Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
11. Jesus lever och hör din bön |
Denna rubrik skulle kunna vara en bra sammanfattning av det som beskrivits ovan och även det som kommer längre fram i denna berättelse. Men det var också den text som var inristad i berget vid Vattenfalls skola i Åsbro, Närke. Vid denna skola utbildades vapenfria värnpliktiga till linjereparatörer. Tanken var att personer utbildade där, skulle arbeta med att underhålla det livsviktiga elnätet i händelse av krig. 
Stenhäll i Åsbro 1964 Den 19 maj 1964 ryckte Sven och jag tillsammans med ytterligare 16 unga män in till Åsbro. Det var första gången Sven och jag träffades. Vänskap uppstod och består fortfarande efter snart 50 år. Sven berättar: För mig var det självklart att vägra bära vapen. För att få vapenfri tjänst var man bland annat tvungen att samtala med en präst, som skulle bedöma om man hade väl grundade samvetsbetänkligheter för att få vapenfri tjänst. Samtalet inleddes med att man fick svara på en hel mängd frågor och en del var ganska svåra av typ: ”Tycker du inte att svenska folket skall försvara sig mot våld och övermakt?” En annan fråga var: ”Tänk dig följande. Det kommer in främmande soldater i ditt hem. Du förstår att de kommer att våldta din fru och kanske slå ihjäl dina barn. Om du då står med ett gevär i din hand, vad kommer du då att göra?” Mitt svar blev, att det var just därför jag ville vägra vapen, för att jag visste att i en sådan situation skulle jag troligtvis göra något som jag sedan skulle ångra. När jag sedan tillsammans med prästen gick igenom mina svar på frågorna kom prästen med ytterligare en fråga: ”Om du sitter bakom en luftvärnskanon och du ser främmande flygplan komma för att bomba din stad, skulle du inte skjuta då?” ”Om jag befann mig i den situationen skulle jag troligtvis skjuta, men det är just därför jag inte vill bära vapen.” ”Tycker du verkligen inte att svenska folket skall försvara sig?” undrade prästen. ”Jo, men om svenskarna verkligen förstod bönens kraft tror jag inte att vi skulle behöva komma i krig.” Efter samtalet klappade prästen om mig och önskade mig Guds välsignelse. Och jag fick vapenfri tjänst. Detta var bakgrunden till att jag kom till Åsbro, avslutar Sven. 
Sven i arbete under utbildningen i Åsbro 1964 Utbildningen i Åsbro var på sex veckor men totalt skulle vi vapenfria göra tjänst i 13 månader. Vi fick fyra månaders tillägg för att vi gjorde vapenfri tjänst. Detta innebar att efter Åsbro-tiden placerades vi ut på olika anläggningar i landet. Jag, Leif, placerades som vaktmästare på Försvarsdepartementet. Sven tillsammans med ytterligare fem kamrater från Åsbro placerade på Vällinge stridsskola, nordöst om Södertälje. 
Sven ler när jag, Leif, övar konstgjord andning |
Sven fortsätter berätta: Även tiden på stridsskolan var intressant. Jag upplevde att jag och mina fem troende kamrater placerats där inte bara för att under ett år jobba som vaktmästare, utan att Gud behövde oss på just den här platsen den här tiden. Jag bad till Gud att han skulle visa vad han ville att vi skulle göra. Det här var hemvärnets stridsskola så det var relativt korta kurser, en eller två veckor långa. Det var alltså stor genomströmning av folk. Jag frågade mina troende kamrater om de var med på att, om vi fick tillåtelse, hålla en andakt i matsalen varje tisdagskväll. Jo, det tyckte man var bra. Jag gick till chefen för stridsskolan, en major, och sa till honom att vi kristna vapenfria gärna ville göra något för de som var där på utbildning. Vi ville ordna en gudstjänst i matsalen på tisdagskvällarna. Då tittade majoren på mig och sa: ”Du måste förstå att jag inte kan kommendera kursdeltagarna att gå dit.” ”Ja, det förstår jag”, svarade jag, ”men om du låter oss ha den här andakten så kanske de kommer ändå.” Vi fick tillåtelse och vi annonserade på anslagstavlorna om detta. Jag kan nog säga, utan att överdriva, att minst hälften av dem som var på utbildning genom de här andakterna fick höra Guds ord. De flesta var personer som normalt inte gick i kyrkan, men nu fick höra sång och vittnesbörd om Gud. Dagofficeren var alltid med och övervakade det hela så han fick höra Guds ord extra mycket. En gång var det 500 ungdomar på kurs. Innan kursen kallade majoren upp mig och sa: ”Sven, vi skall ha en kurs för ungdommar nu. Det är 500 ungdomar i åldern 15-17 år som kommer att vara med. Det kan bli lite stökigt så det kanske är bäst att ni ställer in er andakt den veckan.” ”Nej, se det tycker jag inte. Vi är vana att ha med ungdomar att göra.” ”Ja, men det är också influensa som går nu och de kan bli smittade i matsalen”, fortsatte majoren. ”Om de inte blir smittade i matsalen de tre gånger per dag när de äter så har jag svårt att förstå varför de skall bli smittade just på tisdagskvällen”, svarade jag. Då gav majoren med sig och vi fick ha vår andakt. Men majoren var nog lite orolig för ordningen den här gången för han var själv med. Matsalen var packad av ungdomar och vi gjorde som vi brukade, vi sjöng och vittnade om Gud i en timme. Och det var inget problem med ordningen, alla dessa ungdomar satt som levande ljus. Efteråt var det en del ungdomar som kom och tackade. Även majoren tackade. I arbetsuppgifterna ingick bland annat att sköta om officerarnas bastubad. En gång satt majoren där och skrävlade om att det var Sveriges starka försvar som höll oss utanför andra världskriget. ”Det där är bara struntprat” sa jag, ”alla vet vi att det inte fanns något starkt försvar.” ”Ja, men se det visste inte fienden”, sa majoren. Och så la han till: ”Sven, du vare sig slåss eller super. Vad har du för roligt egentligen?” Det finns olika uppfattningar om vad som är roligt. En del officerare bad oss ha privatlektioner med deras barn. Själv hade jag undervisning i matte och för det fick jag fem kronor i timmen, vilket inte var dåligt med tanke på att vår ersättning från staten bara var fem kronor om dagen. Det viktigaste med detta var dock inte pengarna utan de kontakter som vi på så sätt skapade. En helg åkte jag till Henry Nordin i Ljusne för att predika i pingstkyrkan där. För att kunna delta i söndagskvällsmötet var jag tvungen att ta ett mycket sent tåg hem vilket innebar att jag kom för sent till Vällinge. Reglerna föreskrev att vi skulle vara tillbaka på förläggningen senast klockan 22:00 på söndagskvällen. På måndagsförmiddagen gick jag till tjänstgörande kapten och berättade att jag inte kommit till förläggningen förrän klockan sex på måndagsmorgonen. Jag bad om förlåtelse för detta och var beredd att ta mitt straff. Kaptenen försökte då framställa det som att jag missat ett tåg. ”Nej, nej” sa jag, ”jag gjorde det för att jag ville vara med på söndagskvällens gudstjänst i Ljusne. Så det var helt medvetet och jag är beredd att ta mitt straff.” ”Ja, ja” sa kaptenen, ”jag får ge dig en varning den här gången.” I samband med att tjänstgöringen i Vällinge slutade ordnade stridsskolan en avtackningsfest. Majoren berättade då, att detta var första gången som man hade vapenfria till hjälp på stridsskolan och att man innan varit lite oroliga för hur det skulle gå. Men, sa han, ni har skött er exemplariskt och ni har vår respekt. Så utnämnde han en av de vapenfria till årets soldat. |
