör Marianne åter en lång färd med båt, den här gången till Sverige. Hon får jobb på Karolinska sjukhuset som barnmorska. Första året arbetar hon på BB-avdelningen och senare på intensivvårdsavdelningen. Till en början bor hon i en personalbostad på sjukhusområdet, men tycker att det är jobbigt eftersom det springer folk där hela nätterna. 
Marianne berättar: Trots den mäktiga upplevelsen med besöket av Con Frangos innan jag reste till Sverige, så upplever jag vid den här tidpunkten att jag står vid ett vägskäl i livet. Jag visste att Gud kallat mig att bli missionär men samtidigt var det saker som jag inte förstod, ja, jag kan nog säga att det stundtals fanns tvivel i mitt hjärta. Men så tänkte jag, enda sättet att reda upp detta är att gå till Filadelfiakyrkan och söka Gud på allvar igen, att åter överlämna mitt liv till Gud. Sagt och gjort. Jag hamnar på översta läktaren i den stora Filadelfiakyrkan. Och det är Wasti Feldt som predikar. Det är drygt tio år sedan jag hörde henne tala och profetera i Djuptjärn. Det känns märkligt. Plötsligt stannar hon mitt i sin predikan och säger: ”Du som sitter där uppe”, samtidigt som hon pekar mot översta läktaren, ”så säger Herren” och så frambär hon till en början samma profetia som då jag var 13 år gammal. Hon berättar åter om min barndom, om min längtan till varmare länder osv. Sedan säger hon att jag nu står vid ett vägskäl och beskriver hur jag upplever livet just och fortsätter: |
”Gud har talat till dig många gånger och nu är det dags att välja den rätta vägen. Detta är sista gången Gud kallar dig, men om du gör bättring och följer Guds vilja med ditt liv, så finns det en väg utstakad för dig. Du kommer att uppleva Guds välsignelse. Du tror inte att det kommer finnas någon man för dig, men det har Gud utsett och han ska även bli din partner i den gärning som Gud har kallat dig till. Men idag är sista gången jag talar till dig om detta så du måste komma till ett beslut idag.” I eftermötet gick jag fram och bad om förbön. I min bön sa jag till Gud att jag var villig att gå hans väg. På vägen hem från förmiddagsgudstjänsten i Filadelfia till min bostad på Karolinska kände jag mig ganska ensam och övergiven. Bäst som det var när jag gick där märkte jag att det var en man som följde efter mig. Efter en bra stund gick han ifatt mig och sa: ”Ursäkta mig, jag vet inte varför jag följer efter dig men jag var i Filadelfia nu på förmiddagen och jag såg dig där.” Vi presenterade oss för varandra och han frågade var jag bodde. Efter dessa inledande fraser frågade han om han fick bjuda mig på lunch. Jag tackade ja till detta. Under lunchen berättade jag lite grand om mig själv och min bakgrund. Jag nämnde också att jag sökte en lägenhet eller någon troende som hade en lägenhet som den ville dela med någon. Då sa han: ”Du frågar rätt person för jag har en flickvän som söker någon att dela bostad med. Hon bor alldeles här i närheten så vi kan gå dit nu meddetsamma.” Sagt och gjort, vi gick dit och träffade henne. Det visade sig att flickvännen var svensk-amerikanska. Hon hade en ganska stor lägenhet. På stående fot beslöt hon sig för att jag skulle få dela lägenheten med henne. Jag flyttade dit under första halvåret 1966. Det blev väldigt bra, vi gick på gudstjänster och var i övrigt ganska mycket tillsammans. |
